- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1343-1344

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Edenius, Jordanus Nicolai, universitetslärare,
teolog, f. 1624 i Brunskogs socken i Värmland,
d. 1666, blef 1652 filos. magister, 1656 filos.
adjunkt, 1659 teol. professor i Uppsala och
kyrkoherde i Börje samt 1661 teol. doktor. E. anses
som en af de förnämste bland 1600-talets svenska
teologer. Skrifter: Memoriale biblicum (1664),
Epitome historiæ ecclesiasticæ novi testamenti
(1681, utg. af J. Gezelius) samt en mängd akademiska
dissertationer och Opuscula theologica (1717).

Edenkanalen [īdn-]. Se Eden 3.

Edentata, Tandfattiga, zool., en
däggdjursordning. Den af Linné uppställda gruppen
Bruta (trögdjur) omfattade förutom sengångarna,
myrslokarna, bältorna och myrkottarna jämväl
elefanten, sirendjuren och hvalrossen. Men äfven
med den begränsning, som den nyare zoologiska
systematiken gifvit åt Bruta eller de vanligen
s. k. Edentata, innesluter denna ordning en
mycket heterogen samling djurformer. I själfva
verket äro gamla världens Edentata (myrkottar och
jordsvin) så väsentligen skiljaktiga både från de
amerikanska formerna (sengångarna, myrslokarna,
bältorna) och från hvarandra, att man numera vid
en fullt naturlig, på genealogiska principer fotad
anordning har upplöst ordningen Edentata i tre:
Xenarthra (de amerikanska formerna), Squamata
(myrkottarna) och Tubulidentata (jordsvinen).
L—e.

Eder (Edder), biflod till Fulda, rinner upp
på Ederkopf på Rothaargebirge i Westfalen, flyter
genom Hessen-Nassau och Waldeck samt faller ut i
Fulda, ofvanför Kassel. Längd 135 km. E. var förr
guldförande.

Eder, Joseph Maria, österrikisk fotokemist och
uppfinnare inom fotografiens område, f. 1855 i
Krems, sedan 1888 föreståndare för Graphische
lehr- und versuchsanstalt i Wien och professor
vid tekniska högskolan därstädes, har skrifvit
bl. a. Ausführliches handbuch der photographie
(4 bd, 1882—88). Sedan 1887 utger han "Jahrbuch für
photographie und reproductionstechnik".

Edessa. 1. De macedoniske konungarnas äldsta
residensstad, vanligen kallad Aigai. Se Vodena.

illustration placeholder
Ruinen af borgen i Edessa.

2. Den forntida hufvudstaden i det mesopotamiska
landskapet Osroëne, hvilket liksom staden tidigast
kallades Urhai (arab. Er-Roha). Stadens nuv. namn är
Orfa l. Urfa. Den är hufvudstad i ett sandjak
med samma namn i turkiska vilajetet Haleb och har
omkr. 55,000 inv. Staden är belägen vid Karakojun
su, forntidens Skirtos, ett af Eufrats tillflöden,
i en mot s. öppen, eljest af bergshöjder på alla
håll omgifven dalgång. Den genom staden flytande
lilla floden har såväl i äldre som nyare tid
förorsakat förödande öfversvämningar. Strax invid
staden uppspringer vid klippans fot en rik källa,
Kalirrhoë, som bildar en helig damm, Birket Ibrahim
("Abrahams damm"), så kallad, enär en musulmansk
sägen hit förlägger Isaks offer. Exporten af säd
är ganska stor, och kullarna omkring staden äro
täckta af vinplanteringar. Två missionsanstalter
finnas i staden. — Om E:s historia före diadochtiden
(4:e årh. f. Kr.) känner man intet med visshet, men
redan då, liksom intill nyaste tid, torde dess läge
(vid vägen mellan Aleppo och Mosul) ha gjort det
till en viktig handelsplats. Seleukos I torde af den
arameiska handelsplatsen ha skapat
en grekisk stad omkr. 303 f. Kr. och gaf den
namnet E. efter den i en liknande omgifning
belägna, äfvenledes vattenrika gamla macedoniska
kungastaden (se ofvan). En tid — under Antiochos VII
(138—129 f. Kr.) — kallades staden Antiokia vid
Kallirrhoë
. När seleukidernas välde under dennes
regering föll sönder, gjorde sig arabiska höfdingar
till härskare i Osroëne; troligen eröfrades landet
af en beduinstam, som småningom uppgick i den
underkufvade arameiska befolkningen. Landet stod nu
en tid i vasallförhållande först under parterna,
sedan under konung Tigranes af Armenien, och dess
furstar nödgades af Pompejus att bli romarnas
bundsförvanter. Deras förbundstrohet vacklade
emellertid ofta under parterkrigen, och då de 116
e. Kr. gjorde ett anfall i ryggen på kejsar Trajanus’
här, lät han förstöra E. och afsatte landets konung,
Abgar VII. Hadrianus lät den inhemska dynastien
återfå landet, men Caracalla intog E., afsatte
den siste Abgar och gjorde Osroëne till romersk
provins (216). E. blef militärkolonien Colonia marcia
edessenorum.
Vid denna tid började E. få stor
betydelse för den kristna kyrkans historia. Abgar
IX hade kort efter 201 antagit kristendomen; redan
190 omtalas kristna församlingar i staden, och en
otillförlitlig tradition hänför kristendomens första förkunnande
därstädes till aposteln Judas (Taddeus). E. blef nu
ett af den syrisk-kristna lärdomens hufvudsäten,
och E.-dialekten blef i samband därmed Syriens
skriftspråk. En mängd kloster fanns inom stadens
murar, och 313 byggdes den kristna kyrka, som
sedermera omändrats till stadens ännu kvarstående, åt
Abraham helgade moské. I de arianska, monofysitiska
och nestorianska stridigheterna spelade de lärde i
E. en betydande roll. Under de östromerske kejsarnas
strider med sasaniderna fick E. äfven stor betydelse
som gränsfäste — Justinus I anlade där (525)
betydande fästningsverk, hvilkas grundmurar finnas
kvar i den ännu kvarstående, staden behärskande
fästningen —, men såväl dess världsliga glans som
teologiska rykte försvann, då staden 639 jämte
hela Syrien och Mesopotamien föll i arabernas
händer. 1040 eröfrades E. af seldschukerna. Under
första korståget intogs staden 1098 af Balduin och
gjordes till hufvudstad i ett grefskap E., som under
nära femtio år (1098—1144) var ett viktigt stöd
för konungariket Jerusalem. Omsider, 1144, lyckades
seldschuken Emad ed-din Zenki, härskaren i Mosul,
intaga staden och borgen. Den siste grefven af E.,
Joscelin II, lyckades 1146 återtaga staden; men redan
s. å. föll den ånyo i händerna på seldschukerna,
hvarvid nästan hela den kristna befolkningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0722.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free