Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 109-110 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Long, George Washington - De Long-öarna - Delonia. Se Delvinon - Delord, Taxile - Delorme, de L'Orme, Philibert - Delorme, Marion - Delorme, Joseph - Delos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunna räknas som dess kanske hemskaste dokument. Den
utgafs under titeln The voyage of the Jeannette
(1883) af hans änka. Se äfven Melville, "In the Lena
delta" (1885).

De Long-öarna, en ögrupp i Norra Ishafvet, n. ö. om
Ny-Sibiriska öarna mellan 150°—160° ö. lgd, uppkallade
efter den amerikanske polarfararen De Long (se denne),
som upptäckte dem och hvars fartyg "Jeannette" där
gick under 12 juni 1881.

Delonia, turkisk stad. Se Delvinon.

Delord [dəlår], Taxile, fransk
skriftställare, f. 1815 i Avignon, d. i Paris 1877,
bosatte sig 1837 i Paris, där han arbetade i flera
tidskrifter och bl. a. 1848—58 var hufvudredaktör för
"Charivari". Sedan dess deltog han hufvudsakligen
i redaktionen af "Siècle". 1871—76 var han medlem
af nationalförsamlingen och tog där sin plats i
yttersta vänstern. D. författade bl. a. Matinées
littéraires (1860) och Histoire du second empire
(1868—75), hvilket arbete framkallade lifligt bifall
hos oppositionen och utgifvits i flera upplagor.


Delorme l. de L’Orme [dəlå’rm], Philibert,
fransk arkitekt, f. omkr. 1515 i Lyon, d. 1570 i
Paris, fick sin konstnärliga uppfostran i Italien
och var en af de förste franske arkitekter, som
i sitt hemland medverkade till gotikens fall och
renässans-stilens införande. Han byggde bl. a. de
numera förstörda slotten Anet (af hvilket ett
praktfullt fragment bevaras i École des beaux-arts i
Paris) och Meudon samt uppgjorde (1564) för Katarinas
af Medici räkning planerna till de under kommunen
nedbrända (sedan delvis återuppförda) Tuilerierna,
hvilka planer likväl sedermera undergingo betydande
förändringar. Bland af honom utgifna skrifter må
nämnas Nouvelles inventions pour bien bastir et à
petits frais (1561—76).
(O. G—g.)

Delorme [dəlå’rm], Marion, fransk äfventyrerska,
f. 1611 l. 1613 i Baye (Marne), d. 1650 i Paris, blef
beryktad genom sina kärleksförbindelser med Cinq-Mars
och Condé m. fl. Under Fronde-oroligheterna var
hennes hus i Paris en samlingsplats för de missnöjde
prinsarnas utskickade. Liksom Condé och Conti skulle
äfven hon 1650 ha blifvit häktad, om hon ej plötsligt
aflidit. Med romantisk utsmyckning äro hennes öden
skildrade i Alfred de Vignys roman "Cinq-Mars" och i
Victor Hugos dram "Marion Delorme". 1851 utgåfvos
af E. de Mirecourt "Confessions de Marion Delorme"
(ny uppl. 1874).

Delorme [dəlå’rm], Joseph, pseudonym för den franske
författaren C. A. Sainte-Beuve.

Delos (grek. Δῆλος, nu Mikra Dili, "Lilla Delos",
till skillnad från Megali Dili, "Stora Delos", det
forna Rheneia), den minsta, men ryktbaraste ön inom
Cykladernas ögrupp i grekiska arkipelagen, belägen
mellan de större öarna Rheneia i v. och Mykonos i
n. ö. Areal omkr. 5 kvkm.; största höjd öfver hafvet
(berget Kynthos på öns östra del) 118
m. Öns stomme består af urberg och gifver således
alls ingen hållpunkt för de forntida sagorna om att
den en gång dykt upp ur hafvet, under långa tider
flutit omkring på vattnet eller t. o. m. nedfallit
från himlen. För närvarande är den obebodd eller
blott tillfälligtvis besökt af några herdar,
men i forntiden var den en frejdad helgedomsplats,
särskildt såsom medelpunkt för den "deliske Apollons"
och hans systers, den "deliska Artemis"’, dyrkan. Båda
dessa gudomligheter sades vara födda på ön, hvilken
först vid detta tillfälle fått ett fast läge, efter
att förut hafva fört en kringirrande tillvaro. I
äldsta tid synes ön hafva varit bebodd af karier,
hvilka sedan efterträddes af joniska greker, och
länge gällde den såsom en religiös och politisk
medelpunkt för de joniska ö- och kuststaterna. Den
hade en egen stad, belägen på norra delen af ön,
och i likhet med andra små grekiska stadssamhällen
gjorde den anspråk på politisk själfständighet,
men kom med nödvändighet under inflytande af de
större maktinnehafvare (Polykrates, perserna, Aten),
hvilka under olika tider sträfvade att underlägga
sig arkipelagens övärld. Efter bildandet af Atens
sjöförbund var D. (fr. 476 f. Kr.) i viss mening
medelpunkten för denna attisk-deliska amfiktyoni. Den
var samlingsplats för förbundsrådet, och i dess
Apollontempel var till en början den gemensamma
förbundskassan deponerad under förvaltning af
attiska hellenotamier, och äfven sedan denna (454)
flyttats till Aten, förblef tempelförvaltningen i
Atens händer. På grund af öns helighet hade redan
Peisistratos låtit undanröja de grafvar, som voro
synliga från Apollontemplet, och 426 utsträckte
atenarna denna grafrensning äfven till öfriga delar
af ön, hvarvid, enligt Thukydides, ungefär hälften
af grafvarna befanns hafva kariskt grafskick. För
framtiden påbjöds, att ingen skulle få vare sig
födas eller dö på D. Barnaföderskor och döende
transporterades därför öfver till Rheneia. För öfrigt
synes den deliska staten hafva fått själfständigt
ordna sina inre angelägenheter. Såsom helig plats
respekterades den af samtliga grekiska stater och
hedrades särskildt af de joniska med regelbundet
återkommande festbeskickningar (theoriai). Hvart
fjärde år firades där de s. k. deliska spelen med
täflan i sång, kamp och lekar. D. egde äfven ett högt
ansedt orakel. Ännu under macedonisk tid åtnjöt ön en
åtminstone relativ själfständighet, men efter slaget
vid Pydna (168 f. Kr.) öfverlämnades den af romarna
till Aten med full besittningsrätt, hvaraf följden
blef, att den deliska befolkningen förjagades och
efterträddes af attiska klerucher (kolonister). Efter
denna tid, särskildt med anledning af Korints
undergång, utvecklade sig D. till en betydande
stapelplats för transitohandeln mellan öster-
och västerland. I synnerhet var dess slafmarknad
starkt trafikerad. Under det mithridatiska kriget
blef D. upprepade gånger härjadt och utplundradt.

D:s rika fornlämningar hafva tid efter annan lockat
till utgräfningar, och slutligen hafva sådana efter
en omfattande plan genomförts af Homolle och andra
franska arkeologer (1873—88), hvarvid bragts i dagen
hela det på öns västra sida, s. om staden D., belägna
helgedomsområdet med lämningarna af det praktfulla
Apollontemplet (fullbordadt omkr. 400 f. Kr., sedan
det äldre templet blifvit förstördt)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>