Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Defregger - De frie - Defterdar - Deg - Dega - Degagement - Degas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sårade jägaren (1867, museet i Stuttgart), Brottarna
(1869, Kölns museum), Dans i bondstugan, Den
prisbelönade hästens återkomst till byn (1873) och
Salongstyrolaren (1882, Berlins nationalgalleri). Jämte
dylika ämnen har D. behandlat motiv ur Tyrolens
historia, flera gånger med de nationelle hjältarna
Andreas Hofer och Speckbacher som hufvudpersoner:
Speckbacher och hans son (1868, Innsbrucks
museum), Andreas Hofer går till döden (1878,
Königsbergs museum), Hofer håller krigsråd (1897,
München, nya pinakoteket), och nämnas böra äfven
Det sisla uppbådet (1874, Wien), Segrarnas
hemkomst (1876, Berlins nationalgalleri), Stormningen af
Rotenturm 1705 (1881, München, nya pinakoteket)
och Före stormen (1883, Dresdengalleriet). Genom
dylika motiv har D. blifvit Tyrolens nationelle
målare framför andra, och genom sina gemytliga
genretaflor gjorde han mer än någon annan tyrolska
ämnen eftersökta i konsthandeln och på utställningarna.
"Salongs-tyroleri" har hans genrekonst med all
rätt blifvit kallad. Ett "Defregger-album" (med
text af Rosegger) utgafs 1890–92. Se Rosenbergs
monografi öfver D. (i "Künstlermonographien",
utg. af Knackfuss, bd 18, 1896; 2:a uppl. 1900)
och Meissner, "Franz von D." (1901).
G-g N.
De frie, svensk konstnärsgrupp, bildades 1902
och har sedan årligen anordnat små utställningar
i Stockholm, deltagit i Hälsingborgsutställningen
1903 m. m. Gruppen framgick ur en krets
"yngre konstnärer", som utställde gemensamt i
Stockholm 1898-1901. Se Konstnärsförbundet.
G-g N.
Defterdar (pers.), skattmästare, i äldre tider
benämning på den turkiske finansministern (numera
bär han titeln malije nazyr-y).
Deg är ett så allmänt kändt och användt ord,
att det ansetts kunna brukas för att beteckna en viss
slags konsistens: den "degformiga". Deg erhålles
därigenom, att mjölfint pulver likformigt blandas med
lämplig myckenhet vätska. Blandningen eger rum
medels knådning, hvilken kan ske antingen
för hand eller med särskildt därtill konstruerade
maskiner. När intet annat är angifvet, afser ordet
deg alltid den blandning af malen spannmål (mjöl)
och vatten eller mjölk m. m., som användes för
beredning af bröd; och de maskiner, som blifvit
konstruerade för degtillverkning, finnas därför
hufvudsakligen i (större) bagerier. Hvilken metod som
än användes för degberedningen, är det af vikt, att
fullständig likformighet i produkten erhålles och
att alltså smärre eller större bollar af torrt mjöl
inuti degmassan undvikas. Om betydelsen af degens
uppluckring se Bröd.
K. S-n.
Dega. Se Abessinien, sp. 42.
Dégagement [degajma’], fr. (lösgörande, befrielse),
fäktk., lindrig rörelse med klingan "spetsunder",
hvarigenom den flyttas från ena till andra sidan af
motståndarens vapen. Jfr Coupé. – Degagera
[-jera], frigöra; utföra dégagement i fäktning.
Degas [d9ga’], Hilaire Germain
Edgar, fransk målare, f. 1834 i Paris, studerade
vid École des beaux-arts därstädes och målade
till en början klassiska och historiska motiv
(Spartanska ynglingar, Semiramis byggande Babylon) samt
utställde på salongen, sista gången 1870. Han hade
då öfvergått till att uteslutande studera samtida
typer, målade porträtt, kapplöpningsmotiv o. d.,
slöt sig till Manet och dennes krets ("Batignolles-skolan")
och var med om impressionisternas första
utställning 1874, deltog sedan äfven i några af
deras följande expositioner, men höll sig för öfrigt
hårdnackadt ifrån såväl större som mindre utställningar.
Han förblef därför länge föga känd utom
kamraternas och de speciellt intresserades krets, men
utöfvade likväl ett stort inflytande och har ändtligen
– snart sagdt motsträfvigt – blifvit hyllad som
en den samtida konstens mästare. Hans tidigare
arbeten äro ytterst noggrant och detaljeradt
genomförda, exempelvis den 1873 målade Interiör från ett
bomullsmagasin i New Orleans (museet i Pau).
Sedan har han utarbetat åt sig en summarisk och
bred, sammanfattande teckning, öfverlägsen i
karaktär, lif och rörlighet. Alltsedan 1870-talet ha
jockejer, tvätterskor och gatdamer samt först och
sist dansöser varit hans konstnärliga område. Med
den mest obarmhärtiga nykterhet och skärpa skildrar
han dansflickornas dressyr, deras repetitioner,
deras dagliga arbetsknog, deras inlärda yrkesgrace.
I dessa studier, liksom i sina tvätterskor, gatslinkor
och borgerliga matronor, ger han den vulgära
formens karaktär, individualiserad med skarpaste blick
och med brutalaste öppenhjärtighet. "Aldrig har
en målare – ej ens Rembrandt – målat det nakna
så hänsynslöst, så utan hvarje spår af förskönande,
ja med sådan glädje öfver det fula, som han i sin
serie kvinnliga aktfigurer, som bada, tvätta sig,
torka sig, kamma eller låta kamma sig." (V. Gensel).
I det skenbart nyckfulla och regellösa
kompositionssättet är han påverkad af japanerna, hans
kolorit är vald med största finhet och genomförd
med raffinerad behandling af ljusverkningen, exempelvis
af teaterns rampljus. I att uttrycka figurens
rörelse är han en mästare, som med en vidunderlig
träffsäkerhet och med skenbart lekande lätthet
löser teckningens vanskligaste problem. D. har
afgjordt påverkat hela raden af de yngre franske
tecknarna, och hans inflytande har gått vida utom
Frankrikes gränser. Själf är han en kurjös typ af en
"indépendant", hans konst är ett lidelsefullt
studium af de små vrår af den mänskliga tillvaron,
som intresserat honom. Hans konst är pikanteri och
excentricitet, men detta förenadt med det allra
mest oryggliga och intensiva allvar och med de allra
högsta fordringar på naturstudiet. D. har drifvit
den moderna individualismen till dess kulmen. I
Luxembourg-museet, i den af målaren Caillebotto
skänkta samlingen impressionisttaflor, är han
representerad genom 7 pasteller, bland dem Dansös på
scenen hälsande publiken, Ett bulevardkafé,
Figurantskor, Badande kvinna. Hans Konversation i
Berlins nationalgalleri är föga karakteristisk för
konstnären. Flertalet af hans alster, de flesta i
pastell, finnes i privatsamlingar i Frankrike,
England och Amerika. Han har äfven gjort etsningar
och litografier; 15 af de sistnämnda utgåfvos i
Paris 1889, 20 studier utkommo 1898 (pris 1,000
fr.). Jfr M. Liebermann, "Degas" (3:e uppl.
1902).
G-g N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
