- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
389-390

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diffraktion - Diffraktionsfärger - Diffraktionsgaller, fys. Se Diffraktion - Diffraktionsgitter, fys. Se Astronomiska instrument, sp. 299, och Diffraktion - Diffraktionsspektrum, fys. Se Diffraktion - Diffundera - Diffus - Diffusion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

prisma alstrade spektrum, utan ock samma följd af
mörka linjer, de s. k. Fraunhoferska linjerna.
Kännedomen om ljusets böjningsfenomen är af synnerlig
vikt, dels för den lysande bekräftelse det lämnat på
vibrationsteoriens sanning, dels ock emedan en säker
metod därigenom vunnits för bestämmande af ljusets
våglängder. Med tillhjälp af fig. 1 inses lätt,
huru en sådan bestämning är möjlig. Ofvan antogs,
att i punkten n skillnaden mellan an och bn är två
halfva våglängder; men denna skillnad, eller linjen
aq, erhålles ur den lilla triangeln aqb, där sidan
ab kan uppmätas, likaså vinkeln abq, som är lika
med cdn. Man behöfver således endast, jämte det
att man bestämmer springans bredd, uppmäta vinkeln
mellan den infallande eller utan böjning fortplantade
strålen samt strålen till ett minimum, hvilket som
helst. Denna vinkelmätning sker lättast och säkrast
med tillhjälp af teodolit. De mest exakta mätningarna
af ljusets våglängder hafva likväl icke skett
därigenom, att man observerat läget af de genom en
enda öppning alstrade maxima och minima af ljus, utan
genom motsvarande iakttagelse på de mörka linjerna
i böjningsspektrum, alstradt vid det sammansatta
(ofärgade) ljusets gång genom en mängd parallella,
ytterst smala öppningar, tillsammans bildande ett
så kalladt gitter (böjningsgitter, böjningsgaller),
hvarför spektrum ock brukar benämnas gitterspektrum
(böjningsspektrum). Detta spektrum kallas också, till
skillnad från de medelst brytande prismor framkallade
"brytningsspektra", normalspektrum, emedan läget af
de olika färgerna däri bestämmes endast af deras
ljus’ våglängd och ej af det ämne, hvaraf gittret
är förfärdigadt, medan läget af färgerna i ett
brytningsspektrum beror äfven på materialet i den
brytande prisman. Gittret består vanligen af linjer,
uppdragna på en glas- eller metallplatta — i det
senare fallet studeras det reflekterade ljuset. —
Tillfällen att få se böjningsfenomen af en eller annan
form erbjuda sig lätt, t. ex. om man genom fanet på
en fjäder ser emot ett ljus, om man med nästan slutna
ögonlock, således genom ögonhåren eller genom en
gardin, väfd med parallella trådar med lika afstånd,
ser mot en aflägsen, starkt lysande punkt, om man ser
mot solen genom spindelväf eller genom en glasskifva,
beströdd med s. k. nikt (semen lycopodii). De
färger, som uppkomma genom diffraktion, kallas
diffraktions- eller böjningsfärger. —
Ljusets böjningsfenomen studerades redan under senare
hälften af 17:e årh. af Grimaldi. Newton upprepade
en del af dennes försök, men lyckades ej uppställa
någon förklaring. I början af 1800-talet angaf
Thomas Young interferensen mellan strålarna såsom
rätta förklaringsgrunden för böjningsfenomenen,
och Fresnel utförde teorien. Stor förtjänst
om ifrågavarande kapitel af optiken förvärfvade
F. M. Schwerd i Speier, genom fullständiga lösningar
af alla de figurer, som uppstå vid ljusets gång
genom små öppningar af olika form. Hans beräkningar
öfverensstämma synnerligen noga med observationerna.
L. A. F. (S. A—s.)

Diffraktionsfärger l. Böjningsfärger, fys. Se
Diffraktion.

Diffraktionsgaller, fys. Se Diffraktion.

Diffraktionsgitter, fys. Se Astronomiska instrument,
sp. 299, och Diffraktion.

Diffraktionsspektrum, fys. Se Diffraktion.

Diffundera (af lat. diffundere, af dis, åtskils,
och fundere, gjuta), utgjuta, utbreda åt skilda
håll. Jfr Diffusion.

Diffus (lat. diffusus, af diffundere, låta rinna åt
skilda håll, utbreda), utbredd, spridd, splittrad,
delad åt många håll; vidtsväfvande, omständlig,
svamlig; med., icke skarpt begränsad (motsats:
cirkumskript; jfr Bukhinneinflammation).

Diffusion (lat. diffusio, af diffundere, utbreda).

1. Kem., gasers eller vätskors frivilliga blandning
med hvarandra samt lösta ämnens utbredning i
lösningsmedlet. Att gaser af olika täthet kunna,
emot tyngdlagen, blandas med hvarandra iakttogs
redan tidigt af Dalton. Diffusionen är beroende
af gasmolekylernas egen rörelse. Gaserna utgöras
nämligen af molekyler, hvilka snabbt röra sig
i alla riktningar. Om därför en lättare gas,
t. ex. vätgas, befinner sig ofvanför en tyngre,
t. ex. kolsyra, flytta sig vätgasmolekylerna, genom
sin inneboende rörlighet, in bland kolsyremolekylerna,
och omvändt. Fastän gasmolekylernas rörelser äro
utomordentligt snabba, sker blandningen ej hastigt;
ty om t. ex. en molekyl väte förirrar sig bland
kolsyremolekylerna, måste den ögonblickligen träffa
någon kolsyremolekyl, som stöter emot vätgasmolekylen
och ändrar dess riktning. Enligt den kinetiska
gasteorien är gasernas diffusionshastighet liksom
deras inre friktion och värmeledningsförmåga beroende
af gasmolekylernas medelväglängd, denna åter är
omvändt proportionell mot gasens täthet. Angående
gasernas utströmningshastighet har Graham uppställt
lagen, att gaser af olika täthet diffundera i en
och samma gas under samma temperatur och tryck,
med en hastighet, som är omvändt proportionell mot
kvadratrötterna ur deras täthet. Om t. ex. vätets
täthet antages vara 1, är syrets täthet 16,
hvarför vätgasen diffunderar 4 gånger hastigare
än syrgasen. Gasers diffusion eger rum äfven genom
porösa väggar med ytterligt fina porer, t. ex. bränd
lera, gips, hårdt sammanpressad grafit o. s. v.,
och lyder äfven då den Grahamska lagen. Vätskors
frivilliga blandning eller diffusion är, liksom
gasernas, beroende af molekylarrörelsen och kan
ega rum genom skiljeväggar, så vida vätskorna kunna
upptagas af och spridas i dessa. Bäst studerad är
den s. k. hydrodiffusionen, d. v. s. lösta ämnens
utbredning i ett lösningsmedel. Skiktar man öfver en
lösning försiktigt motsvarande rena lösningsmedel,
så utbreder sig det lösta ämnet i hela vätskan,
tills koncentrationen på alla ställen är lika. Detta
fenomen kan förklaras och kvantitativt beräknas på
grund af van’t Hoffs lära om lösta ämnens osmotiska
tryck (se d. o.). Vid hydrodiffusionen såväl som vid
gasernas diffusion är ämnenas sträfvan att utjämna
tryckolikheter den drifvande kraften. Under det
att gaserna på grund af sin ringa inre friktion
diffundera mycket hastigt, försiggår diffusionen i
lösningar mycket långsamt till följd af det stora
friktionsmotstånd, som de lösta molekylerna måste
öfvervinna vid förflyttningar i lösningsmedlet. Man
har t. ex. beräknat, att det behöfs en kraft
af ungefär 1,000 mill. kg. för att förflytta 1
grammolekyl (342 gr.) rörsocker, löst i vatten,
med en hastighet af 1 cm. i sekunden. Friktionen mot
lösningsmedlet är hos olika ämnen proportionell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free