Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 387-388 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diffugia - Difform - Diffraktion

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Difflugia, zool., ett urdjurssläkte,
tillhörande klassen rotfotingar (Rhizopoda,)
och utmärkt därigenom, att det eger ett
skal, bestående företrädesvis af sandkorn och
diatomeskal. Pseudopodierna äro loberade. Ett
större antal arter förekommer i sött vatten.
L—e.

Difform (fr. difforme, af lat. upphäfvande prefixet
dis och forma, form, skapnad, skönhet), vanskaplig,
oformlig, otäck, ful. — Difformitet, vanskaplighet,
missbildning, fulhet.

Fig. 1.

Diffraktion (lat. diffractio, af diffringere,
sönderbryta), fys., ljusets böjning. Om parallellt
ljus får falla på en öppning i en ogenomskinlig vägg,
komma strålarna att breda ut sig, så att den bild
af öppningen, som uppfångas på en skärm, är större
än den skulle vara, om strålarna fortplantade sig
fullt rätlinigt. På samma sätt är skuggan af en
ogenomskinlig kropp, uppställd i ett ljusknippe,
som infaller i ett mörkt rum, mindre än den skulle
vara, om ljuset ostördt fortplantades i rätlinig
riktning. Det förefaller således, som om ljusstrålarna
skulle undergå en böjning vid kanterna af öppningen
eller af den skuggifvande kroppen. Förklaringen
af detta fenomen hämtas ur vågteorien. Låt ab (se
fig. 1) vara en mångfaldigt förstorad öppning, genom
hvilken parallella ljusstrålar infalla i ett mörkt
rum. Då, såsom här är fallet, öppningen utgöres af en
mycket smal springa, ligga de särskilda punkterna
i densamma ungefär lika långt från ljuskällan
och måste följaktligen befinna sig i nästan samma
svängningstillstånd eller tillsammans bilda delar af
samma ljusvåg. Men enligt den s. k. Huyghens’
princip (se d. o.) kan hvarje partikel inom en ljusvåg
betraktas såsom medelpunkt för ett nytt vågsystem,
utsändande strålar i alla riktningar, och strålar utgå
således från hvarje punkt i öppningen ab. Punkten c,
som ligger på den mot ab vinkelräta midtlinjen de,
är symmetriskt belägen, så att en stråle genom c på
ena sidan om cd motsvaras på andra sidan af en dylik,
som tillryggalagt lika lång väg från utgångspunkten
och således måste befinna sig i samma fas eller
svängningstillstånd samt följaktligen förstärka
den förstnämnda strålen. I punkten c måste alltså
strålarna parvis understödja hvarandra, så att ett
starkt ljus uppkommer, vare sig att det uppfångas på
en skärm, YZ, eller i fokus af en tub. På sidan om
c blir förhållandet helt annat. Om t. ex. i punkten
n skillnaden mellan de yttersta strålarna, an—bn=
aq, är en hel ljusvågs längd, så skilja sig strålarna
an och dn med en half våglängd och utsläcka därför
hvarandra. Hvarje från en punkt på ad och i riktning mot n utgående
stråle upphäfves på samma sätt af en från motsvarande
punkt på db utgående. Till följd däraf blir punkten
n mörk. Utanför n börjar ljuset åter att framträda
och tilltager ända till en punkt m, så belägen, att
skillnaden mellan de yttersta strålarna, am—bm, är tre
halfva ljusvågslängder. I punkten n¹, där skillnaden,
an¹—bn¹, är två hela ljusvågslängder, inträder åter
mörker, af samma skäl som vid n, o. s. v. Ljusminima
uppstå således i alla punkter, där vägskillnaden
mellan de yttersta strålarna är en hel ljusvågslängd
eller en mångfald däraf; maxima däremot uppstå emellan
minima på de ställen, där den nämnda skillnaden är en
udda multipel af en half våglängd. Att dessa maxima
måste förete en åt sidorna aftagande intensitet torde
kunna inses af hvad som nyss nämnts. I t. ex. punkten
m, där skillnaden mellan de yttersta strålarna
antogs vara tre halfva våglängder, upphäfva, inom
två tredjedelar af strålknippet, strålarna hvarandra
parvis, så att endast den återstående tredjedelen
kan verka; i nästa ljusmaximum, med fasskillnaden fem
halfva våglängder, blir den verksamma delen endast en
femtedel, o. s. v. (se fig. 2). Har öppningen en
annan form, uppstå andra figurer. Är den rektangulär,
blir naturligtvis bilden en kombination af två
sådana som den afbildade, lagda vinkelrätt öfver
hvarandra. En rund öppning ger i midten en ljus fläck,
omgifven af omväxlande mörka och ljusa koncentriska
ringar.

Fig 2.

Det ofvan anförda gäller endast under den
förutsättningen, att det infallande ljuset är
homogent, d. v. s. enfärgadt. I annat fall, t. ex. då
solljus får genomgå öppningen, kunna strålar med
olika våglängd och följaktligen af olika färg icke få
sina ljusmaxima i samma punkter. Utom det mellersta
maximum blir intet hvitt synligt, liksom icke heller
fullständigt mörker kommer att råda i någon punkt,
öfverallt framträda färger (böjningsfärger), och i
hvarje punkt är någon viss färg förhärskande.

Får ljuset falla in genom flera parallella öppningar
i samma skärm, frambringar hvarje öppning för sig
böjningsfenomen, på samma sätt som ofvan är beskrifvet
under antagande af en enda öppning. Böjningsfigurerna
komma att delvis falla öfver hvarandra, och det
uppstår samverkan (interferens) af strålar, icke
endast från samma, utan ock från olika öppningar. Om
öppningarnas antal är mycket stort, såsom då framför
tuben eller ögat hålles ett fint galler, kommer
fältet att visa sig mörkt, men genomskuret af smala,
med öppningarna parallella ljusa linjer, som falla
olika långt ifrån hvarandra, allt efter det infallande
ljusets färg. Användes hvitt (icke homogent) ljus,
erhålles i midten en skarp hvit linje, på båda sidorna
omgifven af mörka fält. Utanför dessa uppkomma på
hvardera sidan flera spektra, med den violetta färgen
innerst och den röda ytterst. Saknas i det infallande
ljuset strålar af någon viss våglängd, måste på
motsvarande ställe i böjningsspektrum uppstå en mörk
linje. Uti böjningsspektrum finnes alltså ej allenast
samma följd af färger som uti det genom brytning i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>