Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 563-564 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djur ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	IV.	Mollusca,	blötdjur.
	V.	Arthropoda,	leddjur.
	VI.	Vertebrata (Chordata),	ryggradsdjur.

Dock bör anmärkas, att de här anförda grupperna
måhända ej äro fullt likvärdiga. Särskildt anse
många zoologer, att gruppen maskar innehåller
djurformer, som vid en fullt naturlig gruppering
böra uppdelas i flera (5—7) sidoordnade afdelningar.

Att med blott någorlunda stor noggrannhet
uppgifva antalet af de kända djurarterna faller sig
synnerligen vanskligt, enär ej blott oupphörligen nya
arter beskrifvas, utan ock begränsningen af många
beskrifna arter är omstridd. Emellertid torde hela
antalet hittills beskrifna lefvande djurarter
säkerligen ej understiga 610,000. Den ojämförligt
artrikaste gruppen är leddjuren; ensamt af insekter äro
nära 1/2 mill. arter kända, och af dessa äro 112,000
arter skalbaggar. Antalet lefvande
ryggradsdjursarter uppgår till öfver 32,000. Om djurens
utbredning se Djurgeografi.
L—e.

Djura, kapellförsamling i Kopparbergs län,
Leksands tingslag. 1,214 inv. (1905). Kapell till
Leksand, Västerås stift, Leksands kontrakt.

Djuranatomi l. Zootomi, vetenskapen om
djurens byggnad. Jfr Anatomi och Zoologi.

Djurberg. 1. Daniel D., teolog, f. 1659 i
Söderhamn, d. 1736, hette ursprungligen Bergius,
blef student i Uppsala 1677, filos. magister 1685,
fick 1688 ett resestipendium och vistades 1689—92
utomlands, hufvudsakligen för idkande af
talmudiska studier, förordnades 1693 till teol. adjunkt i
Uppsala samt blef 1698 teol. professor, 1705 teol.
doktor och 1725 domprost i Uppsala. D. var en
lärd teolog. Han ifrade för lappars och judars
omvändelse samt var nitisk uti att främja alla slags
kunskaper. "Han hade i Leipzig gjort bekantskap
med Spener, troddes hemligen gynna pietisterna och
höll andliga sammankomster i sitt hus". D. utgaf
åtskilliga akademiska disputationer samt
efterlämnade otryckta arbeten i teologi och filologi.


2. Daniel D., den föregåendes sonson,
geograf, f. 3 juni 1744 i Gäfle, d. 2 okt. 1834, blef
student i Uppsala 1761, lärare vid
informationsinrättningen i Stockholm 1770,
pagehofmästare hos änkedrottning Lovisa Ulrika
1772, apologist vid Katarina skola 1776
och rektor vid Klara skola 1782. Från
sistnämnda befattning tog han, efter flera års
tjänstledighet, afsked 1820.
D. författade åtskilliga geografiska
arbeten: Geografie för begynnare (1783, 6:e
uppl. 1815), Geografisk
handbok (1784, 3:e uppl. 1805), Utförlig geografie
(1785—1802), Geografie för ungdom (1789, 3:e
uppl. 1800), Allmänt geografiskt lexicon
(1811—13) och Geografiskt lexicon öfver Skandinavien
(1818) m. fl. Han utgaf äfven en atlas,
innehållande omkr. 30 kartor. D:s läroböcker, hvilka
alltifrån omkr. 1780 och in på 1800-talet voro snart
sagdt de enda geografiska arbeten, som användes
i våra skolor, stodo vida öfver de läroböcker, som
förut nyttjats. Bland D:s originaliteter märktes hans
vana att ge bekanta orter och länder nya namn;
så kallade han t. ex. Nord-Amerikas förenta stater
Vingandacoa, Nya Holland Ulimaroa, o. s. v. D.
var likväl en själfständigt arbetande geograf, hvars
kartor stundom voro de första, som utarbetats i
Sverige öfver respektive länder.

Djurdjani. Se Persiska litteraturen.

Djurdyrkan. Se Djurkult.

Djurelektricitet kallas de elektriska företeelser,
som blifvit iakttagna hos lefvande djurorganismer.
Läran om djurelektriciteten daterar sig från
Ga1vanis iakttagelse (1786), att musklerna å bakbenet
af en groda kunna bringas att sammandraga sig, om
preparatet i tvenne punkter beröres med en
metallbåge. Galvani antog, att i djurkroppen skulle
finnas en egendomlig elektricitet, som vore af
särskild betydelse för livsföreteelserna. Hans iakttagelse
väckte den största uppmärksamhet. Man trodde
sig hafva kommit den gåtlika lifskraft på spåren,
om hvilken fysiologerna så länge drömt. Än i dag
förbinder allmänheten gärna med uttrycket
djurelektricitet föreställningen om något mystiskt, en
egendomlig kraft, som botar allehanda krämpor.
Galvanis iakttagelse tolkades emellertid af Volta
på ett sätt, som uteslöt antagandet af en särskild
egendomlig djurelektricitet. Den strid, som med
anledning häraf uppstod mellan Galvani och Volta,
blef af den största betydelse för elektricitetslärans
utveckling. I djurkroppen förekommer emellertid
en hel del elektriska fenomen, men dessa kunna
ej betraktas såsom yttringar af någon särskildt för
djurlifvet egendomlig naturkraft. De viktigaste
hithörande företeelserna, i fysiologien sammanfattade
under benämningen muskelelektriciteten,
upptäcktes af Mateucci och studerades under
en följd af år från 1841 af Du Bois-Reymond.
Förbinder man en utpreparerad muskel med en
galvanometer, kan man påvisa en elektrisk ström,
som företer en utpräglad regelbundenhet. Försättes
muskeln i verksamhet, iakttages en karakteristisk
variation af den nyssnämnda strömmen. Det
förstnämnda fenomenet, som af Du Bois-Reymond kallades
"muskelns hviloström", har sedermera befunnits stå
i sammanhang med muskelns afdöende efter
utpreparerandet och benämnes därför alterations- l.
demarkationsström. Det andra fenomenet
däremot sammanhänger otvifvelaktigt med den
fysiologiska processen i muskeln vid sammandragningen och
har fått benämningen "muskelns aktionsström".
Verksamhetstillståndet, retningen, passerar som en våg
genom muskeln, och den del af muskeln, som
motsvarar toppen af denna våg, förhåller sig i elektriskt
hänseende negativt till muskeln i öfrigt. Samma
företeelse, aktionsström, iakttages i nerverna, då
en retning passerar. I ögats näthinna uppträder,
såsom professor Holmgren i Uppsala visade, en
dylik aktionsström vid ljusretningen. I ryggmärgen,
ja äfven i stora hjärnans bark har man påvisat
samma fenomen. Uppvisandet af aktionsströmmen
i dessa organ har i principiellt hänseende stor
betydelse. Vi ega nämligen ej något annat
iakttagbart uttryck för verksamhetstillståndet inom
nervsystemet. En muskel ändrar form, en körtel lämnar
ett sekret vid retningen. Har retningen blifvit ledd
till muskeln, resp. körteln, genom en nerv, måste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>