Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diafan - Diafani - Diafanometer - Diafoni - Diafora - Diafores - Diaforetiska medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjö- och flodvatten meddelar starkare färger, beroende
hufvudsakligast på de ämnen vattnet håller i sig
lösta eller uppslammade. Ej ens luften är
fullständigt genomskinlig. Om den det vore, skulle den
ej kunna återkasta något ljus; himlahvalfvet skulle
vara fullkomligt mörkt, äfven vid de tider då solen
är öfver horisonten, och till följd däraf skulle det
djupaste mörker råda öfverallt, där solstrålarna
icke hade omedelbart tillträde. Himmelen skulle
vara ett svart halfklot, på hvilket äfven midt på
dagen stjärnorna skulle kunna ses. Också synes
himmelen långt mörkare från höga berg, där luften
är klarare, än från lägre punkter. Det är således
luftens oklarhet, som alstrar det milda, jämna
dagsljuset och som gör skillnaden mellan ljus och skugga
långt mindre skarp, än den skulle vara under en
fullkomligt genomskinlig luft. De orsaker, som
företrädesvis bidraga till att göra luften
ogenomskinlig, äro dels närvaron af främmande beståndsdelar:
damm, små vattendroppar m. m., dels olika
uppvärmning och däraf föranledd olika täthet hos
luftlagren. Vid de tillfällen, då jordytan starkt
uppvärmes, meddelar sig denna värme till de
närmaste luftlagren, som blifva lättare än de
öfverliggande och följaktligen stiga uppåt för att ersättas
af kallare, uppifrån nedströmmande luft. Genom
denna blandning af lager med olika täthet uppstå
reflexer och ljusbrytningar, som göra föremålens
konturer mindre skarpa och tydliga. Om man under
en het sommardag betraktar ett aflägset föremål
genom de lägsta luftlagren, förefaller det stundom,
som om föremålet vore stadt i en vibrerande rörelse.
Men då jordytan är kallare än luften, såsom på
morgnarna efter klara nätter, är luften mest
genomskinlig, emedan luftlagren då befinna sig i mera
stadgad jämvikt, till följd däraf att de lägre
lagren äro kallare och således tyngre än de högre.
— Ett mått på ett ämnes genomskinlighet har man
i den s. k. genomskinlighets-koefficienten,
d. v. s. den bråkdel af det infallande
ljuset, hvilken går igenom ett af detta ämne
bestående lager med tjockleken 1. Denna koefficient
bestämmes med en diafanometer (se d. o.).
L. A. F. (S. A—s.)
Diafani (af grek. diafainein, låta synas),
"genomskinlighet", en art imitation af glasmålning för
dekorering af fönster.
Diafanometer (af grek. diafainein, låta synas,
och metron, mått), instrument, som nyttjas till att
mäta ett ämnes, företrädesvis luftens, genomskinlighet.
De Saussure använde för detta ändamål två runda hvita
skifvor, hvardera med en svart cirkel i midten. Den
ena skifvan och cirkeln hade tolf gånger större
diameter än den andra. Uppställas två sådana skifvor
bredvid hvarandra, så att de belysas lika starkt,
och aflägsnar sig åskådaren från dem, så upphör först
den mindre af de svarta cirklarna att vara synlig på
ett visst afstånd och sedan den större på ett annat
afstånd. Vore luften fullkomligt genomskinlig, skulle
båda cirklarna upphöra att vara synliga, då de ses
under samma synvinkel. Det senare afståndet skulle
således vara tolf gånger större än det förra; men
detta är icke fallet; förhållandet mellan afstånden
blir mindre än 12, och man har i detta förhållande ett
mått på graden af genomskinlighet. — Mera komplicerade
apparater för mätning af luftens och andra gasers
genomskinlighet äro konstruerade af De la Rive och
Wild. Den förres instrument består af två tuber
med gemensamt okular. Hvartdera objektivet gifver
sin bild i den ena hälften af okularets synfält,
så att bilderna af de föremål, på hvilka tuberna
inriktas, synas tätt intill hvarandra. Vinkeln
mellan tuberna kan förändras inom vissa gränser,
och de genom objektiven ingående strålarna undergå
total reflexion två gånger, innan de komma till
okularet. Till jämförelse tjäna två likadana,
med hvitt linne eller papper klädda skärmar, som
uppställas på olika afstånd, dock så att, såvidt
möjligt är, belysningen blir lika på båda. Af dessa
skärmar erhållas nu två bredvid hvarandra liggande
bilder, af hvilka den, som härrör från den längre bort
belägna skärmen, är ljussvagare än den andra. För att
bilderna må blifva lika ljusstarka, sättes framför
det på den närmare skärmen riktade objektivet ett
diafragma med föränderlig öppning, som förminskas,
till dess båda bilderna synas lika ljusstarka. På
förhållandet mellan objektivöppningarnas storlek
beror förhållandet mellan ljusstyrkorna från de
båda skärmarna, och därigenom kan lätt beräknas huru
mycket ljus, som gått förloradt genom absorption i
luften. I Wilds apparat användes, för att försvaga
ljuset af de båda bildernar ett Nicols-prisma,
hvilket gått igenom ett kalkspatprisma och sålunda
blifvit polariseradt (i två mot hvarandra vinkelräta
riktningar).
L. A. F. (S. A—s.)
Diafoni (grek. diafonia, missklang), mus., i antiken
detsamma som dissonans; för Hucbald och de förste
sättarna af flerstämmig sats fick ordet betydelsen
af "stämolikhet" och särskildt tvåstämmig sats.
A. L.*
Diafora, grek. ("skiljaktighet", "olikhet",
lat. diaphora), ret., ett afsiktligt och på effekt
beräknadt begagnande af ett ords mångtydighet (polysemi),
vanligen i ordlekande eller stilistiskt
syfte, på så sätt, att samma ljudkvantum (ofta,
ehuru olämpligt, kalladt "samma ord") används två
gånger i närheten af hvarann i mer eller mindre
olika betydelser, t. ex. Tegnérs ord om hafvet:
"Du är djup, i ditt djup trifves friden kanske.".
R—n B.
Diafores (grek. diaforesis, af diaforein,
förskingra, utbreda), med., hudutdunstning.
Diaforetiska medel (jfr Diafores), lat. remedia
diaphoretica, "svettdrifvande medel", sådana
läkemedel, som öka hudutdunstningen; kallas äfven
rem. sudorifica (af lat. sudor, svett). Ofta
anlitade svettdrifvande medel äro varma "teer",
eller infusioner på fläder- och kamomillblommor
m. fl. Med afseende på dylika teer har man
uttalat den förmodan, att svettningen åstadkommes
mera till följd däraf, att det heta vattnet ökar
blodtilloppet till huden, än på grund däraf, att någon
af teets beståndsdelar verkar på något egendomligt
sätt. Att verkliga svettdrifvande medel finnas är
dock otvifvelaktigt. Allra kraftigast verkar
jaborandi (se d. o.). För öfrigt framkallas
svettning af samtliga kräkmedel samt af alla de
många andra gifter, som åstadkomma kräkning. Många
temperaturnedsättande medel (antipyretica, se
Febermedel) framkalla svettning samtidigt med att
temperaturen sjunker. Slutligen må äfven erinras
om de vid sjukbehandling ofta anlitade fysikaliska
metoderna att åstadkomma svettning, nämligen hett
bad, ångskåp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
