- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1385-1386

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
Edvard, Svarte prinsen

(Från hans graf i Canterbury.)

Kent, upphöjdes året därpå till furste af
Akvitanien och Gascogne och höll ett glänsande hof
i Bordeaux. Han inblandades 1367 i de spanska
tronstriderna mellan Englands allierade, konung
Peter den grymme och dennes halfbroder, bastarden
Henrik af Trastamara, hvilken vunnit stöd hos
den franske krigshjälten Du Guesclin. E. mottog
den förjagade konung Peter vid sitt hof, gaf honom
stora penninglån och lyckades i spetsen för en till
Spanien förd hjälphär efter segern vid Navarrete
(april 1367) återuppsätta honom på tronen. På den
utlofvade ersättningen blef han emellertid bedragen
och återvände hem med bruten hälsa och en af sjukdomar
decimerad här. De dryga skatter han nödgades pålägga
sitt furstendöme för att betala krigskostnaderna
framkallade hos de store baronerna häftigt missnöje,
och de vädjade mot honom till franske konungen Karl
V såsom landets öfverherre. Då denne 1369 stämde
prinsen att stå till svars i Paris, lät han hälsa,
att han skulle komma på utsatt dag, "men med hjälm
på hufvudet och med 60,000 man".
I det krig som nu utbröt, ledo
engelsmännen svåra förluster, och E. fläckade sin ära
genom att vid återtagandet af Limoges, som enligt
hans mening förrädiskt uppgifvits åt fransmännen,
låta skoningslöst nedhugga hela stadsbefolkningen,
män, kvinnor och barn (okt. 1370). Illa sjuk i
vattsot, återvände E. jan. 1371 till England och
afstod året därpå alldeles från sitt akvitanska
furstendöme. 1376 gaf han vid "det goda parlamentet"
underhuset sitt betydelsefulla stöd i dess kamp mot
regeringens godtycke och maktmissbruk. Han afled 8
juli 1376. – "Svarte prinsen" var med sin tapperhet,
sin ifver för de ridderliga hederslagarna och sin
likgiltighet för det lägre folkets lidanden en af
det medeltida riddarväsendets mest karakteristiska
och mest frejdade representanter. Jfr J. Moisant,
"Le Prince Noir en Aquitaine, 1355–70" (1894).

2. Edvard, prins af Wales, ende son till Henrik VI och
Margareta af Anjou, f. 1453, d. 1471, uppfostrades
af sin moder, som under de täta maktomskiftningarna
fick söka skydd för sig och honom än i Wales, än i
Skottland, än åter i Frankrike och Lothringen. Då
Henrik VI genom "kungamakaren" Warwick, med hvars
dotter E. trolofvades, blifvit återuppsatt på
tronen i okt. 1470, begåfvo sig E. och hans moder
till England. Efter slaget vid Tewkesbury (maj 1471)
sökte E. skydd hos sin tilltänkte svåger, hertigen af
Clarence, men denne förde honom inför konung Edvard IV,
i hvars åsyn ynglingen lär ha dräpts.

3. Edvard, earl af Warwick, f. 1475, d. 1499, var
son till Edvard IV:s bror, hertigen af Clarence
(se d. o.) och Isabella Nevill, "kungamakaren"
Warwicks dotter. 1484 påtänktes han af Rikard
III till tronföljare, men fick stå tillbaka
för earlen af Lincoln (se De la Pole 4)
och insattes 1485 i Tower af Henrik VII, blott
enär han som son till Clarence hade anspråk
på tronen. Han visades 1487 offentligen i
London, då bedragaren Lambert Simnel under hans namn
gjort uppror. En annan falsk tronpretendent,
Perkin Warbeck, planerade 1499 för E. och sig
själf ett rymningsförsök; då detta upptäcktes,
blef E. anklagad för sammansvärjning mot Henrik
VII:s lif, dödsdömd och afrättad, 28 nov. s. å.
Hans grymma öde lär ha förorsakats af Ferdinands
af Aragonien vägran att gifva sin dotter åt
tronföljaren prins Arthur, så länge den till
tronen arfsberättigade E. fanns i lifvet.

4. Edvard, Jakob II:s sonson, engelsk
tronpretendent. Se Karl Edvard.

5. Edvard August (eng. Edward Augustus),
hertig af Kent och Strathearn, drottning Viktorias
fader, var Georg III:s fjärde son och föddes 2 nov.
1767. Efter studier i Göttingen, Hannover och Genève
ingick han i engelska hären och tjänstgjorde 1790–98
i Gibraltar, Canada och Västindien. 1799
utnämndes han till hertig af Kent och Strathearn,
erhöll s. å. generals grad och blef 1802 guvernör
öfver Gibraltar, men framkallade genom sin
stränghet vid krigstuktens handhafvande ett myteri (i
dec. s. å.), efter hvars kufvande han hemkallades.
Svårt skuldsatt, öfverflyttade hertigen, som
1805 blifvit fältmarskalk, 1816 från England till
Bruxelles för att där lefva i tillbakadragenhet. För
att bidraga till tronföljdens betryggande
förmälde han sig 1818 – s. å. som hans
bröder, hertigarna af Clarence och Cumberland, af
samma skäl ingingo äktenskap – med änkefurstinnan
Viktoria Maria Lovisa af Leiningen och
återvände med henne till England kort före
deras dotters Alexandrina Viktorias födelse i maj 1819.
Han afled i Sidmouth i Devonshire 23 jan. 1820.
I armén var han illa omtyckt till följd af sin pedantiska
noggrannhet, och i regeringskretsarna var han ej gärna
sedd, enär han i öfverhuset plägade rösta med den liberala
oppositionen. Jfr biografi af Erskine Neale (1850). –
Hans gemål, Viktoria Maria Lovisa, hertiginna
af Kent, f. 17 aug. 1786, var dotter till hertig Frans af
Sachsen-Saalfeld-Koburg och syster till konung Leopold I
af Belgien. Hon förmäldes 1803 med prins Emich Karl af
Leiningen samt blef 1814 änka och förmynderska för sin son.
I sitt andra gifte, med hertigen af Kent, blef hon 24
maj 1819 moder till (sedermera) drottning Viktoria.
Åt denna sin dotters uppfostran egnade hon
efter sin gemåls död hela sin omsorg och bodde
med henne i Kensington palace i London utan mer än
nödtorftig förbindelse med Georg IV:s och Vilhelm
IV:s hof. Hon afled i Frogmore 16 mars 1861.
V. S–g.

Edvard (port. Duarte), konung af Portugal,
son af Johan I, f. 1391, besteg tronen 1433 och
dog i pesten 1438. Han var en af Portugals bäste
konungar. Bl. a. lät han utarbeta en ny lagsamling,
som dock ej hann bli färdig under hans lifstid. En
olycklig expedition till Tanger, som E. företog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0745.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free