Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eggenberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en af Islands mest frejdade skalder och
krigare, sonson till den ryktbare Kveld-Ulf och son
till Skallagrim, föddes omkr. 900. Fädernas skaldehåg
och dådlust gingo i arf på E. och yppade sig
redan i hans barnaår. Tidigt gick han till sjöss
och vann ett stort namn som viking. Jämte sin
broder Torolf tjänade han en tid konung Ethelstan
i England, men begaf sig efter broderns död först
hem och sedan till Norge. Där framställde han kraf
på ett stort arf, och när Erik Blodyx (930—934),
som då var Norges konung, samt dennes gemål
Gunnhild hindrade honom att komma åt arfvet,
fäste han deras namn på nidstänger och slog ihjäl
deras son Ragnvald. Sedan bodde han en tid å
fädernegården Borg på Island, men han hade ingen
ro i land och gaf sig fördenskull ånyo till sjöss.
Han led skeppsbrott vid kusten af Northumberland
och föll i händerna på Erik Blodyx. Denne, som
fördrifvits från Norge, hade nämligen fått ett litet
rike i denna del af England. E. dömdes till döden,
men räddade sitt lif genom att, natten före
afrättningsdagen, dikta en sång till Eriks ära,
Hǫfuðlausn (”lösen för hufvudet”), ett mästerstycke i
formellt afseende (öfv. och förkl. af P. Sörensson,
1868 samt af A. Åkerblom i ”Nordiska fornkväden
öfversatta”, 1899). Sedan vistades E. än på Island,
än i Norge. Mod och klokhet, girighet och grymhet
voro de bjärta färgerna i hans karaktärs väfnad.
Sång bar han alltid på sina läppar. Om sin drunknade
son kvad han en härlig drapa, Sonartorrek
(”sonförlusten”; fri öfv. af A. U. Bååth, under
titeln ”Ägil Skallagrimssons kvad vid sonen Bödvars
död”, i ”Dikter”, 1879, trognare öfv. af Åkerblom
anf. arb.), och gaf ett rörande uttryck af smärtan
öfver sin ungdomsvän Arinbjörns död i sången
Arinbiarnardrápa (öfv. och förkl. af K. S. Björlin,
1864). På sin ålderdom blef han blind och dog på
990-talet. Hans ätt lefver ännu på Island. — E:s
skiftande lif är skildradt i ”Egla” (Eigla) l. ”Egils
saga Skallagrímssonar”, utg. af Samfund til
udgivelse af gammel nordisk literatur 1886—88 samt i
”Altnordische sagabibliothek”, 1894, båda gångerna
af F. Jónsson; den förra upplagan har handskriftens
stafning, den senares ortografi är normaliserad,
hvarjämte texten är försedd med kommentarer.
Godtköpsupplaga utgafs af Vald. Ásmundarson 1892, dansk
öfv. af N. M. Petersen i ”Historiske fortællinger om
islændernes færd hjemme og ude” (1862, ny uppl.
af V. Dahlerup och F. Jónsson 1901) och svensk
öfv. af A. U. Bååth (1883).
J. Th. W. (R. N—g.)
Egilsson [e′jjilsson], Jón, isländsk kyrkohistoriker,
f. 1548, d. efter 1634. E. var präst i Hrepphólar på
södra Island 1571—1608, men lämnade sin tjänst
efter att genom en olyckshändelse ha fått sin ena
hand fördärfvad och lefde därefter mestadels hos
biskop Oddur Einarsson på Skálholt, där han sysslade
dels med afskrifvarverksamhet, dels, och framför allt,
med själfständigt skriftställarskap. Frukten af detta
äro hans Biskupa-annálar, en historia om biskoparna
i Skálholts stift, som sträcker sig till Gísli Jónsson
(1556—87) och är en af de förnämsta källorna till
reformationens historia på Island (utg. i ”Safn til
sögu Islands”, bd I).
R. N—g.
Egilsson, Sveinbjörn [sve′jnbjödd e′jjilsson],
isländsk skolman, språkforskare och skald,
f. 6 mars 1791 i byn Njardvík på Island, d. 17
aug. 1852. En stor del af sin ungdom tillbragte
han i Köpenhamn, där han blef student 1815
och teol. kandidat 1819. Sistnämnda år blef han
adjunkt vid Bessastaðirs skola på Island, hvilken
1846 flyttades till Reykjavik, hvarefter E. var dess
rektor till 1851. Under sin vistelse i Köpenhamn
var E. (1816) en bland stiftarna af Hið islenzka
bókmentafèlag (Isländska litteratursällskapet), och
1825 medverkade han vid stiftelsen af Det kongelige
nordiske oldskriftselskab samt hade en betydande
andel i dessa båda samfunds litterära företag,
t. ex. i det förras uppl. af ”Sturlúnga saga” (1817—20)
och i det senares uppl. af ”Konungasagorna”
(”Fornmannasögur”, 12 bd, 1825—37), af hvilka
senare han därjämte utförde en latinsk öfversättning:
”Scripta historica islandorum” (1825—46).
E. skref äfven största delen af de latinska
öfversättningarna och noterna till skaldeverserna i
samlingarna ”Antiquitates americanæ” (om Grönland
och Vinland, 1837) och ”Antiquités russes et
orientales” (om nordbornas färder i Österväg, 1850—53)
samt har stor förtjänst om utgifvandet af den
Arnemagneanska uppl. af Snorres Edda (1848—52). I
skolprogrammen offentliggjorde han samtidigt en
mängd gamla isländska kväden och utgaf ”Snorres
Edda” i en förträfflig handupplaga (1848—49).
Skaldekvädenas egendomliga poetiska stil var
emellertid hans älsklingsämne som forskare. En mängd
speciella undersökningar på detta område ledde
honom till utförandet af det epokgörande verket
Lexicon poeticum antiquæ linguæ septentrionalis, en
mycket utförlig ordbok öfver det poetiska språket,
hvilken (efter hans död) utgafs af Oldskriftselskabet
(1854—60). E. var tillika en god skald.
Särskildt vittna flera tillfällighetsdikter om hans poetiska
gåfvor. Ännu mera betydande äro likväl hans
prosaöfversättningar af Odyssén (”Odysseifskvæði”,
fullständig uppl. 1854) och förra hälften af Iliaden
(”Ilíonskviða”, 1855). Däremot äro hans metriska
öfverflyttningar af dessa diktverk till Eddans
versmått mindre lyckade. 1843 erhöll han från
universitetet i Breslau diplom såsom teol.
hedersdoktor.
C. R. (R. N—g.)
Egin l. Eghin (armen. Agn, ”källan”), stad
i Mindre Asien, turk. vilajetet Mamuret ül-Aziz,
vid högra stranden af västra Eufrat, där vägen
mellan Kharput och Erzingan går öfver floden. Omkr.
10,000 inv. (6,000 muhammedaner, 4,000 armenier).
Staden anlades i 11:e årh. af armenier från trakten
af Van. I nov. 1895 stort blodbad bland armenierna.
Egin, biskop. Se Egino.
Egina l. Engia (grek. Ἀιγίνα, lat. Ægina),
ö i Eginaviken, vid Greklands östra kust, bildar med
kringliggande mindre öar en eparki i länet (nomos)
Attika-Beotien. Areal 85 kvkm. 8,745 inv. (1896),
däraf 4,714 i staden E. (Aigina) på västkusten.
Ön, som har formen af en triangel, är kal och
vattenfattig, med stenig och mager jord, som dock, tack
vare flitig odling, frambringar säd samt vin, olja,
mandlar och fikon. Därjämte lämnar ön utmärkt
krukmakarlera samt byggnadssten, och vid kusten
upptages svamp. — E. hette ursprungligen Oinone l.
Oinopia och fick enligt sagan namnet E. efter Aigina,
flodguden Asopos’ dotter, som Zeus, i en örns skepnad,
förde dit, och hvilken där födde Aiakos, som
blef regent öfver myrmidonerna, öns förste bebyggare.
Sedermera innehades ön af dorer. Genom
sjöfart, handel och sin till höjden af konst (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
