Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska maskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kontinuerligt i en och samma riktning - likström l.
likriktad ström (förkort. LS). Praktiskt verkställes
emellertid strömuttagningen så (se fig. 2), att olika
punkter på lindningen förenas med utefter axeln lagda,
från hvarandra isolerade kopparskenor, "lameller", mot
hvilka borstarna få släpa (själfva lindningen vill man
nämligen hålla isolerad). Lamellerna tillsammans med
sitt fäste på axeln benämnas strömsamlare, kollektor
l. kommutator. Borstarna utgjordes först af koppar
eller mässing i form af duk, plåt eller trådknippen;
numera användas dock mest klotsar af kol, stundom
med metallinblandning. Borstarna infästas i hållare
af metall, så utförda, att genom fjädertryck en god
anliggning vinnes. Borsthållarna äro uppträdda på
borststift, hvilka åter äro fästa å en gemensam ram,
borstbryggan (se t. ex. fig. 29, sp. 274).
En annan hufvudtyp af ankare framställes i fig. 3,
som schematiskt antyder det af von Hæfner-Alteneck
konstruerade s. k. trumankaret med dess lindning;
fig. 4 anger själfva järnkroppens form (trumman). Vid
denna lindning undvikas de overksamma trådar,
som ligga på insidan af den Grammeska ringen;
lindningen ligger helt och hållet i yttre ytan och
fordrar sålunda mindre trådlängd med samma nyttiga
induktionslängd. I fig. 5 visas hela lindningen;
om man här följer strömmens väg från den ena borsten
till den andra, skall man finna, att äfven här två
strömkretsar finnas, som tillsammans utmynna vid
borstarna. Vid större maskiner måste magneterna
utbildas med ett flertal poler. Ankarlindningen,
vare sig den utföres som ring- eller trumlindning,
mångfaldigas därvid enklast på sätt, som visas
i fig. 6 och 7. Man får då lika många parallella
strömkretsar i ankaret som antalet poler. Emellertid
är det tydligt, att de verksamma ledarna i ankarets
yta äfven kunna kombineras på många andra sätt,
blott man tillser, att de olika inducerade strömmarna
komma att gå åt samma håll, d. v. s. samverka inom
hvar gren af lindningen. Den ofvan anförda enklaste
lindningen benämnes parallellindning; kombineras
ledarna så, att endast två parallella grenar uppstå
trots flertalet poler, kallas lindningen
serielindning. Vid serieparallellindningar
slutligen kan erhållas ett antal strömkretsar,
som är jämn multipel af 2 (se vidare Arnold, "Die
gleichstrommaschine", 1902). Ett villkor för att
maskinen skall arbeta väl är, att de olika grenarna i
lindningen sinsemellan jämnt fördela strömmen. För att
underlätta detta insättas ofta i lindningarna s. k.
ekvipotentialförbindningar, hvilka sammanbinda
sådana punkter, som böra hafva samma potential
och som utjämna strömbelastningen mellan de olika
grenarna. Trumlindningen är numera den ojämförligt
vanligaste. Ringlindning användes endast i något
specialfall. Andra ankarformer, såsom skifankare
och polankare, hafva föga betydelse. Sfäriskt ankare
användes i en historisk maskin af Thomson-Houstons
konstruktion (fig. 8), som f. ö. ännu användes på
många håll i Amerika. Lindningen på denna maskins
ankare liksom på den äfven historiska Brushska
maskinen bestod af ett fåtal spolar, som i tur och
ordning tjänstgjorde för strömalstring. Den afgifna
strömmen var sålunda ej kontinuerlig, och den säregna
lindningen benämnes "öppen" i
motsats till de förut afhandlade och allmänt
förekommande formerna, som alla äro "slutna"
lindningar.
Fältmagneterna utgjordes på de äldsta maskinerna
af stålmagneter; sedermera inrättades de såsom
elektromagneter, matade från en särskild strömkälla,
en anordning, som ännu i dag är vanlig vid
växelströmsgeneratorer. En af de mest epokgörande
upptäckterna i den elektriska maskinteknikens
utveckling var emellertid W. von Siemens’ iakttagelse,
att en likströmsmaskin kunde fås att magnetisera sina
egna magneter tack vare den remanenta (kvarblifvande)
magnetism, som alltid kvarstannar i järnet, sedan
det en gång varit magnetiseradt. Denna uppväcker
då i ankaret svaga strömmar, som, om de föras kring
magneterna, förstärka dessa o. s. v., tills mättning
inträder. Härmed var den s. k. dynamoprincipen införd.
Dynamomaskin betyder således egentligen en elektrisk
maskin, som magnetiserar sig själf utan hjälp af
främmande strömkällor. Förbindelsen mellan ankaret
och magneterna kan ske på flera sätt, såsom vid a)
seriedynamon (fig. 9), där hela ankarströmmen ledes
genom en kort och grof lindning kring magneterna,
b) shuntdynamon (fig. 10), där endast en bråkdel,
vanligen ett par procent, af maskinströmmen föres
kring magneterna, som därför förses med en lång och
fin s. k. shuntlindning, samt c) kompounddynamon
(fig. 11), där magneterna äro försedda med tvenne
lindningar, en förande hufvudströmmen och en
förande en shuntström. Seriedynamon har endast
begränsad användning. Det är tydligt, att då hela
strömmen passerar magneterna, dessas styrka och
den därpå beroende maskinspänningen skola tilltaga
med ökad strömstyrka och öfver hufvud ständigt
variera med belastningen. Seriegeneratorn användes
därför endast vid en viss sorts kraftöfverföring,
s. k. seriesystem, hvarvid ett flertal generatorer
ställes i serie efter hvarandra i samma ledning (se
Elektrisk arbetsöfverföring). Det är tydligt, att vid
direkt kortslutning af polerna på en seriemaskin den
största möjliga strömstyrkan erhålles ur densamma. Den
shuntkopplade dynamon är den vanligaste. Eftersom
magneterna få sin ström genom en afgrening, blir
deras styrka i hufvudsak oberoende af den ur maskinen
uttagna strömmen och endast beroende på den mellan
polerna rådande spänningen. Shuntdynamon utmärker sig
därför för en i det närmaste konstant spänning. För
att denna spänning, som dock på grund af förluster i
ankaret minskas något med stigande strömbelastning,
skall kunna hållas fullkomligt konstant, inkopplas
i magnetiserkretsen en reostat (motstånd), hvarmed
för hand eller genom en automatiskt verkande apparat
olika motstånd införes i kretsen, och magnetströmmen
sålunda regleras. Om en shuntmaskin kortslutes,
förlorar den sin magnetism och upphör att afgifva
ström. Vid kompoundgeneratorn, som ju i sig förenar
element från såväl serie- som shuntmaskinen och
sålunda företer bådas grundegenskaper, kan man genom
att afpassa serielindningen på lämpligt sätt vinna,
att maskinen af sig själf inställer sig på konstant
spänning för olika strömbelastning. Man kan äfven
"öfverkompoundera" maskinen, hvarmed menas att gifva
serielindningen sådant inflytande, att spänningen
stiger med stigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
