Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dancla - D'Ancona - Dancourt - Dandarier - Dandenong - Danderyd - Dandin - Dandolo, berömd veneziansk släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. 1681), adlades 1647 under sin halfbroders,
presidenten Lillieströms namn, hvilket af barnen
ändrades till D.-Lillieström.
1. Peter von D., friherre, ämbetsman, f.
i Norrköping 1662, d. 1732, var 1689-1704
landskamrerare i Östergötlands län, blef 1708
krigskommissarie och 1710 krigsråd vid armén i
Skåne samt utnämndes 1712 till kammarråd och 1723
till landshöfding i Kopparbergs län. Han upphöjdes
1692 i adligt och 1726 i friherrligt stånd. D. var
medlem af kommissionen öfver Görtz samt verkade där
synnerligen ifrigt för en fällande dom.
2. Henrik D., den föregåendes kusin, kommendant
(födelseåret okändt), blef 1697 fänrik och 1703
löjtnant, avancerade vid ett småländskt regemente till
öfverstelöjtnant och utnämndes 1716 till öfverste
och kommendant på Karlstens fästning. 10 juli
1719 landsteg Tordenskjold med norska trupper på
Koön, besköt från några i hast uppförda batterier de
svenska krigsfartygen i Marstrands hamn och skrämde
deras besättningar att öfvergifva skeppen och taga
sin tillflykt till Karlsten. Där blef D. efter ett
par dagars belägring så starkt påverkad af fiendens
förmenta öfvedägsenhet och farhågorna för myteri
af den till större delen af i svensk tjänst trädda
sachsiska krigsfångar bestående besättningen, att
han 15 juli fegt uppgaf den starka fästningen, som
knappast lidit någon nämnvärd skada. "Det var en
svår olycka, som gaf Danmarks sjömakt ett ypperligt
stöd i dessa farvatten och satte en skamfläck
på den svenska vapenäran" (Stavenow). D. blef
kort därpå af en krigsrätt dömd till döden för sin
gärning och afrättades på galgbacken vid Göteborg 5
sept. 1719.
Dancla [däkla’], Jean Baptiste Charles, fransk
violinist, f. 1818, fick ett namn som virtuos
och kompositör samt blef 1857 violinprofessor vid
konservatoriet i Paris. Han komponerade en mängd
kammarmusik och skref några violinskolor. Vid hans
ansedda kvartettsoaréer medverkade hans två bröder,
den som utgifvare af en violoncellskola bekante
violoncellisten Arnaud D., f. 1820, d. 1862, och
den genom sina etyder och fantasier kände violinisten
Léopold D., f. 1823, d. 1895.
A. L.
D’Ancona [dankåna], Alessandro, italiensk
litteraturhistoriker, f. 1835 i Pisa, utgaf 1854
filosofen Campanellas skrifter med en omfångsrik
biografi öfver honom, uppsatte 1859 tidningen
"Nazione" i Florens och blef 1860 professor uti
italiensk litteratur vid universitetet i Pisa. Han har
utgifvit upplagor af äldre och sällsynta italienska
litteraturalster, kommenterat Dantes "Vita nuova"
(1872; ny uppl. 1884) och utöfvat en för den
italienska litteraturens utforskande högeligen
fruktbärande författarverksamhet. Bland hans arbeten
må nämnas I precursori di Dante (1874), Origini del
teatro in Italia (1877; 2:a uppl. 1891), La poesia
popolare italiana (1878) och Manuale della letteratura
italiana (5 bd, 1895 -96; med O. Bacci). Jfr "Raccolta
di studi critici dedicati ad A. D’A." (1901).
Dancourt [dakö’r], Florent Carton, fransk dramatiker
och skådespelare, f. 1661, d. 1725, skref ett antal
omtyckta lustspel, af hvilka några spelades för Karl
XII af Rosidors sällskap. Le chevalier à la mode
(1687; "Den alamodiske cavalieren", tr. 1747),
Les fonds perdus ("Den bedragna frikostigheten",
1773), L’impromptu de garnison, af anonym förf.,
endast lindrigt bearbetad af D.
("Den illfänige friaren", 1768) m. fl. ha en liflig
dialog och lyckliga infall. Jfr arbeten om D. af
Barthélemy (1882) och Lemaître (s. å.).
Dandarier (grek. DandáQioi, lat. dandari
l. dandaridæ), ett forntida folkslag, boende
på den nordvästra sluttningen af Kaukasus, s. om
floden Hypanis (nuv. Kuban). De voro invecklade
i romarnas krig med konungarna af Pontos. Under
medeltiden öfverväldigades de af från Asien inbrytande
hunno-bulgariska horder. Enligt Tomaschek voro de
identiska med de Tindari Plinius nämner som grannar
till tjerkesserna.
Dandenong [dändinång], stad i australiska staten
Victoria. Omkr. 1,200 inv. Viktig järnvägsknut. I en
närbelägen statsskog finnas jordens högsta jätteträd
(Eucalyptus).
Danderyd. 1. Skeppslag i Stockholms län, ingår i Södra
Roslags domsaga och Vaxholms fögderi samt omfattar
socknarna Östra Ryd, Täby, Danderyd med Djursholms
köping, Lidingö, Solna samt del af Vallentuna. 21,616
har. 18,625 inv. (1905). – 2. Socken i Stockholms län,
Danderyds skeppslag. 2,641 har. 3,605 inv. (1905),
hvaraf 2,370 tillhörde den inom socknen liggande
köpingen Djursholm (se d. o.) och omkr. 400
municipalsamhället Stocksunds villastad. D. bildar
med Lidingö ett regalt pastorat, Uppsala stift,
Roslags östra kontrakt.
Dandin [dadä’], fr., enfaldig, otymplig människa. I
Molières komedi "George Dandin" är det namn på en
rik bonde, hvilken genom sitt giftermål med en adlig
dam råkade i allehanda obehag. Hans uttryck Vous
l’avez voulu, George Dandin! ("Du har velat så ha
det, George Dandin!") har blifvit ordstäf för att
ange själfförvålladt lidande.
Dandolo, berömd veneziansk släkt, som bland sina
medlemmar räknade fyra af Venezias doger och som
utslocknade 1866.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
