Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dräkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längst ned voro skilda från hvarandra. Långt ned på
hvartdera skörtet satt en ficka. Snedt öfver bröstet
gick ett bredt bantlär för värjan. Om midjan bars
ett skärp, som knöts i vänstra sidan och hade långt
nedhängande ändar. På axlarna sutto rika bandknippor,
och under rockens korta ärmar framsvällde de
med band rikt smyckade underärmarna, afslutade med
manschetter. Nedanför rocken syntes nedre delarna af
"rheingraves", som där voro bredast, och tätt under
dem satt kring hvartdera benet en vid, nedåt gående,
halft utstående spetskrage (canon). — Största bredden
låg nu öfver knäna, och där nedanför syntes de tätt
åtsittande strumporna samt de smala, högklackade
skorna, med breda, utskjutande bandrosetter. Mot
århundradets slut fick rocken längre ärmar, försedda
med ett mycket utstående uppslag, och rocken återgaf
trognare kroppens former. Jackan blef alltmer en
med ärmar försedd väst. Hattarna voro lågkulliga,
och brättena vekos upp, först endast på den ena
sidan, sedan på två eller tre sidor. Äfven herrarna
buro muffar. Hos kvinnorna behandlades håret på
omväxlande sätt: med bena midtpå hjässan (ibland med
uppläggningar vid sidorna), med längre eller kortare
lockar (ibland med en mycket lång lock, som hängde ned
på bröstet), med på ömse sidor om benan uppstruket hår
o. s. v. Småningom infördes ånyo hufvudbetäckningar,
af hvilka den ryktbaraste var à la fontange,
hvilken bands om bakhufvudet samt hade ett mycket
ut- och uppstående framparti, som upprätthölls af en
ståltrådsställning. Lifvet, som var mycket urringadt,
erhöll genom stark snörning trattform och afslutades
framtill med en lång snibb. Öfverkjorteln, framtill
öppen, drogs tillbaka strax nedanför lifvet, lades
där i ett par korta, svällande veck och öfvergick
därefter i ett släp, så långt, att det måste uppbäras
af en annan person. Underkjorteln var framtill sluten,
lagd i längsgående veck och baktill förlängd. Mot
århundradets slut gjordes öfverkjorteln åter sluten,
vid och veckad samt kantades med veckade remsor,
spetsar o. d. (falbalas). Samtidigt med den slutna
öfverkjorteln kommo öfverplagg i bruk, hvilka hade
form af koftor eller mantiljer, med framtill långt
nedhängande snibbar. Äfven buros breda, i kanten
med veckade remsor prydda förkläden, som höllos
fast vid klänningen af ett kring dennas bakre
del (något öfver knäet) draget, veckadt band. —
I vapendräkten började man under 1600-talet alltmer
bortlägga metallbeklädnaden. Hjälmen erhöll form af
en rundkullig hatt, med inga eller rätt utstående
brätten, med större eller mindre kam. Bröst och rygg
täcktes af ett platt och klumpigt harnesk. Äfven
armarna voro klädda med stål, men till skydd för
underlifvet fanns antingen allenast ett smalt,
från bröstharnesket utgående stålskört eller ett
framför hvartdera låret af tvärgående ribbor bildadt
skydd. Efter århundradets midt bars vanligen en
dräkt af läder och tyg, lämpad efter det civila
modets fordringar, med bredskyggig hatt och höga
stöflar. Skyttarna hade patronerna hängande i en rad
vid bantläret.
Under Ludvig XV:s tid bevarade dräkten samma
hufvuddrag som under Ludvig XIV:s. Männen buro en rock
utan krage, men med vida uppslag på ärmarna. Denna
rock hölls merendels knäppt från halsen till
midjan. Dess skört bildade antingen en direkt fortsättning af den öfre delen eller,
hos sprättar, stodo betydligt ut, tack vare en
fiskbensställning. På skörten begagnades fortfarande
fickor med lock. Längs framsidan, på rockens kanter,
förekommo rika broderier. Västen, liknande rocken,
men knappare och äfvenledes försedd med fickor
på nedre delen, varierade i längd (den gick ned
till knäet eller slutade midt på låret). Från
veka lifvet uppåt voro några knappar knäppta;
högre upp däremot hade man västen alltid öppen,
för att visa spetskråset och halsduken med dennas
spetsprydda ändar. Äfven förekommo smala halsdukar
af svart eller kulört siden. Händerna omslötos
af spetsmanschetter. Kortbyxorna voro i allmänhet
tämligen åtsittande. Strumporna, nu nästan alltid af
hvitt silke, höllos om knäna med guldväfda band. På
fötterna buros skor. Perukerna minskades. Håret
förenades baktill i en piska (i enlighet med ett i
Preussen uppkommet bruk), eller ock förvarades det i
en pung. Puder användes nu allmänt, äfven af dem, som
hade eget hår. Skägg förekom nästan aldrig. Hatten,
som gjordes mindre än under den föregående perioden,
var på tre sidor uppviken. Till herrarnas utstyrsel
hörde handskar, käppar, värjor (fästa under västen),
ur samt (efter 1730 regelbundet) snusdosor.
— Kvinnornas dräkt undergick från och med 1714 ganska
stora förändringar. Fontangen försvann. Håret, mycket
längre än förut, hängde i korta lockar, hvilka
omgåfvo hufvudet; somliga brukade nedhängande
bakhår. Öfver ett hårdt åtdraget snörlif bars
det likaledes tätt åtsittande klänningslifvet,
som var försedt med halfärmar och mycket
urringadt. Kring halsen bars ofta en liten tresidig
halsduk (follette). Kjorteln gjordes vid medelst en
ställning af ståltråd och fiskben, ordnade i flera
ringar, af hvilka den öfversta kunde vara inemot
2,5, den understa 4—5 m. i omkrets. På kjorteln
sattes vid festliga tillfällen draperier af tunt
tyg (volants). Dessa styfkjortlar (paniers) rönte
från början mycken gensägelse, men vunno alltmer
damernas tycke. Skornas öfverläder gjordes allt
mindre. Småvuxna damer använde gärna mycket höga
klackar. Man smyckade sig med plåster, puder, smink,
hals- och armband,
 |
| Kvinnlig festdräkt, 1700-talet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
