Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drouet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han beträdde den litterära banan. På denna försökte
han sig först med en samling kåserier, tillsammans
utgifna under titeln Monsieur, madame et bébé
(1866; "Tittskåp", 1871), i hvilka han kvickt och
spirituellt, men ej så litet lättfärdigt skildrade
åtskilliga sidor af det franska sällskaps- och
familjelifvet. De gjorde honom strax berömd. 1867
lämnade han i Entre nous ("Oss emellan", 1870) en
ny samling skisser af samma pikanta och satiriska
innehåll. Först nu kastade han den pseudonym,
Gustave Z., under hvilken han dittills skrifvit,
och utgaf en sammanhängande kvick satir af lifvet
i de aristokratiska Parissalongerna: Le cahier
bleu de m:lle Cibot (1868). Hans följande arbeten
publicerades i "Revue des deux mondes": Autour d’une
source (1869), Un paquet de lettres (1870), Babolain
(1872), Les étangs (1875; "Pastellporträttet", 1876),
Une femme gênante (1875), Tristesses et sourires
(1884), L’enfant (1885).
Droz [drå̄], Numa, schweizisk statsman, f. 1844 i
La Chaux-de-Fonds, d. 1899 i Bern, gravör, blef
1862 lärare vid gymnasiet i Neuchâtel, 1864 redaktör
för tidningen "National suisse" och 1868 deputerad
i Neuchâtels "stora råd". 1871—75 var D. medlem af
kantonens regering, 1875—76 af ständerrådet
och 1876—92 af förbundsrådet (regeringen)
i Schweiz. Han förestod inrikes-, handels-
och jordbruks- och utrikesministeriet samt var 1881
och 1887 republikens president. Från 1893 till sin
död var han president i byrån för internationell
järnvägstransport. Bland alstren af D:s
ansenliga skriftställarverksamhet må nämnas Manuel
d’instruction civique (1884), Essais économiques
(1895) och Études et portraits politiques (s. å.).
E. A—t.
Drozdowski, Antoni (Antan Drasdauskas), litauisk
poet, f. 1763, d. 1833. Förutom andliga dikter,
som ännu sjungas i litauiska kyrkor, författade
D. folkliga visor, som blifvit mycket populära på
den litauiska landsbygden. D:s dikter af båda slagen
utgåfvos 1814 under titel Giezmes Svetiszkos ir
szwentos (ny uppl. 1884).
A—d J.
Drude [drōde]. 1. Karl Oscar Georg D., tysk
botanist, f. 1852, professor vid Tekniska högskolan
i Dresden och direktör för botaniska trädgården
och försöksanstalten för växtkultur därstädes, har
författat bl. a. Handbuch der pflanzengeographie
(1890) och med A. Engler utgifvit "Die vegetation
der erde" (1896 ff.). — 2. Paul Karl Ludvig D.,
den föregåendes broder, tysk fysiker, f. 12 juli
1863 i Braunschweig, d. 5 juli 1906 i
Berlin genom själfmord, studerade hufvudsakligen
i Göttingen, där han blef filos. doktor 1887,
var assistent hos den berömde matematiske
fysikern W. Voigt därstädes 1887—92 samt
utnämndes 1894 till e. o. professor i matematisk
fysik i Leipzig, till ord. professor i fysik 1900
i Giessen och 1905 vid Berlins universitet. De
viktigaste af D:s många vetenskapliga afhandlingar
behandla ytspänning, ljusets reflexion och
brytning, magnetooptiska företeelser, bestämning
af dielektricitetskonstanter och absorption af
elektriska svängningar, anomal dispersion och
teorierna för ljuset och för elektricitets
ledning i metaller. D. utgaf två större arbeten,
Physik des aethers auf elektromagnetischer grundlage
(1894) och Lehrbuch der optik (1900), samt skref
åtta kapitel teoretisk optik i Winkelmanns
"Handbuch der physik". Sedan 1900 var D. redaktör af Tysklands förnämsta fysiska
tidskrift, "Annalen der physik", i hvilken
hans flesta afhandlingar offentliggjorts.
2. S. A—s.
Drudenfuss, ty. (af druden, älfvor). Se Pentagram.
Druey [dryǟ], Henri, schweizisk statsman, f. 1799,
d. 1855, studerade juridik i Lausanne och var
sedan lärjunge hos Hegel i Berlin, slog sig
ned som advokat i Moudon och ställde sig 1841 i
spetsen för oppositionen i sin födelsekanton, Pays
de Vaud. D. ledde 1845 års revolutionsrörelse
och var s. å. den provisoriska regeringens
president, verkade sedermera för införandet af
en demokratisk kyrkoförfattning i nämnda kanton
och tog väsentlig andel i utarbetandet af 1848 års
förbundsförfattning. Han var sedermera till sin död
medlem af förbundsrådet och året 1850 dess president.
Drufbörd, med. Se Mola.
Druffingersvamp, bot. Se Clavaria.
Drufhagel, krigsv., ett slags små runda kulor, som
förr begagnades till fyllning af s. k. skrotsäckar,
hvilka motsvarade nutidens kartescher, men
voro omgifna af väf i stället för af zinkbleck.
W. G. B. (E. N.)
Drufhyacint, bot. Se Muscari.
Drufhyll, bot. Se Sambucus.
Drufkur, med., metodiskt förtärande af mogna drufvor
vid behandling af vissa sjukdomar. En större mängd
mogna drufvor, befriade från skal och kärnor, eller
den utpressade drufsaften ätes härvid i växande
kvantitet (1—4 kg.) dagligen och under längre tid
(omkr. en månad), vanligen fördelade i tre portioner,
hälften om morgonen på fastande mage och de öfriga
2 fjärdedelarna under dagens lopp. Drufvorna
borde teoretiskt sedt verka nutrierande, då
de ju innehålla 10—30 proc. drufsocker samt
litet ägghvita, men praktiskt taget ha de en
företrädesvis laxerande och mildt urindrifvande
verkan. Drufkuren användes emellertid egentligen
såsom en laxeringskur. Den kan därför ifrågakomma
vid fall af kronisk förstoppning, vid fettsot, gikt
och njurlidanden, men brukas äfven såsom efterkur
till mineralvattendrickning vid kronisk lungkatarr
samt vid den något tvifvelaktiga diagnosen plethora
abdominalis (blodöfverfyllnad i bukhålan). — På många
orter i södra och mellersta Europa (Meran, Bozen och
Gries i Syd-Tyrolen, Montreux och Vevey i Schweiz,
Pallanza vid Lago Maggiore, Dürkheim och Neustadt
i bajerska Pfalz, Rheingau-trakten af Rhendalen
o. s. v.) drifves denna kur systematiskt. Till
de gynnsamma resultaten af drufkurer å dessa
ställen bidraga säkert i ej ringa mån äfven annan
kuranstaltbehandling och goda klimatiska förhållanden.
I. H.
Drufsjuka. Se Erysibaceæ.
Drufsocker, d-Glykos, Dextros, kem., ett
kolhydrat af sammansättningen C6 H12 O6 + H2 O,
som förekommer allmänt utbredt i växtriket i söta
bär och frukter, särskildt rikligt i vindrufvor,
hvaraf namnet. I djurriket finnes drufsocker i
blodet samt normalt i mycket ringa mängd, men vid
diabetes (sockersjuka) till betydligt större mängd,
i urinen. I honung är drufsocker blandadt med
rörsocker och fruktsocker. Drufsocker tillhör den
största och viktigaste klassen af enkla sockerarter,
nämligen hexoserna, som innehålla 6 kolatomer. Såsom
Emil Fischer i sina klassiska arbeten fastställt,
tillkommer drufsockret formeln:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
