Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunedin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dungarvan [dangā’vn], stad i det irländska
grefsk. Waterford (prov. Munster), vid floden
Colligans utlopp i Dungarvanviken. 4,850 inv. (1901).
Dungeness [da’ndʃines]. 1. En med fyrtorn försedd
udde i Engelska kanalen, på kusten af grefsk. Kent,
under 50° 54′ 47″ n. br. och 58′ 23″ ö. lgd. Den
triangelformiga, låglända, mellan Dover och Hastings
liggande trakt, som kallas Romney marsh och hvars
yttersta spets är D., har bildats af flodvattnet. Vid
D. förgicks den svenska ångkorvetten Orädd 3
dec. 1866. — 2. Point [på͡int] D., udde i chilenska
territoriet Magallanes, under 52° 23′ 50″ s. br.,
7,6 km. s. om Cabo de las Virgenes på argentinskt
område, bildar med Catherine point på Eldslandet
östra inloppet till Magalhães’ sund.
Dungjord kallas i Östergötland en moblandad lermylla,
som kan vara rätt fruktbar, men på hvilken växterna,
till följd af jordens starkt vattenhållande förmåga,
lyftas upp ur jorden af kälen vid omväxlande frost och tö.
H. J. Dft.
Duni [dōni], Egidio Romualdo, italiensk
operakompositör, f. 1709 i Matera (Potenza),
d. 1775 i Paris, var lärjunge af Durante, besegrade
1735 Pergolese vid en täfling i Rom, blef 1746
musiklärare vid hofvet i Parma och flyttade 1757 till
Paris. Hans i allmänhet taget sirliga och fina stil
var företrädesvis lämplig för den glada operan, såsom
hvars grundläggare han jämte Monsigny och Philidor kan
räknas. Bland hans många operor äro följande gifna
i Sverige: Ninette à la cour (1755; "Bondflickan
på hofvet", 1793), Le peintre amoureux de son
modèle (1757; "Målaren kär i sin modell", 1782), Le
milicien ("Soldaten", s. å.), Les deux chasseurs et
la laitière (1763; "De två jägarne och mjölkflickan",
1780) och La clochette (1766; "Klockan", 1786).
A. L.*
Dunin [dōnin], Martin von, tysk prelat, f. 1774,
d. 1842, blef 1831 ärkebiskop af Gnesen och
Posen. 1837 slöt han sig till v. Droste zu Vischering
under dennes strid med preussiska regeringen i
fråga om blandade äktenskap, och 1838 utfärdade han
ett hemligt herdabref, i hvilket han hotade att
afsätta hvarje präst, som vid blandade äktenskap
förrättade vigseln utan föregående försäkran om
barnens uppfostran i katolska läran. Till följd af
detta bref blef han 1839 kallad till Berlin och genom
domstols utslag afsatt från ärkebiskopsämbetet. När
han s. å. i hemlighet återvände till Posen, häktades
han och fördes till Kolberg. 1840 fick han på vissa
villkor åter öfvertaga sitt stift.
Dunit, petrogr., en från Dun mountain i Nya Zeeland
känd, med serpentin nära besläktad, gulgrön till
grågrön, mesozoisk eruptiv bergart, bestående af
olivin och kromjärn. Se "Zeitschr. der deutschen
geologischen gesellschaft", 1864, s. 341.
E. E.
Dunkehallar, några berg och backar v. om Jönköping,
från hvilka man har en härlig utsikt öfver Vättern.
Dunkeld, småstad i skotska grefsk. Perth, vid Tay. 586
inv. (1901). I närheten ligger Birnam (se d. o.).
Dunker, socken i Södermanlands län, Villåttinge
härad. 14,080 har. 1,889 inv. (1905). D. bildar med
Lilla Malma och Malmköping ett konsistoriellt pastorat
i Strängnäs stift, Villåttinge kontrakt.
Dunker, Karl Kristian Henrik Bernhard,
norsk jurist och politiker, f. 22 maj 1809 i
staden Slesvig, d. 28 juli 1870 i Kristiania. Hans
fader, Vilhelm d’Uncker, bergsassessor från Hessen,
var gift med en syster till Kr. Hansteen och från
1810 till sin död (1844) bosatt i Norge. Hans moder,
Konradine d’Uncker, var en mycket begåfvad kvinna,
hvars lefnadsminnen utkommo 1871 under titeln Gamle
dage. Bernhard D. blef student i Kristiania 1828
och juris kandidat 1834. Sedan han därefter några
år varit "fuldmægtig" hos dåv. höiesteretsadvokaten
Fr. Stang, blef han 1837 overretsprokurator och 1841
höiesteretsadvokat. I sistnämnda egenskap blef han
snart erkänd som Norges förnämste sakförare. Hans
föredrag utmärktes alltid af stor klarhet och juridisk
skärpa i förening med ett elegant uttryckssätt
och ofta en långt drifven hänsynslöshet. Hans
originella personlighet bidrog att höja verkningarna
af hans tal. (Advokaten Berent i "En fallit" af
B. Björnson är tecknad med D. som förebild.) 1859
blef D. regeringsadvokat. Medan ståthållarstriden
1860 pågick, utgaf han, under titeln Flyveblade,
åtskilliga småskrifter, i hvilka han med stor
skicklighet häfdade den norska uppfattningen. Då en
unionskommitté sedermera tillsattes med anledning af
ståthållarfrågan, uppträdde han emot regeringen. 1866
utgaf han första delen af en skrift Om revision af
forenings-akten mellem Sverige og Norge, och 1868,
sedan kommitténs betänkande utkommit (1867), en ny
del. Jämväl i detta arbete framträder han mera som
en skarpsinnig advokat än som en objektivt granskande
och dömande historiker. D. var en varm skandinav och
hade såsom sådan utvecklat en egendomlig uppfattning,
hvilken, oaktadt sin ensidighet, vann en stor mängd
anhängare. Så länge, menade han, Danmark icke var
medlem af den skandinaviska unionen, måste hvarje
utveckling af den äldre föreningen på den 1814 lagda
grundvalen uppskjutas, på det Danmarks framtida
ställning i unionen icke måtte förryckas. 1845
uppträdde D. med en skarpsinnig tolkning af Norges
grundlag. 1854 valdes han af stortinget till medlem
af jurykommissionen, i hvilken han uttalade sig mot
införande af jury i Norge. Under sin studenttid var
han god vän med Welhaven, till hvars parti han då
hörde. D. ådagalade varmt intresse för konsten och
litteraturen, hvilkas idkare han ofta samlade i sitt
gästfria hus. I många år var han medlem af styrelsen
för Kristiania teater och utöfvade som sådan stort
inflytande.
Y. N.
Dunker, Wilhelm, tysk geolog, f. 1809 i Eschwege,
d. 1885, studerade i Göttingen och blef 1854 professor
i mineralogi och geologi i Marburg. D. var en
utmärkt konkyliolog. Tillsammans med H. v. Meyer
uppsatte han 1846 den ansedda tidskriften
"Palæontographica". Hans förnämsta verk beröra
Nord-Tysklands oolit- och wealdenbildningar.
A. Hng.
D’Unker. Se D’Uncker, K. H. L.
Dunkern, sjö i mellersta Södermanland, omgifven
af Dunkers och Gryts socknar, 23 m. ö. h. 472,4
har. Den har aflopp genom Dunkersån, som börjande i
några smärre sjöar i Ärla, Lilla Malma och Dunkers
socknar, flyter genom Skundern, Dunkern, Misteln,
Gryts kyrksjö, Naten m. fl. och slutligen till Båfven.
Dunkerque [dö̃kä’rk], ty. Dünkirchen, eng. Dunkirk,
arrondissemangshufvudstad och starkt befäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
