Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ekman, Erik Jakob - Ekman, Johan August - Ekman, Karl - Ekman, Ida - Ekman, Per Fritiof Laurentius - Ekmanson, Karl Gustaf - Ekmarck, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årh. till nuvarande tid (5 bd, 1896-1902), Svar till P. Waldenström (1904), till stor del utgifna från hans eget bokförlag. 1885-87 representerade E. i Andra kammaren Kristinehamn, Askersund, Nora och Linde samt 1891-93 och 1894-96 Stockholms stad. Frikyrklig, nykterhetsvän, frihandlare och motståndare till militarism, har E. tagit kraftig del i arbetet för de frisinnade idéernas tillämpning på lifvets olika områden. E. var en af stiftarna af den svenska parlamentariska fredsgruppen 1892 och bevistade de interparlamentariska fredskongresserna i Rom 1891 och i Haag 1894. Under mer än ett kvarts sekel har han gått i främsta ledet i arbete och kamp för den frireligiösa verksamheten i Sverige, och den yttre missionen har han med sin stora förmåga på allt sätt främjat. J. F. G. Ekman, Johan August, ärkebiskop, f. 26 nov. 1845 i Hjälstad, Skaraborgs län, blef student i Uppsala 1867 samt aflade där teol. filos, examen 1869 och dimissionsexamen 1870. Efter att hafva varit kateket och tillf. lektor vid Högre lärarinneseminarium i Stockholm prästvigdes han 1873, blef teol. kandidat 1876 och docent i exegetik vid Uppsala universitet 1877 samt var efter aflagd pastoralexamen 1879 regementspastor vid Upplands regemente 1879-87. Han innehade under tiden olika professorsförordnanden och utnämndes 1887 till professor i teologiska prenotioner och teol. encyklopedi, 1896 till förste teol. professor och domprost i Uppsala, blef 1898 biskop öfver Västerås stift och 1900 ärkebiskop och Uppsala universitets prokansler. Vid jubelfesten 1893 utnämndes han till teol. doktor och blef 1900 filos. hedersdoktor. 1902 blef han hedersled. af Vet. soc. i Uppsala. Såsom själfskrifven ledamot bevistade E. kyrkomötena 1898 och 1903, vid hvilket senare han var själfskrifven ordförande. E. har, utom åtskilliga uppsatser och recensioner i tidskrifter samt predikningar och liktal, af trycket utgifvit Likheter mellan Esaias kap. 40-66 och Jeremias, betraktade med hänsyn till frågan om de förras ursprung (1877; docentafhandling), Det kristna prestembetets ursprung. I. (1882), Kristliga betraktelser (s. å.; 2:a uppl. 1883), Under och andeingifvelse (1883) och Den naturalistiska hedendomen (1886-88). Jfr Dogmatik, sp. 625. J. P. Ekman. 1. Karl E., finsk pianist, f. 18 dec. 1869 i S:t Karins vid Åbo, studerade vid Musikinstitutet i Helsingfors för F. B. Busoni, H. Dayas, M. Wegelius och R. Faltin samt, med statsunderstöd, för H. Barth i Berlin. Han blef 1895 t. f. och 1898 ord. förste pianolärare vid Musikinstitutet i Helsingfors. Med framgång har han konserterat i Berlin, Wien, Stockholm och hemlandet. Hans klaverteknik är mycket högt uppdrifven, föredraget redigt och musikaliskt intelligent. Äfven som ensemblespelare är han framstående. Han har utgifvit förträffliga klaverarrangemang af folkvisor från Finland samt pianotranskriptioner af sånger af Sibelius m. fl. E. är sedan 1896 gift med E. 2. 2. Ida E., den föregåendes hustru, finsk sångerska, f. 26 april 1875 i Helsingfors, dotter till rabbinen Isak Morduch, studerade vid Musikinstitutet i Helsingfors och sedan 1893 vid konservatoriet i Wien och för Pauline Lucca. Hon har konserterat i Wien, Stockholm och hemlandet, var 1896-97 engagerad i Nürnberg och lämnade därefter scenen för att egna sig åt romansfacket. Hon var engagerad af Allgemeiner deutscher musikverein för musikfesten i Dortmund 1899, deltog som solist i Helsingfors' filharmoniska orkesters Parisresa 1900 samt engagerades af Grieg för en konsert i Warschau. Fru E., som under de senaste åren konserterat i de flesta europeiska länder, är en romanssångerska af rang; hennes varmt timbrerade sopran, det konstnärligt utformade föredraget och en utsökt musikalisk känsla dana en helhetsverkan af stor tjusning. K. Ekman, Per Fritiof Laurentius, arkitekt, f. 18 okt. 1871 i Gäfleborgs län, studerade vid Tekniska högskolan och konstakademien 1892-99 och har därefter i kompaniskap med G. Hagström idkat arkitektverksamhet i Stockholm. Bland firmans arbeten äro flera ansenliga byggnader, som förnämligast genom sitt läge och sin storlek gifva representativa bidrag till det moderna Stockholms fysionomi. Bland dessa äro husen n:r 15 och 18 Birgerjarlsgatan, det sistnämnda i rik barockstil (1899), vidare kvarteret mellan nämnda gata, Norrlands- och Lutternsgatan (färdigt 1903), den stora nybyggnaden vid Strandvägen framför hofstallet (färdig 1904), hörnhuset mellan Upplands- och Odengatan med öppen terrasserad och planterad gård, två huskomplex vid Narvavägen, n:r 8 och 30-32 (1905), den storartade nybyggnaden Stadsgården n:r 14 (13 våningar hög, ritningar 1906), den s. k. "Hemgården" Östermalmsgatan n:r 27, Wallinska skolans nybyggnad vid Tegnérlunden och Åhlinska skolans vid Dalagatan. G-g N. Ekmanson, Karl Gustaf, präst, teologisk författare, f. 8 sept. 1744 i Veta socken af Östergötlands län, d. 14 maj 1812, blef student i Uppsala 1760 och filos. magister 1767, prästvigdes 1768, blef komminister i örtomta 1776, kyrkoherde i Veta 1783, prost 1786, kontraktsprost 1793, teol. doktor 1800 och kyrkoherde i Aby 1805. Som ledamot af prästeståndet bevistade han riksdagarna 1786 och 1800. Vid den förstnämnda yttrade han sig bl. a. mot "kronobrännerieländet med ty åtföljande kongliga krogväsende". E:s Predikningar och skriftetal ("Ekmansons postilla"; 1795; 12:e uppl. 1874), hvilka utmärka sig för kristligt allvar och vårdad stil, hafva ända in i senaste tider varit en bland den svenska allmogens mest omtyckta uppbyggelseböcker. Dessutom offentliggjorde E. Utkast till skriftetal (1797) och Tillfällige tal (1800) m. m. (J. P.) Ekmarck. 1. Anders E., teolog, f. 19 nov. 1741 i Svennevads socken, Örebro län, d. 17 sept. 1822 i Ekeby, prästvigdes 1764 och utnämndes 1775 till komminister i Klara församling i Stockholm, s. å. till svensk pastor vid Hedvigs församling i Norrköping samt 1787 till kyrkoherde i Ekeby och Rinna, i Linköpings stift. 1809 blef han teol. doktor. E. utgaf bl. a. Försök att föreställa den christna religion uti dess öfverensstämmelse med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
