- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1077-1078

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunedin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är bastarden, som en dag skall hämnas sin faders
död". Vid femton års ålder började D. sin
krigiska bana, och från den tiden var hans lif en
nästan oafbruten kamp mot engelsmännen och deras
bundsförvanter, det burgundiska partiet. Näst jungfrun
af Orléans (Jeanne d’Arc) var bastarden af Orléans
den, som mest bidrog till Frankrikes befrielse
från det engelska oket. Staden Orléans’ räddning
(1429) var deras gemensamma verk. Äfven vid Jargeau,
Beaugency, Patay och Paris kämpade D. och Jeanne
d’Arc sida vid sida. Olik så många andra af Karl
VII:s hofmän, visade D. alltid tacksamhet, trohet och
vördnad mot den underbara flickan, på hvars gudomliga
mission han trodde. Äfven efter hennes tragiska död
(1431) fortsatte han kampen mot England, ända tills
detta land förlorat alla sina franska landvinningar,
utom Calais. Hans sista bragd var eröfringen af
Bayonne (1451), Englands sista besittning i södra
Frankrike. Karl VII belönade honom med kunglig
frikostighet. Af de många län, som tilldelades honom,
må nämnas grefskapet Longueville. Genom ett särskildt
dekret förklarade Karl VII honom för "legitim
prins af blodet samt för sig och sina efterkommande
arfsberättigad till Frankrikes tron, i fall de andra
grenarna af konungaätten skulle utslockna". Efter
nämnde konungs död (1461) förbittrades D:s lif genom
Ludvig XI:s misstroende och fiendskap. D. slöt
sig därför till den franska feodaladelns "förbund
för det allmänna bästa" (la ligue du bien public),
men försonade sig genom fördraget i Conflans
(1465) åter med Ludvig XI, som återgaf den åldrige
hjälten hans värdigheter och förläningar. Liksom sin
halfbroder, Charles d’Orléans, var D. en gynnare af
litteraturen. Från honom härstamma de i Frankrikes
historia ryktbare grefvarna och hertigarna af Longueville.
E. W.

Dunoon [danō’n], stad i skotska grefsk. Argyll, vid
Firth of Clyde, 13 km. v. om Greenock, på motsatta
stranden. 6,779 inv. (1901). Mycket besökt bad-
och rekreationsort.

Dunoyer [dynωajē], Barthélemy Charles, fransk
nationalekonom, f. 1786 i Carennac (dep. Lot),
d. 1862 i Paris, uppsatte 1814 tills. med Fr. Charles
Comte tidningen "Le Censeur", liberalernas främsta
organ i Frankrike en tid bortåt (1815—19 kallad
"La Collection"), och fick för sin journalistiska
verksamhet utstå hvarjehanda förföljelser från
regeringens sida. Efter julirevolutionen 1830 blef
han prefekt i dep. Somme, 1838 medlem af Conseil
d’état och 1839 föreståndare för k. biblioteket i
Paris. Napoleons statskupp (2 dec. 1851) förmådde
honom att draga sig tillbaka till privatlifvet. — D:s
förnämsta arbete är De la liberté du travail (3 bd,
1845), som utgör en omarbetning af ett äldre arbete,
som han 1825 utgaf under titeln L’industrie et la
morale considérées dans leurs rapports avec la liberté

(2 bd) och ånyo 1830 under titeln Nouveau traité
d’économie sociale
(2 bd). Detta mycket uppmärksammade
verk hör till de viktigaste och mest betecknande inom
den franska nationalekonomiska litteraturen. D:s
ytterliga och undantagslösa fordran på den fria
konkurrensens genomförande och hans förklaring af de
viktigaste ekonomiska funktioner såsom utförande af
"tjänster" förebåda Bastiat (se d. o.), medan han i
viss mån föregriper senare riktningar genom sina
yrkanden på experimentella studier och på
sammanhang mellan olika sidor af samhällsvetenskapen.
— Efter hans död utkom Le second empire et une
nouvelle restauration
(2 bd, 1865), hvari han gaf luft
åt sin politiska ovilja mot andra kejsardömet. Hans
samlade arbeten utgåfvos i 3 bd 1885—86. Litt.: E.
Villey, "L’œuvre économique de Charles D." (1899).
E. Hkr.

Dunraven [danre͡ivn], lord, irländsk
statsman. Se Wyndham-Quin.

illustration placeholder

Duns Scotus, Johannes, skolastisk filosof och teolog,
född sannolikt i Skottland antagligen omkr. midten af
13:e årh. Han tillhörde franciskanorden och gjorde
sig först namnkunnig såsom en utmärkt lärare i Oxford,
där han till Petrus Lombardus’ "Sententiæ" skref en
kommentar, som är känd under titeln Opus oxoniense. I
början af 14:e årh. höll han i Paris föreläsningar,
hvilka sedermera utgåfvos under titeln Reportata
parisiensia.
Doktorsgrad vann han 1305, sedan
han i en disputation med dominikanerna segerrikt
försvarat läran om jungfru Marias obefläckade
aflelse. Slutligen kallades han såsom lärare till
Köln, där han dog 8 nov. 1308.
— Liksom dominikanerna prålade med den
till deras orden hörande Tomas från Aquino, så
voro franciskanerna stolta öfver sitt stora
lärdomsljus Johannes Duns Scotus. Den senare, en
dialektiker af första ordningen, dref de skolastiska
spetsfundigheterna mycket långt och förvärfvade
sig därigenom binamnet doctor subtilis.
Han och Tomas blefvo hufvudmän för hvar sitt
af tvenne efter dem benämnda partier: scotister
och tomister. De senare hade sitt
stamhåll inom dominikanorden, de förre utgjordes af
franciskanmunkar. De skilde sig åt redan i frågan
om förhållandet mellan tro och vetande. Under det
att Tomas fattade tron såsom ett högre tillägg
till det naturliga vetandet, så satte D. dem
i bestämdare motsats mot hvarandra och beröfvade
"dialektiken" all rätt att afgöra trosfrågor.
Under det att Tomas i uppfattningen af såväl
Guds som människans väsen fattade förståndet såsom
det primära, sätter däremot D. viljan högre. Under
det att Tomas var determinist, förfäktar däremot
D. viljans frihet. Världen är skapad på grund af
ett gudomligt godtycke, som ock kunnat göra
den helt annorlunda. I de dogmatiska stridsfrågorna
skilde sig scotisterna och tomisterna i synnerhet i
läran om synd och nåd. Ingendera af dessa riktningar
var fri från semipelagianism, lika litet som kyrkan
själf vid denna tid. Men tomisterna närmade sig
dock jämförelsevis mer till Augustinus, så att
de erkände arfsynden såsom en "habitus corruptus"
(fördärfvadt tillstånd) och nåden såsom en
förekommande "causa movens" (väckande orsak)
till allt människans eget viljande och görande,
ehuru de å andra sidan modifierade sin augustinism
i semipelagiansk riktning, så att de tillade den
naturliga människan en viss förmåga att genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free