- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1487-1488

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

933. E. återförenades nu för föga mer än ett år med
kalifatet, men redan 935 gjorde sig ståthållaren
Muhammed el-Ikschid oberoende, och hans ätt,
ikschididerna, rådde öfver landet till 969, då
det eröfrades af Mu‘iss-ad-din af fatimidernas
(se d. o.) dynasti. Denne från Tripolis kommande
eröfrares fältherre Djauhar grundlade Masr el-kahira
(d. ä. "det segerrika Masr", nuv. Kairo), som sedan
förblifvit E:s hufvudstad. De fatimidiske kaliferna
(969—1171), i början mäktiga och eröfrande, fingo
slutligen se Jerusalems kristna konungar framför
Kairos portar och tvungos att söka hjälp hos sina
trosfränder seldschukerna i Syrien. Den frejdade
Saladin, Ejubs son, åtföljde den seldschukiska
undsättningshär, som anfördes af hans farbror
Schirkuh, hvilken 1168 gjorde sig själf till E:s
vesir. 1169 efterträddes han af Saladin, som då
snart stötte bort fatimidkalifen och för egen räkning
tog landet i besittning, 1171. Saladin (se d. o.),
stiftaren af ejubidernas härskarätt (1171—1250),
förenade E. jämte Syrien, delar af Arabien och
Eufratländerna m. m. under sin spira. Efter hans
död (1193) blef E., under en af hans söner, åter
ett rike för sig. En af Saladins efterträdare,
Melik es-Salih (Ejub), köpte omkr. 1240 tusentals
slafvar från Tjerkessien och Turan, lät öfva dem
i vapnens bruk och bildade af dem en fruktansvärd
lifvakt, det s. k. mamlukernas (d. ä. slafvarnas)
garde. (I mindre skala tyckas dylika slafköp ha egt
rum redan under fatimiderna.) Hans efterträdare,
Turan-schah, hvilken 1250 tillfångatagit Ludvig den
helige under dennes korståg och sedan lössläppt honom
mot en dryg lösesumma, blef s. å. mördad af mamlukerna,
hvilka nu blefvo E:s herrar. Mamlukerna
förde ett fasansfullt regemente, och deras
sultaner, hvilka efterträdde hvarandra i rask
följd, slutade oftast så, att de med sitt eget
blod färgade den tron, som de vunnit genom att
utgjuta sina företrädares. Trots sina inbördes
strider utvecklade mamlukerna under de turanske
bachriternas l. baharidernas dynasti (1260—1382),
särskildt under Bibars I (se d. o.) och
Nasir ed-din Muhammed (1293—1341), en förvånande
kraft utåt. De jagade mongolerna öfver Eufrat,
förstörde de sista spillrorna af de västerländske
kristnes välde i Syrien (genom eröfringen af Acre
1291) och blefvo härskare öfver ett rike, lika stort
som fordom Saladins. I rättrogna muhammedaners ögon
vann E. ej ringa glans därigenom, att Bibars 1261
gaf fristad i Kairo åt en ättling af de abbasidiske
kaliferna i Bagdad, hvarefter vid därvarande hof
som ett ärftligt andligt ämbete upprätthölls ett
skuggkalifat ända till landets eröfring af turkarna
1517 (jfr Kalifat). Med den frejdade Barkuk,
som 1382 störtade den siste bachritiske regenten och
dog 1399, bestegs tronen af en ny mamlukdynasti,
de tjerkessiske bordjiternas. Den mest betydande af
dithörande mamluksultaner var Kansuh el-Ghury
(1501—16), hvilken 1503—13 bekrigade portugiserna
i Indiska oceanen för att åt sig och venezianerna
rädda handeln på Indien. Genom det stöd han lämnade
schah Ismaîl Safi i Persien kom han i tvist med
osmanerna, och deras sultan Selim I, som ytterligare
harmades öfver, att Kansuh gifvit fristad i E. åt
en turkisk tronpretendent, inföll 1516 i Syrien och
slog mamlukhären
vid Marj-Dabik nära Aleppo. Kansuh stupade, och hans
efterträdare, Tuman bej, den siste mamluksultanen,
förmådde ej hindra Selim från att 1517 eröfra Kairo
och hela E.

E. såsom turkisk provins till Bonapartes expedition
(1517—1798). Selim lät styra den nya provinsen genom
ofta ombytta turkiska ståthållare, men mamlukernas
välde var dock störtadt mera till formen än i
verkligheten. De mamlukiske provinshöfdingarna
(bejerna) härskade nämligen nästan oinskränkt, hvar
i sin ort, och deras valde ledare, som fick titeln
scheich-ul-beled ("landets höfding") blef ofta den
verklige regenten, medan den turkiske paschans makt
var illusorisk. Den infödda befolkningen förtrycktes
lika skoningslöst som före den turkiska eröfringen. En
af de mäktige provinshöfdingarna, Ali bej, 1763 vald
till scheich-ul-beled, förklarade sig 1768 oberoende
af den turkiske sultanen och lät genom scheriffen af
Mekka utropa sig till storsultan öfver E. Han inryckte
äfven eröfrande i Syrien, men blef där mördad,
hvarefter några andra bejer, till namnet erkännande
Portens öfverhöghet, ryckte till sig regeringsmakten i
E. En vändpunkt i det af mamlukernas vilda krigarkast
utpinade landets historia inträdde genom Napoleon
Bonapartes, närmast af förhoppningar om att kunna
tillintetgöra Englands levantiska handel och makt
i Asien föranledda, ryktbara expedition till E. 1798.

E. från Bonapartes expedition till den engelska
ockupationen
(1798—1882). I spetsen för 40,000 man
och med en väldig transportflotta gick Bonaparte i
maj 1798 till segels i Toulon. Under vägen eröfrade
han Malta, och 1 juli landsteg han vid Alexandria —
allt under det engelsmännen med en fruktansvärd
flotta under Nelson spanade efter honom ute på
hafvet. Den franska flottan ankrade vid Abukir,
men Bonaparte, som tagit Alexandria med storm,
ryckte an mot Kairo. Mamlukerna, som till en början
öfverraskades, angrepo fransmännen under vägen,
men utan framgång, och blefvo i grund slagna vid
pyramiderna, 21 juli. Medan Bonaparte fullbordade
Nedre E:s eröfring, förstörde engelsmännen, under
Nelson, den franska flottan vid Abukir (1 aug.). Denna
händelse gaf Turkiet, under hvilket land E. då lydde,
mod att förklara fransmännen krig. Bonaparte inväntade
ej den nye fiendens ankomst, utan uppsökte honom i
Syrien. Efter ett tre månaders fälttåg (febr.—maj
1799), hvarunder han förgäfves belägrade det af
Achmed Djessar och sir Sidney Smith försvarade S:t
Jean d’Acre, återvände han till E., hvarest under
tiden en turkisk kår hade landstigit och eröfrat
Abukir. Sedan Bonaparte, 25 juli 1799, tillintetgjort
denna kår, återvände han i aug., af politiska skäl,
hemligen till Europa och lämnade E:s försvar åt
general Kléber. Denne omintetgjorde ett nytt turkiskt
landstigningsförsök, 1 nov. 1799, och vann 20 mars
1800 vid Matarije (Heliopolis) en lysande seger
öfver storvesirens åtta gånger starkare här. Menou,
hvilken, efter det Kléber 14 juni 1800 blifvit mördad,
öfvertagit befälet, led flera gånger nederlag mot den
under sir Ralph Abercrombys befäl stående engelska
kår, som i mars 1801 landstigit, och tvangs af dennes
efterträdare, general Hutchinson, att 1 sept. 1801
sträcka gevär i Alexandria. Fransmännens expedition
förverkligade visserligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0806.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free