Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diplomatarium - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarjämte ett supplementband är under utgifning. Den
äldre serien har under redaktion af E. Hildebrand
förts fram till och med år 1350, och meningen är att
efter hand framföra densamma till 1400. Register
till de två första banden af denna serie är för
närvarande under tryckning. — Ett arbete af samma
slag som "Svenskt diplomatarium", men af mera
begränsadt omfång, är Diplomatarium dalekarlicum,
en urkundssamling rörande Dalarna, utgifven af
K. G. Kröningssvärd och J. H. Lidén (1842—53). År 1900
började L. Weibull utgifva Diplomatarium diæcesis
Lundensis eller "Lunds ärkestifts urkundsbok",
af hvars tredje del tre häften utkommit, och 1901
utgaf han Diplomatarium civitatis Malmogiensis eller
"Malmö stads urkundsbok", första häftet.
För den svenska historien är äfven Diplomatarium
norvegicum, som sträcker sig ända till slutet af
1500-talet, af stor betydelse. Det började utgifvas
1847 af Kr. Lange och C. R. Unger och fortsattes
af H. J. Huitfeldt-Kaas ända till hans
död (1905). 17 "samlinger" hafva hittills utkommit,
och det torde snart vara fullbordadt. Sista bandet,
utgifvet af Huitfeldt-Kaas och G. Storm, innehåller
"Romerske oldbreve". I det danska riksarkivet
förvaras en stor handskrifven urkundssamling,
det s. k. "Langebeks diplomatarium". Man har i Danmark
uppgifvit tanken på utgifning af ett fullständigt
diplomatarium. I stället utgifves sedan 1894 under
ledning af Kr. Erslev Repertorium diplomaticum
regni danici mediævalis, en förteckning öfver
Danmarks bref från medeltiden med utdrag af hittills
otryckta, afsedd att framföras t. o. m. 1450,
hvaraf banden I, II och III, 1—3 utkommit. Därjämte
har man börjat utgifva urkundspublikationer af mera
speciellt innehåll. 1901 utkom sålunda "Testamenter
fra Danmarks middelalder indtil 1450", utgifna af
Kr. Erslev. 1904 började utkomma "Acta pontificum
Danica. Pavelige aktstykker vedrörende Danmark 1316—1536",
utg. af L. Moltesen. Från något äldre
tider har man Diplomatarium Christierni primi (1856)
och Kjöbenhavns Diplomatarium (I—VIII med register,
1872—87), utgifvet af O. Nielsen, m. fl. På Island
utgifver isländska litteratursällskapet Diplomatarium
Islandicum ("Islenzkt fornbréfasafn"), hvaraf 1:a
bandet (1857—76, innehållande 160 handlingar från
tiden före den isländska fristatens undergång)
redigerades af Jón Sigurdsson (d. 1879) och de
följande af Jón Þorkelsson (7:e bandets tredje
häfte 1905).
Utom de nordiska rikena användes vanligen i
st. f. "diplomatarium" namnen codex diplomaticus,
urkundenbuch, cartulaire eller något dylikt. Många
sådana samlingar i de länder, med hvilka Sverige
tidigast trädde i beröring, ega naturligtvis större
eller mindre vikt för den svenska historien,
såsom de stora lybska, de brandenburgska,
de liv-est-kurländska, de hanseatiska, de
mecklenburgska, de schleswig-holstein-lauenburgska
m. fl., af hvilka de flesta ännu äro under utgifning.
Ehd.
Diplomati (fr. diplomatie, af grek. diploma,
skrifvelse, bref), vetenskapen om staternas ömsesidiga
förhållanden och konsten att praktiskt tillämpa denna
vetenskap; samlingen af de personer, som användas i
denna praktik (jfr Diplomatiska kåren).
Diplomatien omfattar hela den folkrättsliga
gemenskapen, och en ny stats inträdande i denna
krets kännetecknas genom öppnande af ordnade
diplomatiska förbindelser mellan densamma och
flera eller färre stater i erkänd folkrättslig
ställning. Konsekvent försummande af de diplomatiska
förbindelserna från en stats sida medför i längden
för denna rubbande af dess internationella ställning
och slutligen dess undergång, såsom fallet blef med
Polen under 1700-talet.
Så länge som verkligen ordnade stater funnits bredvid
hvarandra i erkändt rättsförhållande och alltså icke
principiellt på krigsfot, har det varit nödtvång
för deras ledare att dem emellan uppehålla mer eller
mindre fasta förbindelser, besörjda antingen genom
härskarnas personliga möten eller genom sändebud. De
äldsta historiska källorna icke blott från greker
och romare, utan äfven från de gamla österländska
kulturfolken babylonier, assyrier, hebreer och
egypter meddela åtskilligt om sådana beskickningar
(t. ex. fynden från Tellel-Amarna). Tydligen ha
vissa fasta former utvecklat sig redan på denna tid,
åtminstone gäller detta för det romerska riket. Det
romerska väldets fullkomliga dominerande inom
Medelhafsvärlden gjorde emellertid i det närmaste slut
på alla förbindelser af likställd art: furstars och
städers sändebud kommo som ödmjuka supplikanter till
Rom, och de legater, som å republikens eller kejsarens
vägnar därifrån utskickades, gingo allenast för att
verkställa en öfverordnads vilja. Dessa traditioner
bevarades i det hela inom de institutioner, hvilka
efter det romerska väldets upplösning öfvertogo
dess universalhärskaranspråk, nämligen det
tysk-romerska kejsardömet och den romerska kurian
(påfliga regeringen). Särskildt den senare utsände
under hela medeltiden sina "legater" och "nuntier"
för att i viktiga fall genomföra påfvens vilja,
undersöka och afdöma tvistefrågor o. s. v. Mellan
särskilda furstar skickades naturligtvis esomoftast
sändemän, men dessa förbindelser hade alltigenom
en mycket tillfällig karaktär, framkallade som de
voro af ögonblickets behof. I den mån det europeiska
statssystemet vid medeltidens slut vann större stadga
genom nationalstaternas konsolidering mot å ena sidan
kyrkans och kejsardömets, å den andra länsadelns
universalistiska tendenser, inställde sig snart för
regeringarna nödtvånget att träda i fasta förbindelser
med hvarandra. Exempel härpå gifva ganska tidigt de
stora handelsstäderna, särskildt hanseförbundet,
vid sina sammanslutningar och underhandlingar
i handelns och samfärdselns intresse. Behofvet
blef särskildt starkt i Italien, där de olika
småstaterna oupphörligen täflade om utvidgning och
sökte öfverflygla hvarandra genom sammanslutningar
i förbund eller ligor. Så uppkom af nödtvånget att
sörja för egen säkerhet vanan att flitigt afsända
beskickningar (oratores, legati, ambassiatores) dels
för att förbereda förbund och aftala om krigsplaner,
dels för att utforska motpartens afsikter. Det visade
sig emellertid lämpligt att hos en och annan betydande
granne hålla ständiga sändebud (residentes), som kunde
oaflåtligt bevaka sin regerings intressen samt gå
de tillfälliga och mera högtidliga beskickningarna
till handa med intima upplysningar. Frans Sforza,
Milanos envålds-härskare, uppges ha varit den förste,
som veterligen begagnade sig af sådan resident genom
att från 1446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
