- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
109-110

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekman, Robert Vilhelm - Ekman, Erik Jakob

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1843 till München och återvände 1844 till Sverige, där
han då blef ledamot af akademien. Som en redan ansedd
konstnär kom han hem till Finland 1845 för att där
bosätta sig. Han fick genast både afsättning för sina
arbeten och beställningar. Han ombads lämna skiss till
altartafla för den nya Nikolaikyrkan i Helsingfors,
och fråga väcktes att låta honom dekorera koret i
Åbo domkyrka. Bland de oljemålningar, som han förde
med sig till Finland, voro ett motiv ur Runebergs
Älgskyttarna, en scen ur Julkvällen, en Italiensk
röfvarscen
. 1846 utställde han bl. a. tre italienska
folklifsbilder, ett landskap och ett porträtt. Finska
konstföreningen bildades detta år, och patriotiska män
började med kraft att söka sprida sinne för och kärlek
till konst. E., som bosatt sig i Åbo och där bildat
en ritskola, blef, sedan denna 1846 öfvertagits af
konstföreningen, dess lärare och kvarstod som sådan
ända till sin död. - Outtröttligt verksam och aldrig
rädd att gifva sig in på svårbehandlade eller nya
uppgifter blef E. - fastän knappast någon verkligt
betydande begåfning - vågbrytare för finskt måleri på
så sätt, att han var den förste, som visade, att en
konstnär, som målade annat än billiga porträtt, kunde
lefva och verka inom Finlands gränser. Han målade
minst 30 altartaflor, officiella framställningar
af Öppnandet af landtdagen i Borgå 1809 (1855-58,
i senatshuset) och af Landtdagen i Helsingfors
1863
(1865, i riddarhuset). Han utförde 1849-54
de ofvan omnämnda freskerna i Åbo domkyrka med
religionshistoriska motiv och två finsk-historiska:
Den helige Henrik döper finnarna och Biskop Agricola
öfverlämnar den finska bibelöfversättningen till
Gustaf Vasa
. Han målade scener ur finskt folklif och
finska dikter: Pistol berättar i stugan (1845), Bengt
Lyytinen läser runor
(1848), Värfning i en bondstuga
(1851, Finska konstföreningen). Fänrik Stål och,
studenten
(1853), en ny scen ur Älgskyttarna (1856),
Kantelespelerskan Greta Haapasalo (1860, båda i Finska
konstföreningen), Kung Fjalars död (1862) m. fl. Han
vågade sig äfven in på den finska mytologiens
konstnärligt så godt som helt och hållet obrutna
mark i den stora täflan Väinämöinen spelande kantele
och tjusande himmel och jord
(skissen utställd 1858,
målningen påbörjad i Paris, där E. vistades 1858-59,
fullbordad 1866 - Studenthuset i Helsingfors). Några
smärre mytologiska taflor och två häften teckningar ur
Kalevala (1863-64) följde, men dessa fantastiska ämnen
fingo föga lif i E:s ytliga tolkning. Den hejdlösa
beundran, som mött hans målningar under hans första
tid i Finland, hade nu ock börjat mattas af, man
hade tröttnat vid hans granna, brokiga färger, hans
tomma idealiserande, hans klena naturstudium. Tiden
hade gått ifrån den alsterrike målaren, där han
lefde isolerad i Finland som landets representative
konstnär. Väinämöinentaflan gjorde ej större lycka
i Helsingfors än 1866 i Stockholm. Målaren förblef
flitig, utförde altartaflor, folklifsbilder och
andra genremålningar, men öfvergaf försöken att
klargöra den finska mytologiens fantasiskepnader. Hans
folklifsskildringar äro utan all fråga hans främsta
verk. Jfr J. Tikkanen, "Finska konstföreningen 1846-
1896" (1896). G-g N.

Ekman, Erik Jakob, präst, missionsföreståndare,
skriftställare, f. 8 jan. 1842 i Strömsbro, Gäfleborgs
län, blef student i Uppsala 1862, prästvigdes
1864 och aflade 1871 pastoralexamen samt
tjänstgjorde under tiden inom kyrkan bl. a. som
komminister i Ockelbo från 1869 till 1879,
då han begärde afsked från prästämbetet,
emedan konfirmationen och nattvardsfirandet
samt bristen på kyrkotukt inom statskyrkan
vållade honom bekymmer. E. var en af dem, som
1878 stiftade Svenska missionsförbundet, hvars
förste ordförande han blef och åt hvars tjänst
han äfven i öfrigt egnade största delen af sina
krafter. Så var han 1879-86 lärare i förbundets
skola i Kristinehamn och skolans föreståndare
samt därefter missionsföreståndare. Samtidigt
utöfvade han en betydande publicistisk verksamhet
i frikyrklig riktning. 1877-80 utgaf han jämte
P. Waldenström "Vittnet, kristlig månadsskrift"
och 1880-86 i förening med A. Fernholm
tidskr. "Förbundet". 1885-1904 redigerade han
tidningen "Missionsförbundet" och 1888-1904 kalendern
"Grenljuset". Men 1904 lämnade han ordförandeplatsen
och missionsföreståndarskapet, emedan han fann,
att hans åsikter om de yttersta tingen, framför
allt om alltings återställelse, misshagade flera
af de ledande inom förbundet, och han antog
s. å. posten som verkställande direktör i Svenska
lifförsäkringsbolaget, af hvars styrelse han varit
medlem sedan 1893. 1891 utnämndes E. till teologie
doktor af kongregationalisternas universitet i Beloit
i Wisconsin (Förenta staterna). E:s uppfattning af
kyrkliga och teologiska frågor afviker i många stycken
från den ortodox-lutherska läran. Om försoningen lär
han (i likhet med P. Waldenström), att det icke var
Gud, som försonades eller behöfde försonas genom
Kristi död, utan världen var föremål för Kristi
försonande verksamhet. Och beträffande världens
försoning lär E., att den icke heller blef fullbordad
i Kristi död, utan då lades grunden till densamma
och Kristus fullkomnades till frälsningshöfding, som
försonar människan, när hon i tron mottager honom. I
fråga om dopet sökte E. först försvara barndopet såsom
familjedop, bl. a. i skriften Det kristliga dopet
(1880), men blef längre fram en afgjord motståndare
till samma lära. I Dop- och pånyttfödelseläran. En
vidräkning
(1900) säger han bl. a., att
medvetslösa barns dop är "i uppenbar strid mot det
nytestamentliga dopets väsen och natur". Rörande
nattvarden har E. den reformerta kyrkans uppfattning,
såsom framgår af hans skrift Herrens måltid eller
Nattvarden
(1882). I de eskatologiska frågorna
lärde E. till en början en evig fördömelse för dem,
som begått synden mot den helige ande (De yttersta
tingen. Biblisk framställning
i 3 hftn, 1886), men
han har sedermera öfvergifvit sin åsikt om straffens
ändlöshet (Evangelii fullhet och de ändlösa straffen,
1903). Verbalinspirationen vid nedskrifvandet af
bibelns böcker förnekar E. bestämdt; vidare yrkar han
på afskaffandet af den kyrkliga konfirmationen och på
införandet af obligatoriskt civiläktenskap. E. har
utvecklat stor litterär produktion. Till det ofvan
anförda må läggas Herren är milt ljus (1877), Den
lidande och korsfäste Kristus. Passionsbetraktelser

(1879), Skugga och verklighet. Kort framställning af
gamla testamentets helgedom, prestadöme och offer
i det nya testamentets ljus
(1883), Bibelskolan
(1887), Illustrerad missionshistoria (2 bd, 1889-91;
2:a uppl. 1893), Reseminnen från Tyrolen, Italien,
Schweiz och Nord-Afrika
(1892), Den inre missionens
historia från början af 18:e


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free