Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektron - Elektron - Elektron - Elektronegativ - Elektronit - Elektrooptik - Elektroplastik - Elektropositiv - Elektropunktur - Elektroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forntiden elektriska fenomen voro med full säkerhet
iakttagna endast hos bärnsten.
Elektron, ett hypotetiskt, af professor J. E. Rydberg
i Lund 1906 antaget grundämne, hvars molekyler af
honom anses bestå af två elektroner (se följande
art.). Elektron skulle vara analogt med syre och
svafvel och innehålles i metallerna, som därför borde
betecknas såsom elektrider. Grunderna för Rydbergs
åsikt äro skäligen svaga. S. A-s.
Elektron, fys., den minsta smådel, i hvilken
elektricitet kan uppdelas, motsvarar för
elektriciteten, hvad atom är för materien.
Heinr. Weber införde detta begrepp af elektriska
smådelar i ett arbete af år 1871 ang. elektricitetens
gång genom metaller. Elektronbegreppet fick emellertid
icke någon användning under den närmast följande
tiden. Begreppet motsvarar emellertid fullkomligt den
af Helmholtz (1881) införda "enhetsladdningen", den
kvantitet elektricitet, som följer med en kemiskt
"envärdig" ("monovalent"; se Valens) atom, såsom
en väte- eller kloratom, enligt Faradays lag (se
Elektrolys). Elektronbegreppet har emellertid på
den sista tiden fått en något annan betydelse. De
småpartiklar, som kastas ut från den negativa polen
(katoden) i ett luftförtunnadt rum, antagas bära
enhetsladdningen af negativ elektricitet och besitta
en massa, som utgör endast omkr. en tusendedel af
en vätgasatoms, den minsta massa, som man förut
lärt känna. För öfrigt finnas framstående forskare,
t. ex. J. J. Thomson, som anse denna massa hos de
negativa småpartiklarna vara endast skenbar och
beroende på deras elektromagnetiska energi. Dylika
negativt laddade småpartiklar kallas numera vanligen
elektroner. Positivt laddade småpartiklar af samma
storleksordning äro icke kända, utan de motsvarande
bärarna af en positiv enhetsladdning ha en massa af
samma storleksordning som de vanliga atomerna. Man
anser ofta, med Lenard och J. J. Thomson, atomerna
vara uppbyggda af en mängd elektroner och så mycket
positiv elektricitet, som är nödvändig för att
neutralisera dessa. En positivt laddad småpartikel
är enligt denna uppfattning en atom eller samling
af atomer, som förlorat en eller flera elektroner.
S. A-s.
Elektronegativ och Elektropositiv,
fys. Se Elektricitet, Elektrokemiska teorien
(Kontaktsteorien) och Elektromotor.
Elektronit (af grek. elektron, se d. o.), ett engelskt
säkerhetssprängämne, bestående af animoniumnitrat,
bariumnitrat och trämjöl. E- S-m.
Elektrooptik (se Elektron och Optik), sambandet
mellan elektricitetsläran och optiken. Den första
iakttagelsen af ett dylikt samband gjordes af
Faraday, som påvisade, att ljusets polarisationsplan
vrides, om ljuset får gå fram i ett magnetiskt fält
(1845). De viktigaste andra företeelser, som falla
inom detta område, upptäcktes af Kerr och särskildt
Zeeman. Den förre visade, att ljus vid reflexion
från magnetpoler undergår en vridning af sitt
polarisationsplan och att oledare i ett elektriskt
fält bli dubbelbrytande. Den senare gjorde den
märkvärdiga upptäckten, att en enfärgad ljusstråle,
som går genom ett magnetiskt fält, sönderdelas i flera
ljusstrålar af olika svängningstal. De viktigaste
teoretiska arbetena inom elektrooptiken äro Maxwells
stora "Treatise on electricity" (1873)
och Lorentz’ arbeten. I det förra bevisades, att
förhållandetalet mellan elektriska eller magnetiska
storheter, uppmätta en gång i s. k. elektrostatiska,
en annan gång i elektromagnetiska enheter, är
ljusets hastighet eller en potens däraf. Enligt
Maxwell äro ljusfenomenen intet annat än
elektromagnetiska fenomen. Ur Lorentz’ teori
kunna de elektrooptiska fenomenen (exempelvis
Zeemans) härledas. Till elektrooptiken räknas ofta
också läran om Röntgenstrålarna, som anses vara
plötsliga ljusimpulser. Nära besläktade med dessa
äro de elektriska företeelser, som framkallas, då
ultraviolett ljus faller på laddade eller oladdade
kroppar. Till elektrooptiska fenomen kunna äfven
räknas de fosforescensföreteelser, som iakttagas,
då katod-, Becquerel- eller Röntgenstrålar falla på
vissa kroppar. Ofta behandlas äfven dessa strålar
själfva inom elektrooptiken. Hithörande fenomen kallas
också ofta magneto-optiska. S. A-s.
Elektroplastik, detsamma som galvanoplastik (se
d. o.).
Elektropositiv, fys. Se Elektronegativ.
Elektropunktur (af grek. elektron, se d. o., och
lat. punctura, stickning), med., detsamma som
galvanopunktur (se d. o.).
Elektroskop (af grek. elektron, se d. o., och
skopein, se, skåda), fys., instrument, som visar
tillvaron af svaga elektriska laddningar. Starkare
laddningar iakttagas genom apparater af mera primitiv
form, såsom en flädermärgskula, upphängd på en
silkestråd, eller en på midten upphängd lackstång,
vid ändan försedd med en liten skifva af silfver-
eller guldblad. Med elektroskop kan man däremot påvisa
fri elektricitet äfven af mycket svag potential och
bestämma dess slag. En ganska vanlig form af detta
instrument är guldbladselektroskopet (se fig.),
som utgöres af en glasflaska utan botten.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
