- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
587-588

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurornamentik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Korsberga vid Hjo—Stenstorpsbanan. D. tillhörde
förr den bredvid liggande byn med samma namn, men
eges nu af ett bolag, D. brunns- och badinrättnings
aktiebolag. En äldre källa, nu kallad Erikskällan,
har länge begagnats af ortens allmoge. Enligt analys
af Almén höll den på 100,000 delar vatten 12,1 fasta
beståndsdelar, däraf 4,8 dlr kolsyrad kalk, 2 dlr
klornatrium och en half del järnmonokarbonat. Genom
senare borrningar hafva starkare järnvatten erhållits,
hvilka begagnas till drickning. Den s. k. Johanskällan
håller 1,6 dlr järnmonokarbonat och 1,5 dlr kalk,
med en totalhalt af 12 dlr fasta beståndsdelar,
och Vilhelmskällan 1,16 dlr järnmonokarbonat och
1,65 dlr kalk. Badhuset, af sten, nybyggdes 1890 och
innehåller kallvattenkurens vanliga badformer. Af
medikamentösa bad begagnas mycket tallbarrs- och
gyttjebad. Kurorten rycktes upp betydligt af d:r
E. V. Wretlind, som under många år var läkare där.
(Ln.)

Djurvännen, illustrerad månadsskrift, som utgafs
1878—89 på föranstaltande af Svenska allmänna
djurskyddsföreningen. Tidskriften redigerades
t. o. m. 1887 af G. V. Sjöstedt och därefter af
J. G. H. Wennerholm. Dess prenumerationspris var två
kr. om året. Den öfverläts 1890 till den ursprunglige
förläggaren, L. Hökerberg, och fick en fortsättning
i månadsskriften Djurvännernas tidning, som redigeras
af denne.

Djurvännernas nya förening. Se Djurskyddsföreningar.

Djurvännernas tidning. Se Djurvännen.

Djurväxter, zool. Se Zoofyter.

Djurö, socken i Stockholms län, Värmdö
skeppslag. 5,415 har. 1,131 inv. (1905). Annex till
Värmdö, i Uppsala stift, Roslags östra kontrakt. Inom
socknen ligger tull- och lotsplatsen Sandhamn (se
d. o.).

Djurö (fordom Branäs ö), ö i Bråviken, Dagsbergs
socken, Östergötlands län. Under konung Kristofers
regering skänktes ön af dåv. egaren till Bråborg,
Erik Axelsson Tott, till Vadstena kloster och var
sedan djurgård under Bråborg. 1759 köptes ön till
skatte och utgör 1 mtl.

Djurö skärgård, en i Vänern, mellan Värmlandsnäs och
Bromön belägen skärgård, tillhörande Torsö socken,
Vadsbo härad, Skaraborgs län. Den består af Djurön,
Långön, Gisland, Ängsholmen, Vaspholmen, Kejsan och
Råskär m. fl. holmar, till större delen obebodda.
Ögruppen har i n. ö. och s. v. en längd af 8 km.
A. G.

Djäfvul (grek. diabolos, förtalare), Satan, Hin onde,
Fan, religionsh., det ondas furste i tillvaron. Då
andemakterna tänkas såsom farliga öfvermänskliga
väsen, föreligger alltid möjligheten för, att
de skola bli uppfattade såsom företrädesvis goda
eller onda makter. All folktro känner andar, som
äro mer fruktade än vänliga. Särskildt gäller detta
dödsrikets makter. En gammalnordisk dödsgud, Loke,
var ju på god väg att bli ett slags djäfvul. Ännu mer
gäller detta om buddismens från äldre föreställningar
upptagna dödsdemon och frestare: Mâra. Dödsrikets
härskare kunna lätt blifva afgrundsfurstar. Yama,
som i den gammalindiska föreställningen är herre öfver
de döde, uppfattas sedan i hinduismen såsom herre i
helvetesvärlden. Hans namn går igen i den japanska
buddismens Emma, som råder öfver pinorummet.
I Kina och Korea är han en af de tio potentater, som
äro underordnade under helvetesfursten Titsang. Men en
djäfvulstro i egentlig mening, tanken på en det ondas
furste i tillvaron, har utbildats endast på två håll:
af Mazda-religionen, hvars Ahriman (Anra-Mainyu)
troligen är en gammal dödsgud, samt af judendomen,
som lämnat sin djäfvul i arf åt kristendom och
islam. Kanske ha judarna i detta stycke rönt inverkan
från perserna.

Satan, "fienden", "vedersakaren", tycks vara en
känd figur, innan han uppträder i litteraturen,
först såsom Josuas anklagare i Sak. 3 och såsom en
illvillig spion på människorna i Herrens hofstat
i Jobsbokens prolog, sedan såsom en förledare och
frestare i 1 Krön. 21. Efter den tidigare åskådningen
i 2 Sam. 24 var det Gud, ej Satan, som ingaf David
samma oråd att räkna folket. Sedan föreställningen
om en ond andemakt, Guds och människors motståndare,
vunnit fast fot i den senare judendomen, underordnades
under djäfvulen allehanda folktrons härskaror af elaka
och farliga andar. De förklarades för fallna änglar
eller på annat vis. Hela denna föreställningsvärld
med besatthet af onda andar, med rangordning i den
onda andemassan m. m. ingick i nya testamentet och
i kristendomen.

I den gamla kyrkan var föreställningen om djäfvulens
och demonernas (se d. o.) ständiga verksamhet
i världen utomordentligt lefvande. Sjukdomar,
rubbningar, olyckor tillskrefvos deras
ingrepp. Djäfvulsutdrifningen, exorcismen (se d. o.),
ingick i kyrkans funktioner. Äfven i dogmatiken fick
djäfvulen en viktig plats. Så t. ex. formulerades
återlösningen såsom ett fiskafänge, där Gud lurat
djäfvulen med ett bete, Kristus, som såg ut som
blott en människa, men som var gudomligt och därför
ödesdigert.

Medeltidens folkfantasi inflyttade sina gamla
naturandar i djäfvuls- och demontron. Samtidigt
utbildades jämte den allvarlige och hemske ondskans
furste en populärare gestalt: den lustige — eller
själf lurade sällen, som uppträder i så mången
folksaga och i medeltida skådespel.

Farlig blef djäfvulstron, när vissa personer
misstänktes och förföljdes för maskopi med den
onde och hans anhang. Redan synoden i Paderborn 785
bestämde, att "den, som, förblindad af djäfvulen, på
hedningarnas vis tror, att någon kan vara en häxa och
som därför bränner den föregifna häxan, skall straffas
med döden". Men Tomas från Aquino, katolicismens
störste teolog, hade en annan grundsats: demonerna
existera, alltså finns det häxor. Den grundsatsen
följdes i häxprocesserna, som räckte långt in på
den protestantiska tiden och grasserade särskildt på
1600-talet. Bland motståndarna mot den vidskepliga
skräcken må nämnas den holländske protestantiske
prästen Balthasar Bekker, som säger i slutet af sin
skrift "Den förtrollade världen" af 1691: "det finns
intet häxeri annorstädes än där man tror därpå, tro ej
därpå, och det finnes icke mera! Sliten er lös från
dessa enfaldiga och föråldrade fabler, men öfven
er i fromhet!" Så måna voro teologer och jurister
om djäflarnas roll i människovärlden, att Bekker
till sist beröfvades sitt pastorat. Emellertid har,
såsom A. Sabatier säger, bläcket varit verksammare
att bortdrifva djäfvulskap än allt vigvatten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free