Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daluppror - Dalwigk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det Kristians företag misslyckats, fann han tiden inne
att åter upptaga saken med sina dalkarlar. Det är
ej troligt, att hufvudorsaken till den räfst han nu
lät öfvergå dalkarlarna låg däri, att möjligen några
bland dem stått i förbindelse med konung Kristian och
de svenske herrarna i dennes följe, utan helt säkert
sökte Gustaf nu ett tillfälle att straffa hvad han
1531 af nödtvång tillgifvit. I jan. 1533 stämde han
dalkarlarna sig till mötes vid Kopparberget, infann
sig där med krigsfolk och höll ett skarpare strafftal
än någonsin förut. De brottsligaste fängslades,
de öfrige fingo tillåtelse att återvända hem; men
den hjälp i klockor och penningar, som dalkarlarna
dittills hållit inne, blef nu utkräfd. Af de fängslade
blefvo några genast dömda och afrättade. De andre
fördes till Stockholm och höllos där i fängelse till
i början af 1534, då de af en domstol, som bestod af
riksråd, frälsemän samt hufvudstadens borgmästare och
råd, dömdes till döden. Bland dem, som då af rättades,
voro Måns Nilsson och Anders Persson. Därmed var
det slut på oron i Dalarna under Gustaf I:s tid.
O. A. (S. B.)
Fjärde dalupproret eller "den stora daldansen" är den
vanliga benämningen på den rörelse, som 1743 kom till
utbrott i Dalarna. Den hade sin orsak i allmogens
missnöje med frihetstidens "herreregering", hvilket
missnöje - till följd af de genom hattpartiet införda
inskränkningarna i det fria varuutbyte med Norge, som
dalkarlarna sedan gammalt vant sig att idka - var ännu
starkare i Dalarna än i andra trakter. 1741-43 års
nesliga krig och frågan om tronföljden efter Fredrik
I voro emellertid de närmaste anledningarna till
utbrottet. Ett parti vid krigshären i Finland hade
nämligen yrkat, att man genom att till tronföljare
utse ryska kejsarinnan Elisabets systerson, hertig
Karl Peter Ulrik af Holstein, skulle söka ernå
en snar och dräglig fred. Denna tanke hade funnit
liflig anklang i Dalarna och förbands där med planen
att genom en resning åstadkomma en förändring
i statsskicket. Hertigen utsågs emellertid till
rysk tronföljare, och dalkarlarna, liksom större
delen af rikets öfriga allmoge, vände då sin håg
till danske kronprinsen Fredrik (sedermera Fredrik
V). Framtvingandet af hans val och af en sträng räfst
med generalerna, hvilka man tillskref olyckorna i
kriget och i synnerhet det för Dalregementet särdeles
blodiga nederlaget vid Villmanstrand (1741), blef
resningens närmaste mål. Redan i början af 1742
förspordes betänkliga rörelser i socknarna kring
Siljan, och efter utfärdandet af riksdagskallelsen
s. å. samlade sig dalallmogen (21 juli) egenmäktigt
till allmänt landsting i Falun. Där uppsattes
riksdagsbesvären, och utsågs en af de stortaligaste
bönderna, Skinnar Per Andersson från Sollerön,
till riksdagsombud för en stor del af länet. 1743
förklarade utskickade från Dalarna för riksdagen, att
de ej skulle låta sina soldater gå ut i kriget, förrän
generalerna blifvit straffade, och yrkade på danske
kronprinsens val. Länets höfding, K. G. Wennerstedt,
som på ett nytt landsting, i Leksand (12 april 1743),
kungjort regeringens befallning om regementets
uppbrott, undgick med möda misshandling. När han
kort därefter förnyade uppbrottsorderna, kommo
oroligheterna till utbrott. Beslut om resning fattades
30 maj 1743 i Mora, och
därifrån blefvo genom budkaflar invånarna i hela
öfre Dalarna kallade att gå man ur huse. Soldaterna
gjorde ett med bönderna, och 8 juni inryckte
upprorshären i Falun, där den erhöll en fast
organisation. Skinnar Per Andersson uppträdde som
ledare, men högsta befälet tillerkändes en bokhållare
vid Insjö kopparverk (i Ål), Gustaf Schedin, som
till militärisk rådgifvare fick majoren
V. G. Wrangel vid Dalregementet. Efter att hafva
ur kronans och bergslagets förråd försett sig
med vapen och proviant, bröto bönderna 11 juni
upp mot Stockholm, medförande landshöfdingen och
några andra ståndspersoner såsom fångar. Invånarna
i de socknar, som passerades, tvungos att sörja
för proviant och skjuts och hotades med hämnd, för
den händelse de ej deltoge i resningen. För öfrigt
iakttogs god manstukt. Regering och ständer sökte
med godo förmå de upproriske att vända om - genom
att sända emot dem en deputation, som mötte dem i
Sala, - men skaran framträngde obehindradt ända
till Norrtull vid Stockholm. Konung Fredrik, som
infunnit sig där för att söka förmå dalkarlarna att
stanna, förbjöd den vid tullen samlade truppstyrkan
att använda våld, hvadan dalkarlarna (20 juni)
trängde sig in i hufvudstaden, där de inkvarterade
sig i husen. Dagen förut hade emellertid ankommit
underrättelse, att ryssarna vid fredskongressen
i Åbo lofvat återlämna större delen af Finland,
med villkor att kejsarinnan Elisabets skyddsling,
Adolf Fredrik, valdes till tronföljare. Regeringen
sökte först genom underhandlingar förmå dalkarlarna
att finna sig däri; men 22 juni omgafs Norrmalmstorg
(nuv. Gustaf Adolfs torg) med trupper och kungjordes,
att de dalkarlar, som ej före kl. 5 nedlagt vapen,
skulle behandlas som förrädare. Dalkarlarna
började emellertid samlas på torget och skjuta
på trupperna. Efter några salfvor från dessas sida
upplöste sig bondehären i vild flykt, och mer än 3,000
gjordes till fångar. Schedin och Wrangel hade blifvit
gripna redan före striden. Svea hofrätt dömde Schedin,
Skinnar Per Andersson och fyra andra af hufvudmännen
till döden. Wrangel insattes på Varbergs fästning,
men fick nåd 1751. Äfven några andra straffades,
mer eller mindre hårdt; men de fleste hemsändes,
sedan deras sockenboar bedt om benådning för
dem och afgifvit en trohetsförsäkran. Många hade
dessförinnan i de öfverfyllda fängelserna bortryckts
af härjande farsoter. Äfven i andra landsändar hade
bonderesningar varit på väg att utbryta, men de
afstannade småningom efter dalkarlarnas nederlag.
S. B.
Dalwigk, Karl Friedrich Reinhard,
friherre von D., hessisk statsman, f. 1802 i
Darmstadt, d. därstädes 1880, anställdes 1828
i storhertiglig hessisk tjänst samt blef 1850
utnämnd till sändebud vid förbundsdagen och
s. å. till premiär- äfvensom till utrikes- och
inrikesminister. Intagen af förkärlek för det andra
franska kejsardömets politiska system, införde han
officiella kandidaturer vid riksdagsmannavalen,
reformerade municipalförfattningen efter franskt
mönster och gjorde ämbetsmännen till regeringens
lydiga redskap. Hans kyrkliga politik var ortodoxt
byråkratisk. I ekonomiskt hänseende saknade likväl
ej hans styrelse förtjänster. D. var en afgjord
motståndare till Preussen, samverkade ifrigt med
Beust och von der Pfordten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
