- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1299-1300

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Écheveau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

katolsk teolog, f. 1486 i Eck i Schwaben, d. 1543
i Ingolstadt, blef 1510 professor och 1512 tillika
prokansler vid universitetet i Ingolstadt, som under
hans inflytande omskapades till en centralhärd för
den anti-reformatoriska agitationen. E., som redan
tidigt gjort sig känd såsom en glänsande talare och
särskildt såsom en stridslysten och hänsynslös, för
sin bländande sofistiska dialektik fruktad disputator,
sträfvade alltifrån den reformatoriska rörelsens
begynnelsedagar oaflåtligt efter att tillkämpa sig en
ledande roll i striden mot densamma och var den förste
mera betydande teolog, som uppträdde mot Luther. Hans
mot dennes aflatsteser riktade "randanmärkningar"
(Obelisci, 1518) framkallade i sin tur motskrifter
både från Luther själf ("Asterisci") och från
Karlstadt. En offentlig disputation emellan den
senare och E. utsattes att ega rum i Leipzig 1519
(27 juni-16 juli). Luther, som i de just pågående
förmedlingsförsökens intresse utlofvat att, om han
ej provocerades, afhålla sig från hvarje strid,
skulle enligt den ursprungliga afsikten stått
helt utanför saken. Då E:s teser offentliggjordes,
visade de sig emellertid vara vida mindre riktade mot
Karlstadt än mot Luther själf. Denne, som härigenom
ansåg sig löst från sitt löfte, offentliggjorde nu
motteser, och E:s disputation med Karlstadt blef så
blott ett förspel till ordskiftet mellan honom och
Luther.
illustration placeholder

Medan E. öfver Karlstadt vunnit en tämligen
lätt seger, lyckades det Luther, trots E:s formella
öfverlägsenhet, att gifva åhörarna ett starkt intryck
af sin saks rättvisa. För E. medförde disputationen
ej den triumf, på hvilken han hoppats. Det väntade
bifallet från främmande högskolor uteblef i
stort sedt, och i flera från de humanistiska
kretsarna utgångna stridsskrifter utsattes han för
ett bitande hån. Förbittrad häröfver, begaf han
sig 1520, medförande sitt stora arbete De primatu
Petri adversus Ludderum,
till Rom för att utverka en
påflig bannbulla mot Luther. Efter en del svårigheter
lyckades detta honom också (bullan Exsurge, Domine),
och han fick själf uppdraget att offentliggöra
den i sitt hemland. Men där bereddes honom nya
missräkningar: öfverallt fick han märka, hvilken
utbredning Luthers tankar vunnit, flerstädes förbjöds
promulgationen, och han själf utsattes för mångahanda
vidrigheter. Emellertid fortsatte han alltjämt med
alla medel sin kamp. 1526 disputerade han i Baden
mot Oecolampadius och andra reformerta teologer. Den
ögonblickliga triumf han här vunnit byttes dock i
nederlag vid en disputation i Bern 1528. 1530 ledde
han vid riksdagen i Augsburg i spetsen för mer än 20
katolska teologer författandet af den Augsburgiska
bekännelsens "Konfutation". Äfven i de senare
"religionssamtalen" (Worms och Regensburg 1541
o. s. v.) deltog han som en alltid lika stridslysten
förkämpe för katolicismen och påfvedömet. En samling
af sina teol. stridsskrifter utgaf E. med titeln
Operum Jo. Eckii contra Lutherum tomi I-IV (1530-35). – E. var
på sitt sätt en betydande kraft, men är ganska
typisk för arten hos den döende medeltidens
skolastiska teologer af det sämre slaget: en
polyhistorisk, men i grunden ytlig lärdom, ett
beundransvärdt minne, ett stort formellt skarpsinne,
paradt med en förvånande brist på förståelse för
allvaret i den sak det gällde. Hans personliga
anseende var äfven bland hans egna anhängare ej
det bästa. Hans girighet och själföfverskattning
voro allmänt omtalade, hans enskilda lif var
bekant såsom långt ifrån exemplariskt. - Jfr
Lutherbiografierna af Köstlin-Kawerau, Kolde,
Hausrath m. fl. samt Wiedemann, "Dr. Johann Eck"
(1865).
E. Bg.

Eckard [e’kd], James Read, nordamerikansk missionär,
f. 1805 i Philadelphia, d. 1887, graduerad vid
universitetet i Pennsylvania, var praktiserande
jurist till 1831, studerade teologi vid Princetons
seminarium och utsändes 1833 som missionär till
Ceylon, där han verkade till 1843. 1844-46 var
han rektor vid Chatham academy, Savannah, 1848-58
pastor vid en presbyteriansk församling i Washington
och 1858-72 professor i historia och vältalighet
vid Lafayette college, Easton, Pennsylvania.
A. K.

Eckardt, Julius von, tysk skriftställare, f. 1836
i Weimar (Livland), var 1861-67 sekreterare vid
livländska landskonsistoriet i Riga och deltog
samtidigt som medredaktör i "Rigasche zeitung" i
sträfvandena för en baltisk författningsreform, som
skulle gifva de tyska ständerna i Östersjöprovinserna
ökadt inflytande. 1867 öfverflyttade E. till
Tyskland, ledde till 1870 (jämte G. Freytag)
tidskriften "Grenzboten" samt utgaf 1870-74
"Hamburgischer correspondent" och "Hamburgische
börsenhalle". 1874-82 var han den fria riksstaden
Hamburgs senatssekreterare, men måste afgå till
följd af ryska sändebudets klagomål öfver hans
skriftställarverksamhet, inträdde därefter i
preussisk statstjänst, var 1885-89 tysk konsul i
Tunis, 1889-92 i Marseille, generalkonsul 1892-97 i
Stockholm och 1897-1900 i Basel. Från sistnämnda år
är E. tysk generalkonsul i Zürich. - Bland E:s många
skrifter märkas: Die baltischen provinzen Russlands
(2:a uppl. 1869), Jungrussisch und altlivländisch
(2:a uppl. 1871) och Livland im achtzehnten
jahrhundert.
L (1876), alla riktade mot slavofilernas
förryskningsplaner i Östersjöprovinserna. Honom
tillskrifves vidare en rad anonymt utgifna
skrifter, såsom Aus der Petersburger gesellschaft (5
uppl. 1880), Berlin und Petersburg (2 ra uppl. s. å.),
Von Nikolaus I zu Alexander III (2:a uppl. 1881) och
Russische wandlungen (2ra uppl. 1882). Anonymt utgaf
han 1892, då han en tid ombesörjde pressledningen
i tyska utrikesdepartementet, Berlin-Wien-Rom,
ett försvar för Caprivis politik.

Eckardt, Josefine Hortensia Nancy Adelaide,
född Thorberg, dansk skådespelerska, f. 1839 i
Köpenhamn, d. 1906, var först anställd vid baletten,
debuterade 1861 på kungl. teatern, blef 1864 kunglig
skådespelerska och tog afsked 1899. Hon var sedan
1863 en tid gift med skådespelaren L. A. Eckardt
(f. 1829, d. 1889). Hon spelade först romantiska
älskarinneroller, sedermera karaktärsroller såväl i
dramer som moderna lustspel och visade stor begåfning
i båda riktningarna. E. fick 1900 förtjänstmedaljen
i guld.
E. Ebg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:27:31 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0700.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free