- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1339-1340

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edebo ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till riddare af svärdsordens stora kors. Sistnämnda
år blef han adlad och ändrade då namn. 1811—17 var
han landshöfding i Västerbottens län. Under namnet
Fahlander ("den tappre Fahlander") namnes E. med
utmärkelse af Runeberg i "Fänrik Ståls sägner".
(L. W:son M.)

2. Gustaf Jakob E., den föregåendes sonson, ämbetsman,
f. 24 juni 1831 i Stockholm, d. 6 maj 1892 i Uppsala,
blef student i Uppsala 1851 och jur. kandidat 1856,
utnämndes 1859 till v. häradshöfding och befordrades
1863 till fiskal i Svea hofrätt. Han förordnades
1864 till revisionssekreterare samt var 1865—73
expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet och
1873—88 landshöfding i Kalmar län. Anställd såsom
guvernör hos kronprins Gustaf under dennes vistelse
vid Uppsala universitet 1876—77, promoverades
E. där till jur. doktor vid jubelfesten 1877. Han var
ledamot af kyrkomötet 1878. S. å. erbjöd Louis De Geer
honom att blifva F. F. Carlsons efterträdare såsom
ecklesiastikminister, hvilket E. dock afböjde. Som
landshöfding inlade E. stora förtjänster om Kalmar
slotts restaurering.

Edelsvärd, svensk-finsk adlig ätt, härstammande
från Savolaks i Finland, där dess förste
kände stamfader, Olof Meinander (d. 1725) var
kronobefallningsman. Dennes sonson, Adolf Meinander
(f. 1762, d. 1804), blef 1802 landshöfding i Uleåborgs
län och adlades s. å. med namnet E.

1. Fredrik Vilhelm E., son till Adolf
Meinander, militär, ingenjör och landtbruksförfattare,
f. 19 aug. 1798 i Sulkava socken i Savolaks, d. 17 april
1858 på Maskola, blef 1820 underlöjtnant och 1821
löjtnant vid Jämtlands fältjägarregemente, 1825 löjtnant
i armén samt 1826 anställd vid landtmäteriet och justeringsverket.
Från 1827 arbetade han i många år vid byggandet af Göta kanal,
efter hvartannat som nivellör, arbetsofficer,
arbetschef, distriktschef och kanalbyggmästare.
1828 blef han kapten och 1845 major i armén samt
t. f. kommendant på Vaxholms fästning. E. väckte
förslag om och uppgjorde plan för inrättandet af
kronoarbetskompanier, sammansatta af försvars-
och arbetslösa, samt blef chef för det först
bildade kompaniet och sedermera bataljonschef
vid kronoarbetskåren. 1850 tog han afsked ur
krigstjänsten och flyttade öfver till Finland samt
blef 1851 finsk undersåte. Från 1853 var han sekreterare
i Viborgs läns landtbrukssällskap och föreståndare för
dess experimentalfält å Maskola gård nära Viborg.
— 1840 började E. häftesvis utgifva "Strödda
anteckningar i landtmanna- och communal-ekonomien",
som 1842 ombildades till "Tidskrift för landtmanna- och
kommunalekonomien", hvilken 1842—44 redigerades af
E. ensam, 1845—46 af honom och J. Arrhenius gemensamt
och 1847—61 af den sistnämnde allena.

2. Adolf Vilhelm E., den föregåendes son,
arkitekt, f. 28 juni 1824 i Östersund, blef
1844 underlöjtnant vid Dalregementet, men tog året
därpå transport till Ingenjörkåren och tjänstgjorde
sedan i flera år vid fortifikationsarbetena
å rikets fästningar. Han studerade jämväl
civilarkitekturen, såväl i hemlandet som på
kontinenten och i England. 1855 blef han arkitekt
vid svenska järnvägsbyggnadsstaten
— en plats, som han innehade till 1895 — och såsom
sådan har han gifvit ritningarna till statsbanornas
stationsbyggnader, bland hvilka särskildt må nämnas
Göteborgs (1856), Uppsala (1865), Norrköpings (s. å.)
och Stockholms centralstation (1869). Bland E:s många
öfriga arbeten märkas: Hagakyrkan i Göteborg (1856—59),
Engelska kyrkan därstädes (1856) samt flera andra
offentliga och enskilda byggnader i samma stad (Barnhuset,
Cellfängelset, Navigationsskolans nya hus

m. fl.). Vidare har han gjort ritningarna till
kyrkorna vid Trollhättan (1861) och Jonsered
samt till en mängd villor och andra byggnader
i olika delar af landet, bl. a. Fridhem
Gottland (1863), Industriutställningsbyggnaden
i Karlstad
(1862), den tillfälliga byggnaden
för den skandinaviska Industriutställningen i
Stockholm
(1866) och Riddarhusgårdens ombyggning
(1871). 1861 var E. anställd som arbetschef
vid Nationalmuseibyggnaden, fick vid sitt
afskedstagande ur krigstjänsten 1864 majors rang
samt är sedan 1867 led. af Landtbruksakad. (där han
1891 blef hedersled.) och sedan 1871 af Akademien
för de fria konsterna, hvars vice preses han var
1898—1902. 1859—66 redigerade han afdelningarna
för arkitektur och konsthistoria i "Tidskrift
för byggnadskonst och ingeniörvetenskap"
(utg. af G. Nerman), och 1869 utgaf han
Landtbyggnadskonstens utveckling i Sverige under
de senaste årtiondena.
E. har nitiskt arbetat för
Stockholms fasta försvar.
R—n.*

Edelweiss [-vajs], ty., bot., en mycket bekant
alpväxt. Se Alpväxter och Leontopodium.

Edem, med. Se Ödem.

Eden (vanl. tolkadt såsom ett hebr. ord: "sällhet",
"lust"), är i G. T. namn på 1) ett landskap, där
Gud enl. den jahvistiska berättelsen om paradiset
och syndafallet (1 Mos. 2—3) planterade en "lustgård"
(hebr. gan, på grek. öfversatt med paradeisos,
hvaraf vårt paradis) för de första människorna,
hvilka där njöto en ogrumlad lycka i omedelbart umgänge
med Gud och i ostörd frid med den omgifvande djur-
och växtvärlden (1 Mos. 2: 16, 19 ff.; 3: 8). Vid
sidan af andra härliga träd i lustgården växte där
lifvets och kunskapens träd på godt och ondt; enligt
1 Mos. 3: 3 synes berättelsen (eller den ena af de
två berättelserna) ursprungligen ha talat endast om
ettdera af dessa träd. Genom öfverträdelse af Guds
bud att icke äta af kunskapens träd gingo människorna
miste om en fortsatt vistelse i E:s lustgård, i
det Gud utdref dem därifrån och satte säkra väktare
utanför dess port, "keruberna" och "det ljungande
svärdets lågor" (1 Mos. 3: 24). Frågan om E:s,
paradisets, läge har intresserat redan bearbetaren af
Jahvistens berättelse: 1 Mos. 2: 10—14. Enligt denne
bearbetare låg lustgården där, hvarest en stor flod
(sedan den genomflutit lustgården) delar sig i fyra
större armar: Pison, Gihon, Hiddekel och Frat. Af
dessa motsvarar Gihon enligt vanlig uppfattning
Nilen ("flyter omkring Kus-Etiopien"), Hiddekel är
Tigris (assyr. Idiklat), och Frat är Eufrat. Pison
är däremot okänd. En lokalitet, hvarest världens
(för berättelsens uppfattning) största floder ha
sin upprinnelse, kan naturligtvis icke utpekas på
någon modern karta. Möjligen tänker textbearbetaren,
i likhet med andra auktorer i forntiden, att jämväl
Nilens källor äro att söka i Asien. E. skulle då
ha legat ungefär i nordlig riktning från Palestina
räknadt. Enligt 1 Mos. 2: 8 låg det emellertid i
fjärran "östern", hvarvid det emellertid är oklart,
hvarifrån denna bestämning är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free