- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
57-58

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eijck (Eyck), Abraham van - Eikisdalen - Eikisdalsvandet - Eikonogen - Eiktyrner - Eilau - Eilbeck - Eileithyia l. Ilithyia - Eile mit weile - Eilenburg - Eilers, Gustav - Eilersen, Eiler Rasmussen - Eilif, Eilif den götiske - Eilif Gudrunarson - Eilschov, Frederik Kristian - Eilsen l. Eilzen - Eilzen - Eimak - Eimbeck - Eimeo - Eimer - Eimer, Theodor - Eimsbüttel - Einang skans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bank och en handelsskola i Göteborg och att igångsätta
en regelbunden sjöfart mellan Stockholm och Göteborg
lyckades han icke genomdrifva.

H. Rn.

Eikisdalen, en för sin storartade och vilda
naturskönhet – där finns bl. a. det omkr. 15 km. långa
Eikisdalsvandet – bekant dalgång i Romsdals
amt, mellan Romsdalen och Sundalen. I dalens öfre
ända ligga Mardalsfallen och Aurstaupe (Aurafallen).

Y. N.

Eikisdalsvandet [-vannet]. Se Eikisdalen.

Eikonogen (af grek. ei’kos, bild, och ge’nein,
födas), kem., ett till utveckling af fotografiska
bilder användt ämne, som utgöres af det i stora, svagt gula
kristaller förekommande natriumsaltet till en amidonaftolsulfonsyra,
C10H5(OH) (NH2) (SO3H).

P. T. C.*

Eiktyrner (isl. Eikþyrnir), nord. myt., är en
hjort, som står på Valhall och äter af trädet Lärads
grenar. Af hans horn dryper det ned i brunnen
Hvergelmer, och därifrån rinna åar åt alla håll.

B–e.

Eilau [a’jlau]. Se Eylau.

Eilbeck [a’jl-], förr förstad till Hamburg
n. ö. därom, och sedan 1894 införlifvadt därmed.

Eileithyia l. Ilithya (grek. Ειλειθυια),
grek. myt., barnsbördens gudinna, motsv. romarnas
Lucina. Hos Homeros omtalas flera sådana gudinnor. De
sägas vara döttrar af Hera (Juno), hvilken såsom
barnsbördens främjarinna stundom själf erhåller
tillnamnet E. (romarnas Juno Lucina). Under samma
namn och i samma egenskap åkallades stundom äfven
Artemis. E:s dyrkan var inhemsk på Kreta och torde
därifrån, i samband med Apollonkulten, öfver Delos
hafva fortplantats till Aten och det öfriga Grekland.

A. M. A.

Eile mit weile [a’jle mit va’jle], ty., "skynda långsamt". Jfr Festina lente.

Eilenburg [a’jlenborg], stad i preussiska
reg.-omr. Merseburg (Sachsen), vid Mulde, till största
delen på en ö i floden. 15,721 inv. (1905). Mångsidig
industri. På vänstra flodstranden ligger den grefliga
och furstliga släkten v. Eulenburgs stamslott.

(J. F. N.)

Eilers [a’jl-], Gustav, tysk kopparstickare, f. 1834
i Königsberg, sedan 1863 bosatt i Berlin och sedan 1884
professor vid konstakademien där, stiftade 1885 föreningen
för originalradering. E. har utfört såväl etsningar som
präktiga kopparstick efter Tizian, Rafael, van Dyck,
Holbein m. fl. och efter moderna målare.

Eilersen, Eiler Rasmussen, dansk landskapsmålare,
f. 1827 i Österby på Fyn, hade 1858–59 reseunderstöd
af konstakademien och blef 1871 medlem af densamma.
E. är en produktiv konstnär, hvars taflor, genom en
lycklig komposition och en viss käck frihet i
anläggningen, vunnit en icke ringa ynnest hos publiken.

Ph. W.*

Eilif (isl. Eilífr). 1. E. den götiske,
svensk höfding öfver norra Bohus län. På sommaren
1017 kom den norske konungen Olof Haraldsson till
nämnda landskap, och en del af bönderna var böjd att
gifva sig under honom. E. själf samt bönderna och
åtskilliga norska män samlades då till ting för att
åvägabringa en fredlig uppgörelse. Just som E. steg
upp för att bemöta norrmannens anspråk, högg den
norske höfdingen Torer Långe honom "i halsen, så att
hufvudet gick af". Norra Bohus län gaf sig därefter
under Olof. (Jfr Snorre Sturlasson, "Olof den heliges
saga", kap. 61.) P. H. Ling gjorde E. till hjälten
i ett sorgespel.

(B–e.)

2. E. Guðrúnarson, isländsk skald, som diktat
þórsdrápa, en på grund af sina omskrifningar
ytterst svårbegriplig dikt om Tors färd till jätten
Geirröd, äfvensom ett kväde om Hakon jarl (d. 995).

B–e.

Eilschov, Frederik Kristian, dansk filosof,
f. 1725, blef 1741 student, tog magistergraden 1746 och
dog 1750. Han kämpade för den åsikten, att vetenskaperna
skola framställas på ett allmänfattligt sätt, och arbetade
för språkets befriande från främmande konsttermer, liksom
från utländska ord i allmänhet. I bägge dessa sträfvanden,
framför allt i det sistnämnda, rönte han motstånd; men i
det nyare språket hafva många af honom skapade ord vunnit
burskap. Såsom filosof var E. starkt påverkad af Holberg
och upplysningstidehvarfvets rationalister. Skrifter:
Cogitationes de scientiis vernacula lingua docendis (1747),
Philosophiske breve (1748),
Forsög til en fruentimmerphilosophi (1749),
hvari häfdas kvinnornas rätt och förmåga att studera, samt
Tentamen jurisprudentiæ divinæ et theologiæ naturalis polemicæ (s. å.),
hvari han behandlade de viktigaste religiösa åskådningarna.
E:s tankar om uppfostran voro långt före dåtidens.

C. R.*

Eilsen [a’jlsen] l. Eilzen, badort i furstendömet
Schaumburg-Lippe, 5 km. s. ö. om Bückeburg och 70 m. ö. h.
288 inv. (1900). 7 svafvelkällor (11°–12° C.). Utom
svafvelsyrad kalk hålla de fri kolsyra, svafvelväte
(40 kbcm. på litern) m. m. Anstalten tillhör fursten
af Schaumburg-Lippe. Frekvens 1,600 kurgäster.

Ln.

Eilzen (a’jltsen], badort. Se Eilsen.

Eimak, folkstam. Se Aimak.

Eimbeck [a’jm-], stad. Se Einbeck.

Eimeo (nu vanligen kalladt Moorea), en
af Sällskapsöarna i Stilla oceanen, omkr. 30 km.
v. om Tahiti, under 17° 30’ n. br. och 149° 50’
v. lgd. 132 kvkm. Omkr. 1,600 inv. Ön är bergig,
men ända till bergstopparna täckt med den yppigaste
vegetation. Liksom Tahiti står den under fransk
öfverhöghet. E. är den plats, där kristendomen först
predikades i Polynesien (1814).

(J. F. N.)

Eimer [a’jmer], ty. (fnhty. eimbar, "ämbar", eg. kärl
att bäras med en hand), ett före metersystemets införande
i Tyskland och Österrike-Ungern gällande rymdmått för våta
varor, af olika storlek i de olika staterna,
i Preussen = 68,7 l.,
i Mecklenburg-Schwerin = 29,6 l.,
i Österrike = 56,59 l.,
i Sachsen = 67,36 l., medan
den bajerska "schenkeimern" var = 64,14 l. och
den württembergska "eimer helleichmass" = 293,927 l., o. s. v.

Eimer [a’jmer], Theodor, tysk zoolog, f. 1843
i Stäfa vid Zürich, d. 1898 som professor i zoologi
vid universitetet i Tübingen, till en början känd
förnämligast genom undersökningar om djurens färger,
lämnade värdefulla utredningar af vissa delar af
descendensteorien (se d. o.) i
Die entstehung der arten auf grund von vererben erworbener eigenschaften (2 dlr, 1888, 1897) och
Die artbildung und verwandtschaft bei den schmetterlingen (2 dlr, 1887, 1895).

L–e.

Eimsbüttel [a’jms-], förr förstad till Hamburg,
n. v. därom, sedan 1894 införlifvad med denna stad.

Einang skans, Hegre socken, Nordre Trondhjems amt,
Norge, anlades i slutet af 1650-talet 2 km. ö. om
gården Einang på Stjördalsälfvens norra strand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free