Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dräkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
småningom vika för den i Spanien med förkärlek använda
hatten, hvilken dock i Frankrike gjordes lägre och
försågs med större brätten. Värjan bars antingen
i ett gehäng, som var fäst vid bältet, eller i
ett snedgående gehäng, som ersatte detta. De mörka
färgerna vunno alltmera insteg. Damernas dräkt var
en utbildning af den fruntimmersdräkt, som brukades
under århundradets förra hälft, men varierades på
en mängd olika sätt. Det strutformiga lifvet, som
framtill afslutades med en snibb, bibehölls. För
att kunna begagna det var man nödsakad att snöra
sig hårdt medelst användning af ett underlif med
fiskbensstomme. Kring halsen behöll man till en
början den fyrkantiga utskärningen; men sedermera
gjorde man halsöppningens främre del halfrund och lät
ungefär hälften af brösten synas, eller lät man denna
öppning gå ned i en spets ända till nedanför lifvets
midt. Den sålunda blottade delen af kroppen skyldes
högst bristfälligt af tunt tyg. Äfven baktill utskars
lifvet på summa sätt. Det veckade kråset växte ut och
gjordes antingen stort och skifformigt eller förlades
allenast till baksidan, hvarest det, understödt af en
ståltråds- eller en fiskbensställning, i kanterna prydt
med fina spetsar, stod rätt upp och ibland var högre
än hufvudet. Strax efter århundradets midt försåg man
axlarna med höga, styfva, rätt uppstående pucklar, och
nedanför ärmarna, hvilka gjordes korta, skyldes armen
af en vid, uppstoppad underärm, som vid handleden
omslöts af ett krås. Senare försvunno axelpucklarna,
och ärmen uppstoppades, så att den småningom aftog
i bredd nedåt, hvarjämte man vanligen bar en vid,
på framsidan öppen öfverärm. Kjorteln behöll sin
klockform, men gjordes veckad, och kring höfterna
spändes den ut medelst kuddar, så att där bildades
en alldeles plan yta (någon gång ända till tolf fot i
omkrets), hvilken betäcktes med veckadt tyg. Kjorteln
var än öppen, än hel; i det senare fallet bars den
på ena sidan uppdragen, för att underkjorteln skulle
synas. Från veka lifvet nedhängde i kedjor solfjäder,
spegel, ur o. s. v. Håret kammades upp: till en början
i två valkar, som omslöto pannan och gåfvo plats för
tätt åtsittande mössor, hvilka betäckte bakhufvudet
och ibland smyckades med fjädrar, sedermera bakåt i
en uppstående topp, som gjorde det omöjligt att bära
mössa. Sedan Henrik IV:s hår hade grånat, använde båda
könen gärna hvitt puder i håret. — Rustningen visar
samma grundformer som rustningen strax före år 1500,
ehuru mera utvecklade och rikare sirade. Saladen
och den burgundiska hjälmen började läggas bort,
och i stället kom en annan hufvudbonad i bruk, en
utbildning af den tidigare använda järnhatten, den
s. k. morion, som hade utseende af ett från sidorna
sammantryckt halfklot, hvars båda sidor förenades i
en skarp midtgående kant, och som nedtill begränsades
af en något uppstående smal kant.
Under början af 1600-talet rättade den manliga delen
af den fina världen sin dräkt efter den unge konung
Ludvig XIII; när han var minderårig, bar man håret
à l’enfant; sedermera, när Ludvig bar långt hår, lät
man håret falla ned på axlarna eller ersatte det med
långa peruker. Hatten gjordes numera mjuk och försågs
med stora brätten. Det långt nedhängande håret gjorde
de förra styfva kråskragarna olämpliga. I stället
bar man nu vida, spetskantade, uppvikta kragar. Rocken gjordes ledigare,
försågs med längre skört, som betäckte underlifvet,
och knäpptes uppe vid halsen, ibland äfven ett stycke
längre ned. Ärmarna voro vida och framtill öppna,
för att visa linnet, samt begränsades vid handen af en
nedvikt spetskantad manschett. Byxorna, som voro vida,
men småningom aftogo i bredd, gingo ned på vaden,
om hvilken de i början knötos. På fötterna buros skor
eller, oftare, breda stöflar med nedvikta kragar. Vid
festliga tillfällen buros skor med breda rosetter
och höga klackar. Manteln, med eller utan ärmar,
gjordes vidare och längre samt öfvergick småningom i
verkliga knäpprockar med vida, nedtill uppvikta ärmar,
som oftast buros öfver axlarna. Värjan hängde vanligen
i ett öfver axeln gående bantlär. Man begagnade käppar
med utsirad knapp eller krycka. — Äfven kvinnorna
sökte hafva sitt hår på samma sätt som den unge
konungen. Pannan omgafs af en kortklippt, nedhängande
lugg. På hjässan var håret slätt, på sidorna var det
krusadt eller nedhängande i lockar. Bakhåret, prydt
med pärlband o. d., lades löst kring nacken. Hufvudet
var numera obetäckt. De styfva nackkragarna bibehöllos
en tid, men bortlades senare, och i deras ställe kommo
breda nedvikta kragar. Hals, bröst och underarmar voro
bara. Lifvet var öppet fram och bak. Det gjordes helt
kort, eller ock gick det framtill, på gammaldags sätt,
ned i en lång snibb. Ofta var det framtill öppet,
och kanterna höllos medelst snören fast öfver en
synlig underklädnad. Ärmarna voro vidgade ofvan och
nedom armbågen. Senare gjordes de visserligen vida,
men släta, och slutade ungefär midt på underarmen,
som där omslöts af en manschett. Utsvällningen kring
höfterna bortlades. Kjorteln gjordes kortare och något
snäfvare samt framtill öppen, så att underkjorteln
syntes. Bar man snibblif, var den främre öppningen
mycket smal, och kjorteln uppfästes vid sidorna, så
att underkjorteln blottades rundt omkring. Pudret,
som förut användts, kom nu ur bruk; i stället sminkade
man sig och började att här och där i ansiktet och
på bröstet fästa små plåsterlappar (mouches). Jämte
solfjädrar o. s. v. började man använda parasoller
samt om vintern muffar.
När konung Ludvig XIII var död (1643), anlade
hofvets herrar åter barndräkt för att likna den
femårige Ludvig XIV. Så uppkom den korta jackan
med de korta ärmarna. Nedanför jackan och ärmarna
syntes linnet. Byxorna, i början holkformiga,
gjordes sedermera vida (vastes rheingraves) och
knötos om benen något öfver knäna, så högt upp,
att det öfverflödiga tyget hängde ned ända till
dem. Smalbenen betäcktes med strumpor, fötterna
med skor. När konungen växte upp, blef det brukligt
att bära mycket långt hår. För att tillfredsställa
smakens fordringar använde man allt oftare peruker,
sedan midten af 1600-talet allonge-peruker (binette,
grand-in-folio), som hängde ned öfver rygg och
axlar. Den breda kragen, som alldeles skyldes af
peruken, krympte samman till en smal remsa och
öfvergick slutligen till en fin halsduk, framtill
knuten med långa, nedhängande spetsändar (crovate,
cravatte). Rocken i dess jackform kom att spela samma
roll som västen nu för tiden, och öfverrocken blef ett
ordinarie plagg (just-au-corps), som upptill knäpptes,
och hvars långa skört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
