Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deventer - Deventer, Hendrik van - De Vere, Aubrey Thomas - Devreux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"kollatiebröderna" och hvilken skola omkr. år 1500 uppgifves
hafva haft 2,000 lärjungar. Från detta läroverk
utgingo de första ansatserna till humanismens
införande i skolorna n. om Alperna, och flera af
Tysklands förste humanister fingo där sin bildning,
såsom Rudolf Agricola, Alexander Hegius m. fl., liksom
bland dess lärjungar räknades i kyrkohistorien så
ryktbara män som Nicolaus Cusanus och Thomas a Kempis.
J. F. N. S—e.
Deventer, Hendrik van, holländsk kirurg, f. 1651,
d. 1724, var först guldsmedslärling, begaf sig
1670 till Tyskland, lärde sig där kirurgi och
barnförlossningskonst och praktiserade sedan i
Friesland, från 1675 i kirurgi, från 1679 också i
obstetrik. Han promoverades 1694 till med. doktor
i Groningen, erhöll 1695 rättighet att praktisera
i Haag och egnade sig hufvudsakligen åt ortopedi
och obstetrik. Såsom ortoped åtnjöt han ett mycket
stort anseende både inom och utom Holland och räknas
såsom den vetenskapliga ortopediens grundläggare
— åtminstone hvad Holland beträffar. D. var
obestridligen sin tids mest framstående och mest
vetenskapligt bildade obstetriker; hans forskningar
utgöra ännu i dag grundvalen för läran om "förträngda
bäcken". Hans förnämsta obstetriska verk är Manuale
operatiën of nieuw ligt voor vroedmeesters, vroed
vrouwen (1701; "Operationes chirurgicæ novum
lumen exhibentes obstetricantibus", 2 bd 1701—24).
R. T—dt.
De Vere [divī’ə], Aubrey Thomas, irländsk författare,
f. 1814 på Curragh Chase, grefskapet Limerick,
d. 1902 i London, studerade i Dublin samt egnade sig
sedan åt litteratur och kritik. Hans första arbete
var ett lyriskt skådespel, The waldenses (1842),
följdt af dikter (The sisters 1861, The infant bridal
1864, Irish odes 1869, Legends of St. Patrick 1872,
Legends of the saxon saints 1879), irländskt politiska
uppsatser (English misrule and irish misdeeds, 1848),
essäer (2 saml., 1887 och 1889) samt ytterligare
två versifierade skådespel, Alexander the great
(1874) och St. Thomas of Canterbury (1876). D. var
en lärjunge till Wordsworth; allvarlig meditation och
religiös hänförelse äro grundstämningen i hans verk,
som, sedan D. 1850 öfvergått till katolska kyrkan,
präglas af starkt kyrklig tendens. Hans dikter
med motiv från Irlands medeltid äro de mest kända,
liksom hans sträfvan att göra den keltiska kulturen
till föremål för modernt studium anses som hans
viktigaste initiativ.
Devereux [de’vərō], engelsk adelssläkt, som ledde
sina anor tillbaka till en af Vilhelm Eröfrarens
följeslagare, Robert D’Evreux, och enligt genealogen
Dugdale fått sitt namn efter staden Evreux i
Normandie; i engelska annaler omtalas släkten
tidigast 1140. En af dess medlemmar, sir John
D., lord D. (d. 1393), var en af Svarte prinsens
underbefälhafvare på dennes kastilianska fälttåg,
var sedan på 1380-talet guvernör i Calais. Sir Walter
D., lord Ferrers, stupade för Rikard III:s sak
vid Bosworth 1485. Bland släktens medlemmar i nyare
tid märkas tre earler af Essex, i historien kända
under denna sin titel. Släkten utdog 1646.
1. Walter D., 1:e earl af Essex, f. omkr. 1541,
kom vid unga år till drottning Elisabets hof, gifte
sig omkr. 1561 med den sköna Lettice
Knollys och upphöjdes 1572 till earl af
Essex. 1573 åtog han sig det äfventyrliga värfvet att på
egen bekostnad kufva och kolonisera den upproriska
irländska provinsen Ulster, där keltiska höfdingar
af släkten O’Neill härskade öfver en halfvild
befolkning. D:s härnadståg fördes med
växlande lycka, men medförde ingen varaktig
framgång. 1574 lät han förrädiskt fängsla och afrätta
höfdingen Brian Mac Phelim, och då han
följande år på drottningens befallning återkallades,
företog han sitt återtåg från Ulster under de
grymmaste härjningar. Hösten 1576 afled D.
i Dublin; en senare forskning har uppvisat
grundlösheten af de rykten, som påstodo, att han
förgiftats på anstiftan af drottningens gunstling,
earlen af Leicester.
2. Penelope D., lady Rich, den föregåendes
dotter, f. omkr. 1562, d. 1607, var en
af Elisabetstidens mest typiska renässanskvinnor,
lika beryktad för sin skönhet som för sin
sedeslöshet. Hon förmäldes 1581 med lord Rich, firades
sedan i sonettcykeln "Astrophel and Stella" af sin
beundrare sedan barndomen, skalden sir
Philip Sidney, lefde efter dennes död många år, till
sist öfvergifven af sin man, i konkubinat
med lord Mountjoy (se Blount 1.) och ingick med
honom, sedan hon lagligen skilts från lord Rich,
1605 nytt äktenskap, hvars giltighet emellertid
blef föremål för en skandalös process.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
