Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man naturligtvis antaga, att en materiell process
fortskridit genom nerven. Aktionsströmmen är
emellertid ett påtagligt uttryck för denna process,
så mycket mera värdefullt som man medelst denna
företeelse kan följa retningen äfven från de
periferiska sinnesorganen till centrum, stora
hjärnans bark. För att iakttaga och registrera
aktionsströmmar använder man numera ett instrument,
som kallas kapillarelektrometer (se d. o.).
De ofvan anförda elektriska fenomenen äro till sin
intensitet särdeles svaga och kunna studeras endast
med tillhjälp af mycket känsliga instrument. De
s. k. "darrfiskarna", t. ex. darr-rockan
(Torpedo), darrålen (Gymnotus) och darrmalen
(Malapterurus), kunna däremot utveckla
elektriska verkningar, tillräckligt kraftiga
för att vara af betydelse för djuret själft i
kampen för tillvaron. Darrmalen kan vid beröring
gifva stötar med en spänning uppgående till 200
volt. Elektricitetsutvecklingen hos dessa djur
är bunden till vissa organ, de s. k. elektriska
organen, som stå i förbindelse med centrala
nervsystemet på samma sätt som muskler och körtlar.
J. E. J—n.
Djurepos, poetisk bearbetning af djursagan (se
d. o.).
Djurfabel. Se Djursagan.
Djurfysiologi, fysiol. Se Fysiologi.
Djurfång, jaktv., har samma syfte som egentlig jakt,
nämligen att bringa vilda däggdjur eller fåglar i
människans våld. Skillnaden ligger hufvudsakligen
däri, att jakt utöfvas medelst sådana redskap (vapen),
som för tillfället handteras, hvaremot djurfång
försiggår medelst utställda redskap eller i marken
gjorda anstalter. I fråga om fängen (anstalter
eller redskap, som användas att fånga med) har
uppfinningsgåfvan, ledd af iakttagelser om djurens
lefnadsvanor, visat sig ganska verksam. De i Sverige
brukliga fängena — hvilka hafva sina motsvarigheter
i andra länder — kunna ordnas under följande slag:
stock, sax, giller, snara och nät. De flesta af
dessa anstalter eller redskap fånga djuren lefvande;
men några döda, på samma gång som de fånga. Till
djurfång räknas ock djurs dödande medelst förgiftade
åtlar. — Djurfång, liksom jakt, idkas fortfarande i
alla länder. Men ju mer, vid tilltagande välstånd,
jakten räknas till "de glada behofven" eller
idkas för nöjes skull, dess mer träder djurfånget i
bakgrunden, och detta får då sin egentliga användning
i fråga om skadedjur. I de glest bebyggda nordliga
landsträckorna af Europa användes dock fångandet
rätt ofta äfven i fråga om matnyttigt villebråd,
hvarjämte den olofliga jakten med förkärlek anlitar
fångningsredskapen. Enligt nu gällande svensk lag
få vissa för människor eller husdjur vådabringande
fängen antingen alls icke brukas eller endast under
iakttagande af föreskrifna försiktighetsmått. Enligt
k. kung. 15 mars 1895 få ej finare giller eller snaror
för fångande af vildt begagnas utom Jämtlands län samt
Norr- och Västerbottens lappmarker och ej heller där
under de tider hare, tjäder, orre, järpe samt dal-
och fjällripa äro fridlysta. Kungl. kung. 17 mars
1905 förbjuder att för fångst af för landtbruket
nyttiga fåglar använda snaror, burar, nät, fållor,
limspön och hvarje annat medel, som syftar till
att underlätta deras fångande eller dödande i stor
mängd. Fångande af årskalfvar efter älg är
förbjudet i de norrländska länen samt i
Kopparbergs, Västmanlands, Östergötlands
och Jönköpings län, i Kalmar läns norra
landstingsområde äfvensom i Älfsborgs län
utom Halle- och Hunneberg samt Edsmären.
J. W. L.*
Djurgeografi l. Zoogeografi, zool., vetenskapen
om djurens fördelning på jordklotet. Redan en
flyktig blick på det sätt, hvarpå organismerna äro
utbredda öfver jorden, öfvertygar oss om, att faunan
(djurvärlden) på olika ställen har en mycket olikartad
fysionomi. Ehuru i en hel del fall denna olikhet
framstår som en omedelbar verkan af olikheterna i
klimat, växtlighet och naturförhållandena i öfrigt,
äro dock dessa omständigheter ej de enda eller ens de
viktigaste faktorerna för faunans sammansättning. Ty
vore det så, skulle gifvetvis de områden, som i
dessa afseenden mest liknade hvarandra, också i
afseende på sin fauna visa de största likheterna och
tvärtom. En mängd exempel ådagalägger emellertid,
att mycket närliggande områden, som beträffande
alla naturförhållanden ega stora öfverensstämmelser,
hysa helt olika faunor, såvida de nämligen skiljas
åt genom breda floder, haf, öknar eller högre
bergskedjor. Å andra sidan kunna mycket närbesläktade
djurformer lefva på sådana ställen på jorden,
hvilka i nutiden ej stå med hvarandra i något som
helst sammanhang. Sålunda bebo af de två hvarandra
mycket närstående lungfiskarna Protopterus och
Lepidosiren (se Dipnoi) den förra Afrika, den
senare Syd-Amerika, medan den tredje lungfisken,
Ceratodus, numera lefver endast i Australien
och under sekundärperioden fanns i Europa. Vidare
erbjuda nordöstra Asien och Nord-Amerika i faunistiskt
afseende alldeles speciella öfverensstämmelser, i det
i båda dessa trakter af jorden förekomma skedstörar,
jättesalamandrar, alligatorer, en egendomligt
utbildad mullvadsform m. fl. djur, som ej lefva
annorstädes. Att de nuvarande naturförhållandena ej
ensamt bestämma sammansättningen af en viss trakts
djurvärld, framgår äfven däraf, att flera vilda
djurarter i historisk tid införts i länder, där de
förut saknats, och där ej blott funnit gynnsamma
villkor för sin existens, utan ock förökats i så
hög grad, att de undanträngt inhemska former. Så är
förhållandet med den vilda kaninen, hvilken införts
till Australien, hvars däggdjursfauna vid européernas
ankomst nästan uteslutande utgjordes af pungdjur och
kloakdjur, och där nämnda gnagare förökats till den
grad, att den på sina ställen blifvit en verklig
landsplåga. På samma sätt har vår vanliga sparf,
hvilken ursprungligen saknades i Nord-Amerika, men
dit införts, därstädes förökats i en besvärande grad.
Djurvärldens nuvarande fördelning på vår jord är —
enligt de senare årtiondenas forskningar — i första
rummet produkten af de geologiska omdaningar och
därmed i samband stående klimatiska förändringar,
som egt rum under tidigare skeden af vår jords
utvecklingshistoria. Geologien lär oss nämligen, att
sammanhanget mellan landmassorna varit underkastadt
flera växlingar. Sålunda stod t. ex. ännu under
tertiärtidens sista perioder Afrikas nuvarande
nordkust på flera ställen i förbindelse med södra
Europa och England med Irland, och under en tidigare
period sammanhängde Madagaskar med den afrikanska
kontinenten. Vidare är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
