Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 553-554 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djenne ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Constantine, 110 km. n. v. om Constantine. 6,376
inv. (1901). D. ligger på samma plats som den
feniciska staden Igilgilis, hvilket betyder "dålig
landningsplats", en ännu i dag träffande benämning,
emedan de sedan länge planlagda hamnbyggnaderna ännu
icke kommit till utförande. Romersk koloni under
kejsar Augustus, blef det en viktig ort vid den stora
härvägen från Saldæ (Bougie) till Hippo (Bone). Under
den kristna perioden var det biskopssäte, under
medeltiden blomstrade dess handel, och i 16:e årh. var
det sjöröfvarfursten Baba Arudsjs hufvudsäte och
plats för en berömd slafmarknad. Under Ludvig XIV:s
korståg till afrikanska kusten intogs det i juli 1664
af hertigen af Beaufort, men måste inom kort afträdas
till turkarna, som voro i besittning däraf till 1839,
då fransmännen ånyo togo det. I aug. 1856 förstördes
D. nästan fullständigt af ett jordskalf, men icke
blott den gamla moriska staden återuppbyggdes, utan
bredvid den uppstod en ny, europeisk stad, så att
D. nu hör till de vackraste städerna i Algeriet.

Djihad, arab., kamp, strid, särskildt mot islams
fiender. "Det heliga kriget", striden mot de otrogne,
påbjudes uttryckligen på flera ställen i koranen och
betraktas därför som en religiös plikt. Hvar och en,
som stupar i striden för islams sak, betraktas som
trosvittne och anses därför säker om paradiset. Till
el-djihad räknas för öfrigt hvarje krig med kristna
eller andra icke-muhammedanska trosbekännare, äfven
om anledningen varit af uteslutande politisk och icke
af religiös art.
K. V. Z.

Djihangir l. Djahangir, indisk stormogul. Se
Jahangir.

Djilam. Se Jhelam.

Djildjulie (Djildjilja), ort i Palestina. Se Gilgal..

Djilolo (Djailolo) eller (vanligare)
Halmahera (Almahera), af infödingarna kalladt
Bato-tsina, en ö i den norra gruppen af Molukkerna i
Indiska arkipelagen. 17,218 kvkm., med tillhörande
öar 19,412 kvkm., jämte den nordligare ön Morotai
120,000 inv. Ön liknar till sin form i hög grad
Celebes och består liksom denna af fyra från centrum
utgående halföar (åt n., n. ö., s. ö. och s.) med tre
mellanliggande vikar, Kaoeviken på norra kusten samt
Bitjoli- och Vedavikarna på den östra. Den sträcker
sig mellan 0° 50′ s. br. och 2° 20′ n. br. samt skäres
af 128° ö. lgd. Något centralmassiv i öns nästan
alldeles okända midt, från hvilket halföarna utstråla,
synes ej finnas, men enligt Campens och Kükenthals
undersökningar äro halföarna genomdragna af skogklädda
kedjor af 1,000—1,200 m. höjd. Liksom flertalet andra
öar i denna övärld har D. många vulkaner, däribland
flera verksamma, såsom Gunong Api (940 m.) och
Gamkonorah (1,673 m.), öns högsta topp, hvars utbrott
äro mycket fruktade. Ön har en rik vegetation och
alstrar bl. a. sagopalmer och ris. Bufflar, hjortar,
getter och vildsvin förekomma; boskapsskötsel är
en näringskälla. Jaktvildt förekommer så rikligt,
att dess kött soltorkas och utföres under namnet
dinding. — Urbefolkningen är alfurer (hufvudjägare
liksom samsläktingarna på Borneo), som dock
trängts till de inre trakterna af invandrade malajer.
Öns viktigaste orter äro Djilolo på västra kusten,
Galela och Mafa på östra kusten. D.
tillhör Nederländerna och lyder
närmast under guvernören i Ternate.
J. F. N.

Djina (Jina), ind. religionsh. Se Jaina.

Mynt, utgifvet af Djingis-kan.

Djingis-kan, mongolisk eröfrare, född i ett tält på
Ononflodens strand 1162, hette egentligen Temudjin
och var son till en mongolhöfding, Jesukaj, hvars
skaror nomadiserade längs stränderna af Onon och
Ingoda, Amurs bifloder. Tretton år gammal miste han
sin fader. Vid detta tillfälle sökte de underlydande
stammarna göra sig fria, och D. måste en längre tid
föra en ojämn strid med
naiman-, kerait- och merkit-mongolernas furstar.
1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags
riksförsamling, "kurultai", vid Onons strand, och lät
där utropa sig till "kakan", d. v. s. kanernas kan,
eller kejsare, samt antog på församlingens begäran
namnet D. (kin. Chingsze, "fulländad krigare"). Sedan
han nu i tvenne slag, det senare vid Irtysjfloden,
fullkomligt krossat naiman- och merkitfurstarna och
ytterligare stadgat sin makt, gick han öfver kinesiska
muren och angrep 1213 med tre arméer norra Kina,
som vid denna tid befann sig under de mongoliske
niutsjernas välde. Efter en rad af strider blef
Peking (1215) stormadt och förstördt, och därmed
var norra Kina eröfradt. 1219 lämnade D. kriget i
yttersta östern åt sina generaler och bröt själf
upp från sitt hofläger i Karakorum västerut, öfver
Mongoliets ofantliga landvidder, in i Turkestan,
där han med 700,000 man, fördelade i fyra arméer,
af hvilka hans söner Djuchi och Djagatai anförde hvar
sin och D. med sonen Tulei en, öfverföll Kovaresmiens
härskare, Alaeddin Muhammed, därför att denne låtit
mörda två hans sändebud. Efter förtviflade strider
segrade D. och strök med sina ryttarhorder som en
orkan öfver det blomstrande Kovaresmien, hvarunder
Buchara, med sitt dyrbara bibliotek, Samarkand, Merv,
Nischapur och andra rikets städer jämnades med
jorden. I omkr. fem år fortsatte D. sina sköflingar i
denna del af Asien. Persien utsögs, i Indien sköflades
prov. Lahore och Peshawar, Herat stormades och uppgick
i lågor, hvarvid 1 1/2 mill. människor sägas hafva satt
lifvet till. En afdelning af mongolernas här trängde,
söder om Kaspiska hafvet, genom Grusien in i Ryssland,
där den år 1223 vid Kalkafloden slog polovzerna och
de med dem förbundne ryske furstarna samt därefter
strax galopperade tillbaka. 1224 återvände D. till
Mongoliet; men vintern 1225—26 red han med sin
här öfver den stora Gobi-öknen och ryckte in i
västra Kina, men vände af vidskeplig fruktan för en
olycksbådande konstellation och dog på hemvägen 1227
vid Salefloden i Mongoliet. Enligt en af honom själf
stiftad arfslag delades hans ofantliga rike i fyra kanat,
och härskaren öfver kanatet Kina skulle efterträda
honom i värdigheten af kakan. Till sin efterträdare
som kakan hade han bestämt sonen Oktai. — Orsakerna
till den sagolika framgång, hvaraf D. följdes, äro
att söka i den militäriska organisation

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>