- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
409-410

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisabet (Paulina E. Ottilia Lovisa) - Elisabet Petrovna - Elisabet af Frankrike - Elisabet af Frankrike - Elisabet Farnese

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ein gebet (s. å.; "En bön", 1384), Jehovah
(1882), Meine ruh’ (1884) och Lieder (1890) samt
operalibretten Neaga (sv. öfv. 1884; tonsatt 1885
af svensken Ivar Hallström, som var gästvän hos E.).
Af hennes arbeten på prosa må nämnas Pensées
d’une reine
(1882), Leidens erdengang (s. å.;
"Lidandets jordevandring", 1884; ny öfv. 1892),
Pelesch-märchen (1883), Es klopft (1887) samt
romanerna Aus zwei welten (1884), Astra (1886) och
Roman einer prinzessin (1890), de tre sistnämnda
skrifna i förening med Mite Kremnitz under
pseudonymerna Dito och Idem. Litt.: Schmitz,
"Carmen Sylva und ihre werke" (1889), och Blanche
Roosevelt, "Elisabeth of Roumania" (1891).

Elisabet Petrovna, kejsarinna af Ryssland,
Peter den stores och Katarina I:s dotter, f. 18 dec.
1709. Då efter kejsarinnan Annas död, 1740, den
späde Ivan VI under sin moders förmynderskap
besteg tronen, inlät sig
E., som dittills lefvat
främmande för
politiken uti lättja och
utsväfningar, i
stämplingar mot den svaga och
hatade regeringen.
Hennes främsta rådgifvare
härvid voro den franske
läkaren Lestocq och
franska sändebudet,
markis De la
Chétardie. För att befordra
planen började hon
äfven underhandlingar
med svenske ministern i
Petersburg och lockade genom lösa förespeglingar om
landafträdelser det i Sverige rådande hattpartiet att
angripa Ryssland för att på det sättet framkalla
förvirring i Petersburg. Svenskarnas marsch på
Petersburg hejdades väl af nederlaget vid
Villmanstrand (aug. 1741); men då under den följande oron
E:s hållning föreföll de styrande misstänkt, tvangs
hon af faran för sin egen frihet att våga ett
afgörande steg. Natten till 6 dec. 1741 infann hon
sig personligen i de missnöjda gardesregementenas
kaserner, utropades till kejsarinna och lyckades
fängsla regentinnan och hennes tyska rådgifvare.
Ivan och hans familj inspärrades i fängelse, hans
anhängare sändes massvis till Sibirien, medan tusentals
personer, som landsförvisats af de båda föregående
regeringarna, fingo återvända hem. Sedan E.
kommit på tronen, ville hon ej höra talas om någon
landafträdelse till svenskarna, utan lät sina trupper
inrycka i Finland och vann genom freden i Åbo (1743)
ytterligare en del af detta land. Efter statskuppen
var Lestocq till en början hennes allsmäktige
rådgifvare, men sedan han störtats, föll styrelsens
ledning i händerna på ryska gunstlingar, af hvilka
förnämligast Bestusjev blef den verklige regenten. Själf
saknade E. både lust och kraft att styra och utöfvade
endast undantagsvis något personligt inflytande på
politiken. Sålunda torde Fredrik II:s bitande skämt
öfver sedeslösheten vid hennes hof bidragit till att
hon i det sjuåriga kriget (1756-63) envist slöt sig
till hans fiender. Ända in i ålderdomen följde hon
otygladt sina böjelser och förföll mer och mer åt
dryckenskap. Med grefve Razumovski – som först
var hennes lakej, sedan hennes kammarherre och
slutligen hennes gemål – hade hon en dotter och två
söner. Den ortodoxa kyrkans religiösa bruk iakttog
hon med stränghet.

Hennes regering, mycket uppburen af det
gammalryska partiet, var en olyckans tid för Rysslands
folk. E. undertecknade visserligen ingen dödsdom,
men de grymmaste kroppsstraff användes, och
tusentals personer drefvos i landsflykt eller höllos i
tvångsarbete. Inom lagskipningen och finansförvaltningen
härskade oreda och bestickning. Till hennes
regerings bättre åtgärder äro att räkna stiftandet af
universitetet i Moskva och de fria konsternas akademi
i Petersburg samt Upphäfvandet af inrikes tullarna
(1753 och 1758). E. dog 5 jan. 1762 och
efterträddes af sin systerson Peter III. L. S.

Elisabet, spanska drottningar och furstinnor.

1. E. af Frankrike, Filip II:s af Spanien
gemål, äldsta dotter till Henrik II af Frankrike och
Katarina af Medici, f. 13 apr. 1545 i Fontainebleau,
d. 3 okt. 1568 i Madrid, var redan i sin späda
barndom bortlofvad som brud åt don Carlos, Filip II:s son,
men blef genom fördraget i Cateau-Cambrésis förenad
med Filip själf (22 juni 1559). Genom skönhet, mildt
och taktfullt uppträdande och sin genom modern
fulländade politiska kunskap lyckades hon vinna såväl
sin dystre makes kärlek som de olika hofpartiernas
aktning och folkets tillgifvenhet, så att knappt någon
spansk drottning varit mera af hållen än hon. Det
genom Schillers bekanta drama "Don Carlos" stärkta
ryktet om ett ömmare förhållande mellan henne och
hennes olycklige styfson don Carlos, än släktskapen
betingade, saknar all historisk kärna och har af
forskningen sedan länge uppvisats vara ett foster af
Filip II:s många hätska fienders skamliga förtal. Att
hon ej saknade inflytande på ärendenas gång i
Spanien, därom vittna hennes bevarade bref liksom
äfven om hennes intolerans, uppdrifven af gemålen.
Litt.: Du Prat, "Histoire d’Élisabeth de Valois"
(1859), och De Ruble, "Le traité de Cateau-
Cambrésis" (1889).

2. E. af Frankrike, Filip IV:s af Spanien
gemål, dotter till Henrik IV och Maria af Medici,
f. 22 nov. 1602 i Fontainebleau, d. 6 okt. 1644 i
Madrid, var först bestämd till gemål åt fursten af
Piemonte, men förmäldes 15 nov. 1615 med infanten
af Spanien, sedermera Filip IV, sedan hennes broder
Ludvig XIII kort förut äktat hans syster Anna.
Hon sökte ofta, ehuru med ringa framgång, egga sin
makes verksamhetslust och företrädde i allmänhet de
franska intressena vid spanska hofvet samt bidrog
bl. a. väsentligen till Olivarez’ störtande.

3. E. Farnese, Filip V:s af Spanien gemål,
dotter till furst Edvard II af Parma, f. 25 okt. 1692,
d. 11 juli 1766, blef af prinsessan Orsini (se d. o.)
bestämd till gemål åt Filip V, när denne på grund
af sin första gemåls död tycktes nära att gå under
af slöhet och vanmakt. Alberoni hade intalat
prinsessan, att E. vore synnerligen lättledd, men redan
vid dennas ankomst till Spanien (1714) blef
prinsessan landsförvist, hvarefter drottningen, med
Alberoni som allsmäktig minister, fullständigt
öfvertog ledningen af Spaniens affärer, sedan hon
inom kort tid lyckats göra sig oumbärlig för
sin gemål. Hennes politik gick ut på att åt
sina söner med Filip återvinna Spaniens forna
besittningar i Italien. Sedan hon för att vinna detta
mål flera gånger varit nära att sätta hela Europa i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free