Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duræus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort rum i vår historia; det gick nästan
spårlöst förbi. – Det viktigaste bland hans
tryckta verk torde vara Consultatio theologica
super negotio pacis ecclesiæ (skrifvet i
Sverige 1636; ofta tryckt). Viktigaste källan
för D:s lif är K. J. Benzelius’ dissertation
"De J. Duræo" (Helmstedt, 1744). Jfr Norlin,
"Svenska kyrkans historia efter reformationen"
(I: 2), och Holmquist, "Johannes Matthiæ" (1903).
Hj. H-t.
Duraeus. 1. Erik Sunesson D., dagboksförfattare,
f. 1641 i Vinnerstads församling, Östergötlands län,
d. 1717 i Kuddby, blef 1663 student i Uppsala, 1674
lektor i matematik i Linköping, 1675 filos. magister
och 1681 prästvigd samt utnämndes till kyrkoherde
i Landeryd 1686 och i Kuddby 1692. Fullmäktig i
prästeståndet vid 1682 års riksdag, författade D. en
ej oviktig Dagbok öfver nämnda riksmöte (utg. 1788
af J. H. Lidén i "Handlingar om riksdagen 1682").
2. Samuel D., den föregåendes sonson, fysiker och
matematiker, f. 1718 i Linköping, d. 1789 i Uppsala
(?), blef adjunkt i filosofiska fakulteten i Uppsala
1749 och professor i fysik därstädes 1757. I sina
yngre år var han ansedd som en framstående fysiker
och valdes därför 1752 till ledamot af Vet. akad., men
dukade småningom under för ett omåttligt begär efter
starka drycker, hvarför han uteslöts ur nämnda akademi
och 1787 nödgades taga afsked från sitt ämbete. Utom
35 akademiska afhandlingar, företrädesvis af
fysikaliskt innehåll, samt 3 uppsatser i Vet. akad:s
handl. utgaf D. den lilla skriften Om logarithmernes
ursprung, bruk och uträknande (1751) äfvensom Utkast
til föreläsningar öfver naturkunnigheten (1759),
en lärobok, som länge begagnades vid universitetet.
G. E.
Dura mater (lat.), anat. Se Hjärnhinnor.
Duramen (lat.), bot. Se Kärnved.
Durán, Agustín, spansk litteraturforskare,
f. 1789 i Madrid, d. där 1862, tog sin juridiska grad
i Sevilla och utöfvade en kort tid advokatyrket,
hvarefter han idkade omfattande litterära och
historiska studier. D. blef 1834 sekreterare i
"la dirección general de estudios", var 1836–40
bibliotekarie och blef 1854 överbibliotekarie vid
Nationalbiblioteket i Madrid. Han förberedde den
litterära revolution, som rensade undan den franska
klassicismens inflytande och banade väg för den
romantiska skola, hvars förnämsta representanter
äro hertigen af Rivas, Espronceda, Hartzenbusch,
Zorilla m. fl. Sina nya synpunkter framlade D. först
i Discurso sobre el influjo que ha tenido la crítica
moderna en la decadencia del teatro antiguo español
etc. (1828), som ställde honom i första ledet af
banbrytande forskare. För spridande af kännedom om den
gamla spanska folkpoesien har D. stora förtjänster
genom samlingarna Romancero de romances moriscos
(1828), Romancero de romances doctrinales, amatorios,
festivos, jocosos, satíricos y burlescos etc. (1830),
Romancero y cancionero de coplas, romances cortos
y glosas anteriores al siglo XVIII och Romancero
de romances caballerescos é historicos (1832). Af
öfriga arbeten må nämnas: La poesía popular, El drama
novelesco y juicio de Lope de Vega, Los sainetes de
Don Ramón de la Cruz (2 bd, 1843), Talia española
(1834), en samling fornspanska komedier, och Leyenda
de las tres taronjas del vergel de amor (1856),
en samling på 15:e årh:s språk affattade sagor. D. blef 1839 ledamot af
Spanska akad. och är intagen i denna akademis
"Catálogo de autoridades de la lengua".
Ad. H-n.
Duran, Carolus, pseudonym för målaren Charles
Durand (se denne).
Durance [dyrã’s], lat. Druentia, biflod till Rhône
fr. v. Den rinner upp nära Montgenèvre (Cottiska
alperna) i depart. Hautes-Alpes, på en höjd af 2,514
m. ö. h., genomflyter depart. Basses-Alpes, utgör
gräns mellan depart. Bouches-du-Rhône och Vaucluse
samt utmynnar i Rhône 4 km. nedanför Avignon. Längd
380 km., flodområde 13,400 kvkm. Till följd af sitt
ringa djup, sin klippiga bädd och sitt strida lopp är
D. hvarken segelbar eller flottbar. Dess viktigaste
bifloder äro, t. h.: Buëch och Calavon l. Caulon;
t. v.: Ubaye, Bléone och Verdon. D. förser icke mindre
än fyra kanaler (Marseille-, Craponne-, Carpentras-
och Alpineskanalerna) med vatten. Förr betraktad
som ett af Provences plågoris, är floden nu genom
därifrån ledda bevattningskanaler en källa till
välsignelse, ännu mer förökad genom det kväfverika
slam den afsätter.
Durand [dyrã’], Guillaume (lat. Guilielmus
Durandus), äfven kallad Duranti och Durantis,
fransk rättslärd, f. 1237, d. 1296, sedan 1287
biskop i Mende, i Languedoc, intar ett framstående
rum bland kanonisterna och författade bl. a. det
berömda verket Speculum judiciale (1474 utgifvet
under titeln Speculum juris), som förskaffade honom
tillnamnet Speculator.
Durand [dyrã’], Guillaume (lat. Guilielmus
Durandus), fransk skolastiker, f. (årtalet ej
kändt) i Saint-Pourçain (Auvergne), d. 1334, blef
1326 biskop i Meaux. Han var först anhängare af
Tomas från Aquino, men blef sedermera dennes
motståndare. I skolastiken representerar han
öfvergången från realismen till nominalismen;
han var i flera afseenden påverkad af Duns Scotus
och en föregångare till Occam, men mer kritisk än
positiv. För sin själfständiga hållning har han fått
tillnamnet doctor resolutissimus. Hans hufvudarbete är
en kommentar till Lombardus’ sentenser (tr. i Paris
1508, 1515; många uppl.). Jfr Hauréau, "Histoire
de la philosophie scolastique" (II, 2 uppl. 1880).
Hj. H-t.
Durand [dyrã’], Asher Brown, nordamerikansk målare,
f. 1796, d. 1874, har målat utmärkta landskap och
i Europa gjort sig känd genom sin vackra tafla I
skogarna (Paris 1867). Af D:s hand finnas jämväl
förträffliga kopparstick.
Durand [djurä’nd]. 1. Sir Henry Marion D.,
angloindisk militär, f. 1812, kom 1830 som nyutnämnd
subalternofficer till Calcutta, utmärkte sig 1839
i afganska kriget vid eröfringen af Ghazni,
hvars förnämsta port han med största lifsfara
sprängde, samt blef 1841 privatsekreterare åt
generalguvernören lord Ellenborough. 1844–46 var han
brittisk kommissarie i Tenasserim och tjänstgjorde
sedan som brittisk agent hos åtskilliga indiska
furstar. Som agent vid Holkars hof i Indore räddade
D., enligt lord Cannings ord, de brittiska intressena
i Central-Indien vid seapoysupprorets utbrott, till
dess en undsättningshär hann anlända. 1859 blef han
medlem af indiska rådet, var 1861–65 vice-konungens
utrikessekreterare, blef 1867 generalmajor och 1870
vice-guvernör öfver Punjab, men afled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
