- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1299-1300

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Écheveau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

katolsk teolog, f. 1486 i Eck i Schwaben, d. 1543
i Ingolstadt, blef 1510 professor och 1512 tillika
prokansler vid universitetet i Ingolstadt, som under
hans inflytande omskapades till en centralhärd för
den anti-reformatoriska agitationen. E., som redan
tidigt gjort sig känd såsom en glänsande talare och
särskildt såsom en stridslysten och hänsynslös, för
sin bländande sofistiska dialektik fruktad disputator,
sträfvade alltifrån den reformatoriska rörelsens
begynnelsedagar oaflåtligt efter att tillkämpa sig en
ledande roll i striden mot densamma och var den förste
mera betydande teolog, som uppträdde mot Luther. Hans
mot dennes aflatsteser riktade "randanmärkningar"
(Obelisci, 1518)
framkallade i sin tur motskrifter både från Luther själf
("Asterisci") och från Karlstadt. En offentlig disputation
emellan den senare och E. utsattes att ega rum i Leipzig
1519 (27 juni–16 juli). Luther, som i de just pågående
förmedlingsförsökens intresse utlofvat att, om han
ej provocerades, afhålla sig från hvarje strid,
skulle enligt den ursprungliga afsikten stått
helt utanför saken. Då E:s teser offentliggjordes,
visade de sig emellertid vara vida mindre riktade mot
Karlstadt än mot Luther själf. Denne, som härigenom
ansåg sig löst från sitt löfte, offentliggjorde nu
motteser, och E:s disputation med Karlstadt blef så
blott ett förspel till ordskiftet mellan honom och
Luther. Medan E. öfver Karlstadt vunnit en tämligen
lätt seger, lyckades det Luther, trots E:s formella
öfverlägsenhet, att gifva åhörarna ett starkt intryck
af sin saks rättvisa. För E. medförde disputationen
ej den triumf, på hvilken han hoppats. Det väntade
bifallet från främmande högskolor uteblef i stort
sedt, och i flera från de humanistiska kretsarna
utgångna stridsskrifter utsattes han för ett bitande
hån. Förbittrad häröfver, begaf han sig 1520,
medförande sitt stora arbete
De primatu Petri adversus Ludderum,
till Rom för att utverka en påflig bannbulla mot
Luther. Efter en del svårigheter lyckades detta
honom också (bullan
Exsurge, Domine),
och han fick själf uppdraget att offentliggöra den i
sitt hemland. Men där bereddes honom nya missräkningar:
öfverallt fick han märka, hvilken utbredning Luthers
tankar vunnit, flerstädes förbjöds promulgationen,
och han själf utsattes för mångahanda vidrigheter.
Emellertid fortsatte han alltjämt med alla medel sin
kamp. 1526 disputerade han i Baden mot Oecolampadius
och andra reformerta teologer. Den ögonblickliga triumf
han här vunnit byttes dock i nederlag vid en disputation
i Bern 1528. 1530 ledde han vid riksdagen i Augsburg
i spetsen för mer än 20 katolska teologer författandet
af den Augsburgiska bekännelsens "Konfutation". Äfven
i de senare "religionssamtalen" (Worms och Regensburg
1541 o. s. v.) deltog han som en alltid lika stridslysten
förkämpe för katolicismen och påfvedömet. En samling
af sina teol. stridsskrifter utgaf E. med titeln

Operum Jo. Eckii contra Lutherum tomi I–IV (1530–35). –
E. var på sitt sätt en betydande kraft, men är ganska
typisk för arten hos den döende medeltidens skolastiska
teologer af det sämre slaget: en polyhistorisk, men i
grunden ytlig lärdom, ett beundransvärdt minne, ett
stort formellt skarpsinne, paradt med en förvånande
brist på förståelse för allvaret i den sak det gällde.
Hans personliga anseende var äfven bland hans egna
anhängare ej det bästa. Hans girighet och
själföfverskattning voro allmänt omtalade, hans enskilda
lif var bekant såsom långt ifrån exemplariskt. –
Jfr Lutherbiografierna af
Köstlin-Kawerau,
Kolde,
Hausrath m. fl. samt
Wiedemann, "Dr. Johann Eck" (1865).

E. Bg.

Eckard [e’kəd], James Read, nordamerikansk missionär,
f. 1805 i Philadelphia, d. 1887, graduerad vid
universitetet i Pennsylvania, var praktiserande
jurist till 1831, studerade teologi vid Princetons
seminarium och utsändes 1833 som missionär till
Ceylon, där han verkade till 1843. 1844–46 var
han rektor vid Chatham academy, Savannah, 1848–58
pastor vid en presbyteriansk församling i Washington
och 1858–72 professor i historia och vältalighet
vid Lafayette college, Easton, Pennsylvania.

A. K.

Eckardt, Julius von, tysk skriftställare, f. 1836
i Weimar (Livland), var 1861–67 sekreterare vid
livländska landskonsistoriet i Riga och deltog
samtidigt som medredaktör i "Rigasche zeitung" i
sträfvandena för en baltisk författningsreform, som
skulle gifva de tyska ständerna i Östersjöprovinserna
ökadt inflytande. 1867 öfverflyttade E. till
Tyskland, ledde till 1870 (jämte G. Freytag)
tidskriften "Grenzboten" samt utgaf 1870–74
"Hamburgischer correspondent" och "Hamburgische
börsenhalle". 1874–82 var han den fria riksstaden
Hamburgs senatssekreterare, men måste afgå till
följd af ryska sändebudets klagomål öfver hans
skriftställarverksamhet, inträdde därefter i
preussisk statstjänst, var 1885–89 tysk konsul i
Tunis, 1889–92 i Marseille, generalkonsul 1892–97 i
Stockholm och 1897–1900 i Basel. Från sistnämnda år
är E. tysk generalkonsul i Zürich. – Bland E:s många
skrifter märkas:
Die baltischen provinzen Russlands (2:a uppl. 1869),
Jungrussisch und altlivländisch (2:a uppl. 1871) och
Livland im achtzehnten jahrhundert. I. (1876),
alla riktade mot slavofilernas förryskningsplaner i
Östersjöprovinserna. Honom tillskrifves vidare en rad
anonymt utgifna skrifter, såsom
Aus der Petersburger gesellschaft (5 uppl. 1880),
Berlin und Petersburg (2:a uppl. s. å.),
Von Nikolaus I zu Alexander III (2:a uppl. 1881) och
Russische wandlungen (2:a uppl. 1882).
Anonymt utgaf han 1892, då han en tid ombesörjde
pressledningen i tyska utrikesdepartementet,
Berlin–Wien–Rom,
ett försvar för Caprivis politik.

Eckardt, Josefine Hortensia Nancy Adelaide,
född Thorberg, dansk skådespelerska, f. 1839 i
Köpenhamn, d. 1906, var först anställd vid baletten,
debuterade 1861 på kungl. teatern, blef 1864 kunglig
skådespelerska och tog afsked 1899. Hon var sedan
1863 en tid gift med skådespelaren L. A. Eckardt
(f. 1829, d. 1889). Hon spelade först romantiska
älskarinneroller, sedermera karaktärsroller såväl i
dramer som moderna lustspel och visade stor begåfning
i båda riktningarna. E. fick 1900 förtjänstmedaljen
i guld.

E. Ebg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:09:34 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0700.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free