- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
499-500

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dirshcau - Dis, meteor. - Dis - Dis,nord. myt. - Disa, meteor. Se Dis - Disa - Disablot - Disagio - Disatinget - Disazoföreningar. Se Azorfärgämnen - Discessus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

D. än en gång af svenskarna, men öfvergafs åter fram
på sommaren s. å. Vid Polens första delning 1772 kom
D. till Preussen.
J. F. N. L. W:son M.

Dis, Disa, Disig luft, meteor, (internationellt
meteorologiskt tecken oo), kallas den grumling,
som luften erhåller genom damm eller svag dimma. En
torr grumling, särskildt sommartiden, kallas äfven
solrök. Dis och dimma äro endast till graden,
ej till arten åtskilda.

Dis. 1. (Grek. dis, framför konsonant di, dubbelt,
två gånger) Förekommer i sammansättningar,
t. ex. dis-syllabisk, tvåstafvig. - 2. (Lat. dis,
isär, åt olika håll, miss-) Förekommer i
sammansättningar, t. ex. dissekera, eg. skära isär,
distrahera, eg. draga åt olika håll.

Dis (isl. dís, pl. dísir), nord. myt.,
ödesgudinnor, som uppträdde än vänligt, än
fientligt mot människorna. Det offrades till dem
(disablot), och föreställningen om dem härrör
säkerligen från dyrkan af de aflidnes andar. Ordet
brukas stundom omväxlande med fylgjor
(isl. fylgiur) och nornor (isl. nórnír). Nära
besläktadt är fhty. ítis, fnsachs. idis, angls,
ides, "kvinna af rang", och denna betydelse
har äfven isl. dís i den isländska poesien.
B-e.

Disa, meteor. Se Dis.

Disa (Drottning Disa) är hufvudpersonen i en
saga af uppsvenskt ursprung, hvilken uppstod under
medeltiden (hon omnämnes redan af Olaus Magni) och
i sina detaljer rikare utvecklades af J. Messenius i
hans drama "Disa" (det första historiska skådespelet
på svenska, uppfördt vid distingen i febr. 1611) samt
med en fantastisk-symbolisk uppfattning framställdes
af O. Rudbeck i 2:a delen af hans "Atlantica"
(1685-89). Sagan, sådan den nu föreligger i
litteraturen (se A. A. Afzelius: "Sv. folkets
sagohäfder", I), är af hufvudsakligen följande
innehåll. Längst bort i hedentima, då konung Frey
(eller Sigtrud) regerade, hotade hunger och dyr tid,
emedan skörden ej räckte till för den genom långvarig
fred starkt ökade folkmängden. Konungen och herredagen
beslöto, att alla gamla, sjukliga och lytta skulle
dräpas och offras åt Oden. Men D., en dotter till
konungens rådsherre Sjustin (eller Sixten) på Vängarn
i Uppland, talade hånfullt om männens klokhet och
menade sig kunna gifva bättre råd. För att sätta
hennes fyndighet på prof böd den öfver hennes tal
retade konungen henne komma till sig ej till fots,
ej till häst, ej åkande, ej seglande, ej klädd, ej
oklädd, ej inom år eller månad, ej på dag, ej på natt,
ej i ny, ej i nedan. Hon löste den svåra uppgiften så,
att hon spände två ynglingar för en släda och lät vid
ena sidan leda en bock, hade det ena benet i slädan
och det andra öfver bocken, var klädd i ett nät och
kom till kungen tredje dag före jul (hvilken dag
icke räknades till själfva året, utan till fyllnaden
däri) i skymningen i fullmånaden. Konungen fann sådant
behag i hennes förstånd och fägring, att han tog henne
till drottning. Det fattade beslutet öfvergafs, och
efter D:s råd sändes en (genom lottkastning bestämd)
del af folket försedd med vapen, jaktredskap och så
mycket säd, som kunde erfordras till ett utsäde, till
obebyggda orter norrut att där uppodla jorden. D:s
vishet aktades så högt i landet, att många svåra
tvister hänskötos till hennes dom vid midvintersoffret
i Uppsala, som däraf fick bära namn arf Disablot
och Disating, hvaraf midvintersmarknaden distingen är ett minne.
- Disasagan, som i sig upptagit äldre nordiska
sagomotiv, har behandlats af Johan Celsius i
prosadramat "Disa" (1687; en omarbetning af
Messenius’ ofvannämnda skådespel på vers) och af
J. G. Oxenstierna i skaldebrefvet "Disa" (1795) och
i fjärde sången af den berättande dikten "Skördarne"
(1796). I den s. k. Disasalen i Vängarns slotts andra
våning finnas å väggarna 8 stora taflor, framställande
scener ur D:s historia.
illustration placeholder

De tillskrefvos förr D. K. von Ehrenstrahl, men äro enligt Aug. Hahr endast
handtverksmässigt utförda kopior af Ehrenstrahls
kompositioner, som återgåfvos dels i kopparstick (af Eimmart; efter ett af dessa är vidstående illustr. tagen), dels i en svit gyllenläderstapeter
(till stor del bevarad på Stockholms och Ulriksdals
slott). Under hvarje tafla finnas förklarande
svenska och latinska verser; de förra skola vara af
S. Columbus, de senare af P. Lagerlöf. Jfr L. Bygdén,
"Några studier rörande Disa-sagan" (i "Samlaren",
17:e arg., 1896).

Disablot (fnod. dísablót, af dís, ödesgudinna,
och blót, offer), offerhögtid till ära för
diserna. Ynglingasagan berättar om konung
Adils’ död, då han var vid disablot och red
kring disarsalen. Disablot firades i Uppsala
under hednatiden i slutet af februari eller
början af mars samt var förbundet med alla
svears ting och en marknad. Jfr Disa-tinget.
B-e.

Disagio, hand., den efter procent beräknade förlust,
som man får vidkännas, när man mot kurant mynt
utväxlar en mindre gångbar myntsort eller mindre goda
värdepapper. Jfr Agio.

Disatinget kallades det alla svears ting,
som ursprungligen stod i sammanhang med den
gamla hedniska offerfesten disablot (se
d. o.) i (Gamla) Uppsala i slutet af februari
eller början af mars, men efter kristendomens
införande flyttades till början af februari och
kallades kyndelsting (fsv. kyndilþing). Tinget
var förenadt med en marknad, som däraf
fick namnet distingen (fsv. disæthing).
B-e.

Disazoföreningar (af grek. dis, dubbelt). Se
Azofärgämnen.

Discessus [dise;ssus], lat. (af discedere, gå åt
skilda håll), gående åt olika sidor; omröstningssätt,
som tillgår så, att de, som yrka på det ena af två
alternativ, träda åt ena sidan (ja-sidan) och de,
som hylla den motsatta åsikten, åt den andra sidan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:27:31 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free