Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1081-1082 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunstaple ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dunstaple. Se Dunstable.

Dunstkrets, fys. Se Atmosfär.

Duntraf, bot. Se Epilobium.

Duo (it., af lat. duo, två), mus., tonstycke för
tvenne (olika slags) instrument. Jfr Duett. — Duo
buffo. Se Buffo.

Duodecima [-tjima], it. ("tolfte"), mus., intervall
af tolf diatoniska tonsteg, eller den med en oktav
höjda kvinten, t. ex.: c—g¹.
A. L.*

Duodecimal (af lat. duodecim, tolf), som har
afseende på talet 12. — Duodecimalsystem, tolfsystem,
det räknesystem, i hvilket hvarje högre enhet
innehåller tolf enheter af den närmast lägre. Enligt
en gammal notis fanns ett sådant talsystem hos en
maledivisk folkstam, men denna uppgift har icke af
senare forskningar blifvit bestyrkt. Däremot har hos
flera folk duodecimalsystemet begagnats vid indelning
af mått, mål och vikt, ehuru aldrig oblandadt. Inom
astronomien kvarlefver ett spår däraf i djurkretsens
indelning i tolf himmelstecken.
G. E.

Duodecim tabulæ (leges duodecim tabularum), lat. Se
Tolf taflornas lagar.

Duodenitis (jfr Duodenum), med., inflammation af
tolffingertarmen.

Duodenum (af lat. duodecim, tolf), Tolffinger-
l. tolftumstarmen, anat., den öfversta, närmast
magsäcken befintliga, på bakre bukväggen belägna,
vidaste delen af småtarmarna. Den har fått sitt
namn däraf, att den har ungefär tolf tvärfingers
längd. Tolftumstarmen är hästskoformigt krökt, med
konkaviteten åt vänster, kring den svällda högra
änden af magspottkörteln, vid hvilken den är fastväxt
och hvilken, i likhet med lefvern, i den tömmer
sin afsöndring.
G. v. D.*

Duodes (af lat. duodecim, tolf), boktr., bokformat,
som uppstår därigenom, att arket vikes (falsas) i tre
delar på höjden och fyra på bredden, så att man får
tolf blad (tjugufyra sidor). Jfr Bok 1, sp. 939.
— Duodesformat betyder äfven ganska litet format. —
Duodesfurste, furste öfver ett helt litet land.

Duodi, fr. (af lat. duo, två, och dies, dag), den
andra dagen i den franska republikanska kalenderns
dekad. Jfr Kalender.

Duodrama, it., en melodram, i hvilken endast två
personer uppträda. Jfr Melodram.
A. L.

Duol (af lat. duo, två), mus., en figur af två
noter, som inträder i stället för tre noter af samma
valör. Jfr Triol.

Dup., i naturvetenskapliga benämningar förkortning
för namnet på franske zoologen Philippe Duponchel
[dpyå̃ʃä’l], f. 1774, d. 1846.


Dupanloup [dypãlo’], Félix Antoine Philibert,
fransk prelat och politiker, f. 3 jan. 1802
i Saint-Félix (nära Chambéry i Savojen),
d. 11 okt. 1878 på slottet Lacombe i Savojen,
uppfostrades först af sin broder, som var katolsk
präst i stiftet Chambéry, och sändes 1810 till ett
"pensionat ecclésiastique" i Paris. 1813 kom han
till seminariet S:t-Nicolas-de-Chardonnel ("le petit
séminaire") och 1820 till S:t-Sulpice i Paris. 1825
prästvigdes han och var sedan i 12 år vikarie dels vid
Madeleine, dels vid S:t-Roch i Paris. Samtidigt var
han en tid dauphines allmoseutdelare, biktfader för
hertigen af Bordeaux och religionslärare för Ludvig
Filips söner. 1837—45 ledde han med stor berömmelse
S:t-Nicolas-de-Chardonnel och blef 1838
ärkebiskopens af Paris generalvikarie samt 1849
biskop af Orléans, hvilken post han innehade till
sin död. D:s stora begåfning och djupa lärdom,
hans utomordentliga vältalighet, imponerande
yttre och passionerade uppträdande i förening med
hans varma nitälskan för den katolska tron och
hans kända stora barmhärtighetsutöfning gjorde
honom till en af den katolska kyrkans ypperste
och mest inflytelserike målsmän på sin tid såväl
i Frankrike som annorstädes. Han var Talleyrands
intime vän och förmedlade hans försoning med kyrkan på
hans yttersta. Äfven i Rom var han länge "persona grata",
och Gregorius XVI gjorde honom till romersk prelat,
protonotarie och teologie doktor. D. ansågs dock till
en början som liberal och hade flera strider att
utkämpa med den ultramontana tidningen "L’Univers"
och dess redaktör Louis Veuillot, strider, som
väckte det största uppseende i Frankrike. Men
redan 1841 hade han på det häftigaste angripit
Voltaire i en föreläsning vid Sorbonne, där han
var professor i andlig vältalighet, ett angrepp,
som framkallade upplopp bland studenterna och
föranledde D:s afgång från universitetet, och med
tiden drefs han allt längre åt höger. Upprätthållandet
af påfvens världsliga makt och häfdandet af alla
prästerliga rättigheter hade i D. den ifrigaste och
mest talangfulle målsman. Särskildt det förstnämnda
uppkallade honom mer än en gång till strid såväl mot
det nya Italiens som mot Napoleon III:s romerska
politik. Det väckte därför åtskillig undran, att
D. på Vatikankonsiliet (1869—70) motsatte sig
ofelbarhetsdogmens antagande. Genom sin opposition
där, som mindre gällde själfva saken än taktiken,
som han fann "inopportun", kom han att framstå som
"gallikanismens" ledare och ådrog sig därigenom Pius
IX:s onåd och ultramontanernas bittra hat. Ehuru
han sedermera lojalt böjde sig för konsiliets
beslut, lyckades han aldrig få kardinalshatten,
som såväl han själf som ett stort katolskt anhang
i Frankrike ville se på hans hufvud. Liberalismen
i alla dess yttringar bekämpade han dock med stor
ifver och ledde en tid den klerikala tidningen
"L’Ami de la religion". Lika varm fosterlandsvän
som nitisk katolik, deltog han med mycken energi i
debatterna om och arbetet på undervisningens ordnande
i Frankrike. Hans inlägg i den af Lacordaire och
Montalembert igångsatta striden för undervisningens
frihet voro synnerligen beaktansvärda, och såsom
medlem af en utaf undervisningsministern de Falloux
för denna fråga tillsatt kommitté var D. en af de
verksammaste främjarna af den s. k. "loi Falloux"
(15 mars 1850), som för lång tid framåt tryggade
kyrkans, enkannerligen jesuiternas inflytande på
undervisningen. Han uppträdde dock med skärpa mot
generalvikarien af Reims, Gaume, när denne ville
fördöma studiet af den hednisk-klassiska litteraturen,
hvars försvar skaffade D. plats i Franska akademien
1854, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>