Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edomiternas land ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egodelningsrätt, jurymän i tryckfrihetsmål och
biträden vid landtmäteriförrättning, mera eller
mindre utöfva en domares kall, hafva att gå
domared eller ed, som till innehållet därmed
öfverensstämmer. Ed skall äfven afläggas af
s. k. stämningsmän vid förordnandets mottagande och
af dem, som biträda domare vid värdering af fast
egendom under införselrätt, före hvarje särskildt
värderingstillfälle. Jfr Rätt. balk. kap. 11
§ 37 och Prom. Lag till Utsökn. lag § 11. Se
God man, Panträtt och Stämningsman.
A. W.
Edsvära, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad. 3,964 har. 1,087 inv. (1905). Annex till Norra
Vånga, Skara stift, Vånga kontrakt.
Ed-söre (fsv. eþsöre, af eþ, ed, och sværia,
svärja, aflägga ed, imperf. sor), jur., egentl.
"edsvärjande", ed, som Sveriges konung och
landets förnämste män fordomdags aflade och
hvarigenom de förbundo sig att försvara den allmänna
friden, d. v. s. att hålla och skydda kyrkofrid,
tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid. Enligt hvad man af
rimkrönikan och andra i behåll varande handlingar
med full säkerhet kan sluta, aflade Birger jarl en
sådan ed. I den s.k. Alsnöstadgan (omkr. 1280)
förnyade Magnus Ladulås sin faders förordningar till
främjande af trygghet och lugn i riket, och dessa
fridsstadganden bekräftades med ed af konungen jämte
de förnämste herrarna i riket. (Jfr Västgötalagen
IV, 19, Schlyters uppl.) Enligt Upplandslagens
konungabalk, 4, skulle denna ed af konungen och de
"allra högste herrarna i Sverige" förnyas vid hvarje
konungaval. — Edsöresbalk, den balk i landslagarna,
hvilken handlar om edsöresbrotten. — Edsöresbrott.
Bröt någon mot den af konungen besvurna
friden och förgrep sig i något af de stycken, som
utgjorde föremålet för nyssnämnda konungens ed, sades
han "bryta mot konungens edsöre". I Alsnö stadga
upptogos som sådana edsöresbrott: att sarga eller
dräpa någon i hans eget eller annan mans hus; att
våldföra kvinna; att dräpa eller sarga i kyrka, på
kyrkogård eller på ting; att hämnas, då fred blifvit
lofvad och förlikning gjord, samt att hugga lem af
annan. Ändamålet med ett dylikt sammanförande af dessa
olikartade brott och deras gemensamma betecknande
som edsöresbrott var att genom en strängare
bestraffning af dylika våldsgärningar trygga den
allmänna säkerheten. Såsom straff för edsöresbrotten
var stadgadt, dels att den brottsliges lösegendom
skulle vara förverkad till treskiftes mellan konungen,
häradet och målseganden, dels att förbrytaren skulle
vara landsflyktig, tills den, mot hvilken han brutit,
bad för honom, samt dels att han, sedan han återfått
fred, skulle böta 40 mark till konungen. I landskaps-
och landslagarna finna vi likaledes hemfrids-,
kvinnofrids-, kyrkofrids- och tingsfridsbrotten
betecknade såsom edsöresbrott, om ock i de olika
lagarna vissa olikheter förekomma i fråga om de
kännetecken, som borde utmärka de gärningar, hvilka
skulle betraktas såsom dylika fridsbrott. Dessutom
voro, särskildt i landslagarna, åtskilliga andra
brott upptagna såsom edsöresbrott, utan att kunna
hänföras till någon af de ursprungliga klasserna,
t. ex. att taga någon för misstanke om stöld, att
basta, binda och pina honom oförvunnen, o. s. v. I
1734 års lag bibehöllos till en hufvudsaklig del de
i landslagarna förekommande edsöresbrotten, fastän
modifikationer vidtogos i fråga om hvad som
karakteriserade de särskilda brotten,
hvarjämte ett och annat nytt edsöresbrott blef
upptaget. Straffet för edsöresbrott hade redan i
stadslagarna helt och hållet öfvergått till böter. I
brist på sådana skulle brottslingen halshuggas. I 1734
års lag, Missgärningsbalken, 23 kap., stadgades:
"Hvar som edsöre bryter, man eller kvinna, i
staden eller å landet, böte hundrade daler och
miste äran. Sker dråp deri eller rån, miste högra
hand och lif sitt. Bryter någon edsöre annan gång,
böte tu hundrade daler." Genom förordn. 20 jan. 1779
borttogos från de dittills varande edsöresbrotten
alla de brott, i hvilka dråp ej skett, om ock i
senare författningar benämningen stundom användes i
en betydelse, som ej rätt står tillsammans med den
genom 1779 års förordning skedda förändringen. I
nya strafflagen (1862) nämnes ingenting rörande
edsöresbrotten, och det spår af dem, som förekommer
i 111 § af 1809 års regeringsform, i det att
ofredande af riksdagsman förklarades skola anses
och straffas såsom edsöresbrott, försvann genom den
vid riksdagen 1865—66 åt ifrågavarande lagrum gifna
lydelsen. Jfr Schlyter, "Juridiska afhandlingar"
II (1836), "Utkast till edsörelagarnas historia".
L. A.*
Edsöresbalk, Edsöresbrott. Se Ed-söre.
Educera (lat. educare), uppfostra.
Edukation (fr. éducation; jfr Educera), uppfostran,
bildning.
E dur (fr. mi majeur, eng. e major), mus., den
durtonart, som har e till grundton och företecknas
med ♯ för f, c, g och d (parallelltonart: ciss moll).
A. L.*
Edvard l. Eadward, angelsaxiska konungar:
1. Edvard (I) den äldre, Alfred den stores
son, d. 925, valdes efter faderns död (28 okt. 901)
till dennes efterträdare, men nödgades till 905
strida om kronan med sin af danskarna i norra och
östra England understödde kusin Ethelwald, son till
Ethelred I. Efter dennes död förnyades mellan
E. och danskarna 906 den under Alfreds tid afslutade
freden, och E. antog nu titeln Angul-Saxonum rex. I
Mercia styrde ealdormannen Ethelred och dennes
maka, E:s syster Ethelfleda (se d.o.), och under
deras ledning anlades viktiga försvarsverk (burhs)
mot danskarna, hvilka — sedan striden på nytt
utbrutit 910 — genom E:s och hans systers förenade
ansträngningar efter många års strider bragtes till
fullständig underkastelse. Efter Ethelfledas död 918
införlifvades Mercia fullständigt med Wessex af E.,
som 922 erkändes som öfverherre äfven af kungarna
i Wales och sista året af sin lefnad i någon af
historieskrifningen ej med säkerhet känd form
anses ha erhållit ett dylikt erkännande äfven af
skottarnas konung. E. var en god lagstiftare och
tapper krigare; det angelsaxiska väldet var under
honom mäktigare än någonsin tillförene.
2. Edvard II Martyren, f. omkr. 963, d. 979,
var äldste son till konung Edgar och valdes 975
genom ärkebiskop Dunstans inflytande till faderns
efterträdare. Motpartiet, till hvilket flertalet
munkar hörde och som på tronen velat uppsätta E:s
yngre halfbroder Ethelred ("the Unready"), fick
stöd af dennes moder, änkedrottning Ælftryth, och det
torde ha varit på hennes anstiftan, som E. mördades
redan 979. Genom Dunstans försorg fick hans skymfade
lik 980 en hederlig begrafning, snart påstodos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
