Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrensvärd, Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<chapter name="var nog ock i detta syfte som E. författade ett
par skrifter, som utkommo först några år senare,
nämligen Resa till Italien 1780, 1781, 1782 (tr. i en
begränsad upplaga 1786; omtryckt 1819) och De fria
konsters filosofi (1786), hvarjämte är att nämna
Promemoria till konung Gustaf III i sammanhang
med dennes utländska resa (1783), en skrift, som
dock icke lär blifvit framlämnad. Mest betydande af
dessa är "Resan". Ursprungligen tillkom denna i form
af ett "sammelsurium på en resa 1780, 1781, 1782"
och innehöll en mängd anteckningar om konst och om
nationernas lynne, seder och egenheter. Sedermera
sammandrog E. denna skrift till mera koncist,
lakoniskt, afsiktligt orakelmässigt uttryckssätt,
som ej sällan lämnar läsaren i en viss tvekan om
meningen. E. anger mindre saken än sin synpunkt, och i
en anteckning förklarar han, att resebeskrifningen
egentligen ej bör läsas af någon annan än den,
som rest samma väg, och anmärkningarna kunna icke
begripas af någon annan än den, som mycket tänkt. "Jag
vinner då", skrifver han, "tvenne saker: den ena
att min bok är rätt otydlig; den andra att den är
rätt tydlig". Stilen är alltså icke hans naturliga,
icke omedelbar, utan "gjord", och framträder i sin
knappa koncentration såsom en gensaga mot det gängse
retoriska maneret. Flera af dess uttalanden ha vunnit
lifskraft genom tiderna såsom bevingade ord. Hvad
innehållet angår, samstämmer E. mycket med den
nyantika riktning, som i Winckelmann eger sitt främsta
namn, och E. har säkerligen känt enstaka arbeten af
Winckelmann, men härvid är att märka, att denne icke
stod ensam i sin uppfattning och att äfven andra
framstående konstforskare hyllade åskådningssätt,
som i någon mån samstämde med Winckelmanns (Christ,
Caylus, Laugier, Cochin). Anmärkningsvärd är f. ö. E:s
fördomsfria uppfattning af den då underskattade
tidigare renässansen och hans motvilja mot första
bologneserskolans, särskildt Guido Renis den tiden
så högt uppskattade eklekticism. I sin allmänna
uppfattning är E. en lärjunge af Montesquieu,
hvars grunduppfattning om klimatets inflytande på
människornas olika förmögenheter och seder E. närmare
exemplifierar och utvecklar att gälla på konstens
områden. - E:s rent konstteoretiska skrift "De fria
konsters filosofi" är ock ett intressant försök att
på grundvalen af Montesquieus populärfilosofi och den
nyvaknande antikentusiasmens åskådning uppbygga ett
estetiskt system. Dock ligger arbetets värde mindre
i systemets helgjutenhet - i mer än ett fall märkas
dualism och motsägelser - eller i definitionen af
olika estetiska begrepp än i dess fina, skarpsinniga
detaljanmärkningar; E. är en tänkare, som ser med en
konstnärs öga. Han utgår närmast från den härskande
nyttighetsprincipen, hvilken dock kommer i strid med
hans känsla af det skönas värde i och för sig. Hans
skönhetslära är f. ö. helt och hållet byggd på teorien
om den antika konstens öfverlägsenhet. I vissa fall
står han på en äldre estetiks grund; ej sällan lägger
han emellertid i dagen en ovanlig framsynthet och
utkastar idéer, som senare framträdt såsom nyheter hos
Kant, Lessing, Schiller, Vischer och Taine. Omedelbart
efter återkomsten från Italien valdes E. till
hedersledamot i Målar- och bildhuggarakademien, men
fick icke någon direkt praktisk användning för sina
konststudier, enär öfverintendentsplatsen
icke, såsom man väntat, blef ledig. Däremot
togs hans arbetskraft i anspråk för flottan, då han
efter Trolles plötsliga död 1784 utnämndes - enligt
en af Gustaf III vid utresan träffad bestämmelse -
till flottans öfveramiral, med förbigående af flera
äldre sjömilitärer. (Att hänsyn till namnet, här
liksom med afseende å Oxenstiernas befordran till
kanslipresident, spelat en roll för Gustaf, torde
vara tämligen säkert.) - E. åtog sig icke utan bäfvan
uppdraget, desto hellre som han någon tid varit
inlockad i frimureriets mystik och varit betänkt
på att "öfvergifva värld och tjänst". Han bosatte
sig 1784 i Karlskrona och ingick 1785 äktenskap
med hoffröken Sofia Lovisa Eleonora Sparre, dotter
af generallöjtn. Jon. Sparre. I Karlskrona bedref
han tillsammans med Chapman nybyggnadsverket vid
flottan -, icke utan anmärkningar med hänsyn till
kostnaderna. E. var en afgjord motståndare till
Gustaf III:s krigspolitik och utvecklade bl. a. i en
promemoria 1788 faran af att inlåta sig i krig förrän
under sex år flottans olika inrättningar fullkomnats,
eljest vore, skref han i sitt drastiska språk,
"den amiralen, som dessförinnan går ut med flottan,
antingen ett offer för sin egenkärlek eller en
förrädare mot sin kung och i bägge tillfällen riket
förloradt". Då konungen icke ville lyssna till E:s
ord, enär kriget vid denna tid var beslutadt, hölls
E. utanför den intimare krigskonseljens rådslag,
liksom fallet var med hans vän J. G. Oxenstierna. Till
stora flottans befälhafvare i kriget utsågs icke
heller E., utan excellensen Wrangel, dock under hertig
Karl såsom storamiral och den i amerikanska kriget
pröfvade Otto Nordenskiöld som flaggkapten. - Efter
det E. ombesörjt flottans utrustning, vistades han
1789 vid riksdagen, där hans ställning var olidlig, då
han med alla sina sympatier tillhörde oppositionen,
under det hans ämbetsställning pålade honom en
reserverad position. Han besökte sällan plena och
lämnade till sist riksdagen. Hans bref från denna
tid till hustrun äro fyllda af skarpa uttalanden mot
konungen och hans anhängare på riddarhuset liksom om
ingreppen i riddarhusets rätt. Han sympatiserade helt
och hållet med frondörerna och tillhörde den grupp af
dessa, som samlades kring hertig Karl. I mars 1789
kallades E., som i förbittring öfver förhållandena
rest hem, åter till Stockholm för att öfvertaga
befälet öfver Arméns flotta, sedan M. Anckarsvärd
råkat i onåd. E:s deltagande i 1789 års sjökrig från
början af april till sept. präglades af rätt mycket
missnöje med förhållandena vid flottan, liksom af
ständiga slitningar med Gustaf III, sedan denne själf
anländt till Finland. Den senare synes hafva påyrkat
en aggressiv taktik, som E. icke gillade, nämligen
att han skulle utan vidare uppsöka och slå den ryska
skärgårdsflottan; konungen betraktade E:s invändningar
häremot såsom kvarlefvor af förra årets surdeg. Vid
midten af juli lågo de båda skärgårdsflottorna i
sikte af hvarandra, den ryska under Nassau-Siegens,
den svenska under E:s befäl. E. erhöll för sent
konungens tillåtelse att göra de försänkningar i
inloppen vid Svensksund, som han ansåg nödvändiga
för att hindra ryska flottans betydligt starkare
hufvudeskader att komma denna väg, medan han angrep
den underlägsna Aspö-eskadern. Först 23 aug. gafs
tillåtelsen, men arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
