- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
123-124

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekorrsläktet - Ekorrspinnare l. Bokspinnare - Ekosymtom - Ekoverk - Ekoxen - Ekoxsläktet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motsvarande det hos många fåglar förekommande
förhållandet. En annan likaledes orientalisk art
(S. maximus) har en kroppslängd af omkr. 40 cm.,
medan den på Borneo, Malakka och Sumatra lefvande
dvärgekorren (S. exilis), som numera hänföres
till ett särskildt släkte (Nannosciurus), är föga
större än en mus. - Ekorrarter uppträdde redan
under oligocenperioden i Europa.
J. G. T. (L-e.)

illustration placeholder
Larv af ekorrspinnare.

Ekorrspinnare 1. Bokspinnare, Stauropus fagi,
zool
., spinnarfjäril af fam. Notodontidæ och
underfam. Ceurinæ. Fjärilen har gråbruna vingar;
de främre, som i utkanten äro svagt tandade, äro
tecknade med gulaktiga, skarpt vinklade tvärlinjer och
med en rad svarta, inåt af hvitt begränsade punkter
längs utkanten. Den tämligen långa bakkroppen bär på
ryggsidan af de främre lederna små hårtofsar. Hannens
antenner äro kammade, honans enkla. Vingbredd 47-65
mm. Larven, som
lefver på bok, ek och björk, är beryktad för
sitt vidunderliga utseende (se fig.). De 2 bakre
paren bröstfötter äro af en för fjärillarver
ovanlig längd; framryggens leder äro försedda
med spetsiga, uppstående knölar; den tjocka och
uppsvällda sista leden bär ett par till smala spröt
ombildade analfötter. Då larven oroas, reser den upp
både främre och bakre kroppsändan, en ställning,
som i förening med den rödbruna färgen torde ha
gifvit anledning till namnet ekorrspinnare. De
långa bröstfötterna röra sig härvid oroligt fram
och tillbaka, och främre delen af djuret liknar då
en spindel, hvarvid hufvudet föreställer spindelns
bakkropp. De uppresta bakkroppslederna åter likna en
bärfis, och larven härmar således samtidigt två helt
olika slags djur, som hvart för sig på sitt särskilda
sätt kan sätta sig i respekt. - Fjärilen förekommer i
maj-juli sällsynt i södra Sverige upp till Stockholm.
G. A-z.

Ekosymtom (se Eko), psykopatol., vissa symtom,
som förekomma, ehuru rätt sällsynt, hos en del
idioter och vissa sinnessjuka. Symtomen hafva sin
grund i en förhöjd suggestibilitet med benägenhet
för efterapning. De hafva fått sitt namn däraf,
att den sjuke rent automatiskt upprepar ord, som
han hör uttalas (ekolali, af grek. lalia,
sladder), eller rörelser, som han ser utföras
(ekokinesi, af grek. kinesis, rörelse). I
senare fallet talar man dels om ekomimi (af
grek. mimos, efterhärmare), dels om ekopraxi (af
grek. praxis, handling), allteftersom de upprepade,
imiterade rörelserna äro mimiska eller af annat slag,
t. ex. handrörelser, kroppsställningar m. m. Hos folk
på en lägre kulturnivå förekomma vissa egendomliga
sjukdomar, kännetecknade af ett underligt tvång till
efterapning och uttalade
ekosymtom. En dylik sjukdom, framkallad af
skrämsel och vidskeplig rädsla för ormar, är den
hos det s. k. ainofolket på ön Jesso i Japan
vanliga folksjukdomen imubacco (af imu, vara
rädd, och bacco, gammal kvinna), som angriper
förnämligast gamla kvinnor. Äfven vid uppkomsten
af den under medeltiden i Italien så utbredda
tarantismen var imitationstvånget påtagligt.
G-s.

Ekoverk, mus. Se Eko 3 och Manualer.

Ekoxen, zool. Se Ekoxsläktet.

illustration placeholder
Ekoxe. Hane och hona.

Ekoxsläktet, Lucanus, zool., ett till familjen
Lucanidæ och bladhorningarnas (Lamellicornia) grupp
hörande skalbaggsläkte, utmärkt af den nedplattade,
ofvan föga kullriga kroppen, de brutna antennerna,
hvilka sluta med en 4-ledad, med kamlika utsprång
försedd klubba, samt framför allt
genom de hos hannen kolossala öfverkäkarna. Inom
detta släkte, som har endast få arter, träffar
man den största af alla europeiska skalbaggar,
ekoxen l. hjortbaggen, L. cervus, så benämnd
efter de stora, hjorthornslika öfverkäkarna hos
hannen. Denne har ett väldigt hufvud, som är bredare
än kroppen. Den kan nå en längd af ända till 60 mm.,
oberäknadt de framåtriktade, ända till 30 mm. långa
öfverkäkarna. Storleken växlar dock betydligt, och
de smärre individerna, som utvecklats af klent närda
larver, ha ett jämförelsevis mycket mindre hufvud och
svagare utbildade käkar, hvarigenom hela utseendet
förändras ansenligt. - De mot ändarna inåtböjda
öfverkäkarna äro 2-spetsade, längs inkanten besatta
med en stor och flera små tänder. Med dessa vapen
utkämpa hannarna sinsemellan häftiga strider, som
vanligen gälla honorna och ofta medföra mer eller
mindre allvarsamma bräckor i det hårda pansaret
för den underlägsna parten. Med dem betvingar också
segraren sin utvalda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free