- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
505-506

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diskblommor - Disko - Diskobolos - Disk och duk - Diskofjorden. Se Disko - Diskomyceter - Diskont

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen är rörformig och kantblommornas tunglik.
Ldt.*

Disko, en stor ö utanför Grönlands västkust, ungefär
mellan 69° 15′ och 70° 15′ n. br., i s. begränsad
af Diskobukten, i n. ö. genom Waigattet skild från
Nugsuaks stora halfö. Omkr. 7,800 kvkm. D. är ett
högt platåland af ungefär 600—900 m. medelhöjd i
södra och sydvästra delarna och ända till 1,200
in i norra och nordöstra. Enstaka höjder nå
öfver 1,500 m., den högsta uppmätta 1,725 m. På
västra kusten inskjuta Diskofjord, Mellemfjord
och Nordfjord, på östra sidan Mudderbukten. Ön är
uppbyggd hufvudsakligen af öfver hvarandra lagrade
basaltbäddar — forna lavaströmmar af tertiär ålder
— hvilka vid Godhavn och Diskofjorden hvila på
gnejs, medan de på öns östra sidor underlagras
af kolförande sandstens- och skifferlager hörande
till krit- och tertiärsystemen. Några af de till
kritsystemet hörande kolflötserna vid Waigattet
äro brytvärda. Uifak (Ovifak) l. Blåfjället, mellan
Godhavn och Diskofjorden, är fyndorten för de stora
Nordenskiöldska järnblocken (se Meteorsten), och
krit- och tertiärlagren äro rika på växtfossil, hvilka
utgöra bevis för forntida varma klimatförhållanden. På
en liten halfö vid öns sydspets ligger den lilla
kolonien Godhavn, säte för Nord-Grönlands inspektör.
A. G. N.

Diskobolos, grek. (af diskos, se Diskus, och
ballein, kasta), diskuskastare.

Disk och duk (fsv. disker, tallrik, bord,
af grek.-lat. discus, kastskifva, som redan i
mlat. hade bet. "bord"; fsv. duker, en sidoform
till det från lty. lånade dok, nyhty. tuch),
ett gammaldags uttryck (med allitteration), som
förekommer bl. a. i sammanställningarna hafva egen
disk och duk någonstädes,
äta vid eget bord, vara
bofast någonstädes,
äfvensom i vara samman om disk och duk, äta vid
gemensamt bord, hafva gemensamt hushåll (om
äkta makar). Nämnda uttryck voro vid
fullt lif bl. a. i våra landskaps- och landslagar, men
torde numera vara föga brukliga annat än i poetiskt
språk. — Disk, altardisk, kallas äfven det altaret
omgifvande skrank, hvilket tjänar
nattvardsgästerna till bord vid anammandet af sakramentet.
Duk är vid nattvardsgång beteckning för en omgång
nattvardsgäster, d. v. s. det antal, som samtidigt
befinner sig (knäböjande) vid altardisken för att
undfå sakramentet (en, två, tre o. s. v. "dukar").
R. G.

Diskofjorden. Se Disko.

Diskomyceter, bot. Se Discomycetes.

Diskont, Diskonto (it. sconto, fr. escompte,
eng. discount, af lat. computus, beräkning), betyder
det afdrag från en skuldsummas nominalbelopp, som
göres, då skulden betalas eller (långt vanligare)
öfverlåtes före förfallotiden, i det fall att
skulden löper utan ränta, såsom förhållandet är
med växlar. Vid bestämmandet af växelns belopp tas
gifvetvis hänsyn till, hur lång tid det dröjer, innan
den förfaller till betalning — d. v. s. räntan för
denna tid inräknas i beloppet. Om då innehafvaren
af växeln, som exempelvis är ställd på tre månader,
öfverlåter (säljer) växeln före förfallotiden,
t. ex. efter en månad, kan han ej göra anspråk på
dess hela belopp, utan afdrag måste ske med hänsyn
till de två månader, som återstå, innan växeln
förfaller. Detta afdrag, beräknadt per år i procent
af skuldsummans (växelns) nominalbelopp, kallas diskonto,
och köp af icke förfallna växlar kallas diskontering
l. växeldiskontering. Växeldiskonteringen är en
af kreditens hufvudformer. Å ena sidan är den
nämligen den säkraste och viktigaste delen af
bankernas utlåningsrörelse, och å andra sidan är
den ett nödvändigt villkor för att affärsmännen
skola få tillgång till nödigt kapital under den tid,
som förflyter mellan försäljningen af deras varor
och betalningen för dem; då köparna ej ha medel att
betala, förrän de i sin tur sålt varorna, sker det
första köpet nämligen i allmänhet mot utställande
af en växel på kortare eller längre tid. Den bank,
som diskonterat växeln, plägar stundom rediskontera
(ånyo diskontera) den i en större bank, något som på
särskildt förmånliga villkor hos oss är medgifvet de
förutvarande sedelutgifvande bankerna i förhållande
till Sveriges riksbank (jfr Bank, sp. 859).

Diskontots höjd är i första hand ett uttryck för
den ränta, som för tillfället är rådande, detta i så
hög grad, att orden ränta och diskonto i många fall
täcka hvarandra. Det är därvid räntan på korta lån,
som är afgörande. Växlarnas beskaffenhet spelar dock
uppenbarligen en betydande roll för diskontots höjd,
så att "prima bankväxlar" köpas mot lägre diskonto än
vanliga "varuväxlar". Äfven en mängd andra olikheter
gör sig gällande, så t. ex. beräknas diskontot
vanligen högre för växlar på längre tid än tre
månader. Genom diskontopolitik äro bankerna i stånd
att påverka penningmarknadens läge, i det en höjning
af diskontot är ett tecken till, att penningknapphet
råder, och därför afser å ena sidan att hålla nere det
inhemska kreditbehofvet och å andra sidan att locka
in penningar (guld) från utlandet genom utsikten
till förmånlig placering af kapital. Den rörliga
diskontopolitiken, som förändrar räntesatserna vid
hvarje förändring i penningmarknadens läge, utgår
egentligen från "Bank of England", men följes nu af
de flesta länders centralbanker utom den franska,
som sträfvar efter att hålla ett lågt och nästan
oföränderligt diskonto (omkr. 3 proc.).

I Sverige har man särskildt i äldre tider diskonterat
ej endast sådana papper, hvilka angifva en fordran
å annan person än den, som öfverlåter densamma,
utan äfven reverser, utställda af den sistnämnde
själf, hvilken sålunda icke öfverlåter en fordran,
utan själf (vanligen under aflämnande af hypotek)
på diskonteringsvillkor upptager ett lån, som man
därför kallat diskontlån. Anstalter, som bedrifvit
diskontering eller utlämnat diskontlån, hafva i
Sverige ofta benämnts diskonter. De hafva än bestått
af bolag, ehuru privilegierade af staten, än varit
rena statsanstalter, än sådana statsanstalter, i
hvilka enskilda personer fått deltaga inom en viss
gräns; och deras historia är bl. a. historien om de
tidigaste ansatserna till bankverksamhet i händerna
på enskilda i Sverige. Redan 1756 framkom en plan på
diskontinrättningar, hvartill riksbanken och enskilda
skulle gemensamt lämna kapital. Planen förföll;
men 1773 inrättades Diskontkompaniet i Stockholm och
1783 Diskontkontoret i Göteborg, båda privata bolag,
det förra med, det senare utan nämnvärdt understöd
genom lån af offentliga medel. Förstnämnda bolag
ersattes 1787 af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:50 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free