- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
769-770

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dosvattenpass ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1296 Berwick mot engelsmännen, blef där
tillfångatagen och nödgades för att återfå friheten
svära Edvard I trohetsed. Då han året därpå slöt sig
till Wallaces resning, blef han efter dennes kufvande
bortförd i engelsk fångenskap och dog i Tower 1298.

2. Sir James D., den föregåendes son, kallad än
"den gode", än "svarte D." (till följd af sin mörka
hy), f. omkr. 1286, d. 1330, blef redan vid unga år
Robert Bruces bäste vapenbroder under frihetskriget
mot engelsmännen. Hans vapenbragder under denna
långvariga strid äro vidt frejdade i skotsk sägen
och historia. Bl. a. öfverraskade och nedgjorde
han två gånger de engelska garnisoner, som tagit
hans stamslott, Douglas castle, i besittning och
förstörde båda gångerna slottet. (Dessa strider
har Walter Scott behandlat i "Castle dangerous".)
Efter segern vid Bannockburn 1314 ledde han
som "warden of the marches" gränsförsvaret mot
engelsmännen. Hans tjänster belönades 1324 af Robert
Bruce med det s. k. "smaragdbrefvet", hvilket gaf
honom och hans efterkommande kriminell jurisdiktion
öfver alla deras gods och fritog dem från all annan
feodal tjänstskyldighet än riksförsvaret. På
dödsbädden (1329) gaf Robert Bruce honom sitt svärd
(ännu förvaradt i Douglas castle) och lämnade honom
i uppdrag att — till uppfyllande af ett konungens
korstågslöfte — föra dennes hjärta i strid mot de
otrogne (eller enligt en annan uppgift till Heliga
grafvens kyrka). D. lämnade våren 1330
Skottland för att uppfylla löftet och stupade på
sommaren s. å. i Andalusien, där han bistod Alfons
XI i dennes strider mot morerna. Sedan dess bär
släkten D. i sitt vapen (jämte sitt gamla märke,
tre silfverstjärnor) äfven ett krönt hjärta.

3. Sir Archibald D., den föregåendes broder,
f. omkr. 1296, var under konung David Bruces
minderårighet den ledande mannen i Skottland,
besegrade 1332 den af engelsmännen understödde
tronpretendenten Edvard Baliol vid Annan och blef i
mars 1333 Skottlands regent. Han besegrades i juli
s. å. af Edvard III vid Halidon hill och stupade
själf i slaget.

4. William D., 1:e earl af D., den föregåendes son,
f. omkr. 1327, d. 1384, kom 1348 hem från strider i
Frankrike och utdref engelsmännen från sina arfvegods
samt dräpte 1353 sin frände, sir William D., riddare
af Liddesdale (f. omkr. 1300), hvilken
varit en af skottarnas tappraste ledare under David
Bruces minderårighet, men sedermera under fångenskap
i England inlåtit sig i intriger med Edvard III.
Själf förmedlade D. 1363 ett fördrag mellan David
och Edvard III om Skottlands och Englands framtida
förening, men anslöt sig, sedan de skotska ständerna
1364 förkastat fördraget, åter till den nationella
saken. Efter David Bruces död 1371 uppgaf D. sina
egna tronanspråk och hyllade Robert II (af släkten
Stuart) mot villkor af giftermål mellan hans son
och konungens dotter. Han deltog på franska sidan i
slaget vid Poitiers {1356), upphöjdes 1358 till earl
af D. och blef 1374 genom gifte earl af Mar.

5. James D., 2:e earl af D., den föregåendes son,
f. omkr. 1358. gifte sig 1373 med Robert II:s dotter
Isabel och tillbragte större delen af sitt lif i
gränsstrider med engelsmännen, särskildt med Henry
Percy ("Hotspur"). Under en af dessa fejder
stupade han i aug. 1388 vid Otterburn. Hans sista
strid med Hotspur är föremål för en berömd skildring
af Froissart och besjunges i den skotska balladen
"Otterburn" och den engelska "Chevy chase" (öfversatt
af Runeberg).

6. Archibald D., 3:e earl af D., kallad
"den fule" (the grim), oäkta son till D. 2,
f. omkr. 1328, d. 1400, räddades genom list
från engelsk fångenskap vid Poitiers, stod sedan på
David Bruces sida mot Robert Stuart och blef 1364
gränsbefälhafvare. 1371 hyllade han Robert II
och fortfor äfven under dennes regering att styra
gränsområdet och hålla engelsmännen på afstånd.
Han föranstaltade den uppteckning af gränstrakternas
sedvanerätt, som under hans namn promulgerades 1448.
Sedan han 1388 ärft sin brorsons gods och earlvärdighet,
var han den mäktigaste mannen i Skottland,
allrahelst som han gift in en son och en dotter
i konungahuset.

7. Archibald D., 4:e earl af D. och hertig
af Touraine, kallad "förloraren" (the tyneman),
den föregåendes son, f. omkr. 1369, gifte sig 1390
med Robert III:s dotter Margareta, efterträdde sin
fader som gränsbefälhafvare och föranstaltade
sannolikt jämte hertigen af Albany mordet på
sin svåger, tronarfvingen David Stuart, hertig af
Rothesay, 1402. (Denna händelse behandlas af Walter
Scott i "Fair maid of Perth".) Under ett
ströftåg in öfver engelska gränsen s. å.
blef D. tillfångatagen af Henry Percy (Hotspur)
vid Homildon hill, deltog sedan i dennes resning
mot Henrik IV och råkade därunder vid Shrewsbury
(juli 1403) ånyo i engelsk fångenskap samt frigafs
först 1408. Han förde 1423 en skotsk hjälptrupp till
Karl VII i Frankrike och upphöjdes af denne till lön
för sina förtjänster i kriget mot engelsmännen till
hertig af Touraine, men besegrades af Bedford och
stupade därvid i det blodiga slaget vid Verneuil 1424,
hvarmed skottarnas aktiva deltagande i hundraårskriget
upphörde. Sitt vedernamn fick D. till följd af de
många nederlag han lidit.

8. Archibald D., 5:e earl af D. och hertig
af Touraine, den föregåendes son, f. omkr. 1391,
stred i franska hären vid Beaugé 1421 och belönades
af Karl VII med rika förläningar, som dock snart
gingo förlorade. Sitt ärfda hertigdöme Touraine
lyckades han aldrig tillträda. Efter mordet på
Jakob I (1437) blef D. medlem af regentskapsrådet
och 1438 Skottlands regent; han afled redan 1439. —
Den stora makt släkten D. vid denna tid vunnit
väckte de andre skotske stormännens afund,
och däraf föranleddes mordet på D:s unga söner,
William D. (den 6:e earlen) och David D., hvilka
båda gossar af den 6-årige konungens (Jakob
II:s) förmyndare Crichton och Livingstone svekfullt
lockades till hofvet, där under outredda
omständigheter anklagades för högförräderi
och halshöggos 1440. Den väldiga komplexen af
familjegods skingrades inom ätten, och dess forna
samlade makt kunde sedan aldrig helt återställas.
Invecklad i mordplanen var sannolikt James D., 7:e
earl af D., kallad "den tjocke" (the gross), en
yngre son till D. 6, f. omkr. 1371, d. 1443, hvilken
erhöll earlvärdigheten och en stor del af godsen.

9. William D., 8:e earl af D., son till "den tjocke"
James D. (se ofvan), f. omkr. 1425, förvärfvade som
yngling konung Jakob II:s förtrogna vänskap,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:50 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free