Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna var fientligt sinnad mot teatrarna, hvilka
betraktades såsom härdar för alla laster. Angreppen
mot teatrarna äro också täta och ihärdiga; det
betydligaste är Prynnes "Histriomastix" (1632).
När puritanismen kom till makten 1642, stängdes alla
teatrar; de öppnades först åter under restaurationen.
Men det var icke endast dramat, utan äfven alla
andra arter af litteratur, som ledo under puritanismens
herravälde. De tjugu åren 1640-60 äro därför
fattiga på litteratur.
En ny prosa, idérikare, enklare, klarare i stilen
än den Elisabetska, uppväxte nu och representerades
af en historiker som Clarendon, en filosof som
Th. Hobbes och en andlig vältalare som J.
Taylor. Milton däremot skrifver ännu i sina
många stridsskrifter en fantasirik prosa, vältalig,
men föga mönstergill. Egendomliga prosaarbeten
från denna tid äro äfven I. Waltons (1593-1683)
"Compleat angler" och Burtons (1577-1639)
"Anatomy of melancholy".
I poesien gör sig icke någon egentligen ny riktning
gällande, utan det är de gamla skolorna, som
fortsättas. Den sjunker i vissa afseenden, i det att
man imiterar och öfverdrifver de föregående
skolorna. I Spensers allegoriska maner skref Giles
Fletcher (d. 1623) "Christ’s victoryie and
triumph" och brodern Phineas Fletcher
(d. 1650) "Purple Island". W. Browne skildrade
i "Britannia’s pastorals" och andra ekloger
landtlifvets behag med mycket natursinne. Jesuitstilen,
som troligen uppkommit under inflytande
af Marini och Gongora, representerades af Donne,
som rest i Spanien och Italien, samt af Richard
Crashaw. Andra af tidens lyriska skalder
voro kärlekspoeterna Th. Carew, J. Suckling,
R. Lovelace, G. Herbert,
författaren af "The Temple", samt R. Herrick,
hvars "Hesperides" står den äldre renässanspoesien
nära. Tidens störste skald och en af Englands
störste var emellertid John Milton (1608-74).
Han var helt genomträngd af puritanismens anda.
Därom vittna såväl hans många stridsskrifter mot
katolicismen och konungadömet som hans hela
diktning, hvilken kulminerar med det storslagna, nästan
i bibelstil skrifna religiösa eposet "Paradise lost"
(nedskrifvet 1658-63; tr. 1667). Stilen i detta
epos är redan strängare och korrektare än hos de
Elisabetske skalderna. Den erinrar om och
förebådar redan Drydens och Popes stilideal. Milton är
den siste renässansskalden, och äfven puritanismen
kulminerar med honom; men den fortfor dock att
öfva sitt inflytande på engelskt lif. Bunyans
"Pilgrim’s progress’ (1678) tillhör dock genom hela
sin anda snarast denna period.
VI. Från restaurationen till Georg I:s död.
1660-1727.
Sällan har England genljudit af så mycken glädje,
som då Karl II återkom med sina kavaljerer från
Frankrike. Man var trött vid puritanerna, deras
skenheliga miner och yttre anständighet och slog
nu öfver i katolicism och en sedeslöshet, som sällan
så öppet bedrifvits. Under landsflykten hade Karl
och hans kavaljerer fått smak för den franska
litteraturen, hvilken nu närmade sig höjdpunkten under
Ludvig XIV. Denna blef nu mönstret, jämte de
antike skalderna, men särskildt i början var imitationen
mycket ytlig. Dessutom kände man endast
Corneille och de preciöse skalderna, herdedikten
och burlesken; det var först något senare, som
klassicitetens män, Boileau, Racine och Molière,
inverkade. Nu försiggick en fullständig förändring
af smakidealet, och en stil uppstod, som nästan var
diametralt motsatt renässansens. Denna hade skrifvit
uteslutande på sin fantasi, nu skref man endast med
förståndet. Man sträfvade efter det regelbundna,
korrekta och förståndiga. Emellertid vann stilen
härunder i reda och klarhet. Samtidigt inströmmade
ett nytt innehåll i dikten. Naturvetenskaperna nådde
under senare hälften af 1600-talet fram till stora
och epokgörande upptäckter, af hvilka den förnämsta
är Newtons. Filosofien utvecklade sig fr. o. m. Locke
afgjordt på erfarenhetens grundval. En ny kritik
vaknade, hvilken icke minst riktade sig mot den
ortodoxa religionen, hvars dogmer angrepos af de
s. k. deisterna eller fritänkarna. Slutligen
hade de politiska omhvälfningarna gjort
borgarståndet till det bärande elementet i staten,
litteraturen fick därför äfven en folklig karaktär
och började tränga djupare ned i samhällets
lager än någonsin förr. Dessa nya strömningar
präglade äfven skönlitteraturen. Renässansen hade
hufvudsakligen behandlat människan såsom ett väsen,
underkastadt passionernas välde. Nu förändrades
äfven ämnesvalet, och fr. o. m. Dryden och Pope (se
nedan) blef det öfvervägande människans politiska
och sociala intressen, hennes förstånds- och
samvetsangelägenheter, som behandlades. Litteraturen
blir därför satirisk, didaktisk och filosofisk -
en upplysningslitteratur, rik på idéer, men fattig
på känsla. Likaledes uppstår nu kritiken i modern
mening. Den var först baserad på Aristoteles
och fransmännen (Le Bossu, Rapin, Boileau), men
utvecklade sig sedan i speciellt själfständig
riktning. Den infördes i England af Rymer och
Dennis. Föregångarna till denna riktning hade redan
visat sig under förra perioden. Edm. Waller (1606
-87), en engelsk Malherbe, skref redan omkr. 1627
samma symmetriska stil som Dryden och Pope, och
han vann efterföljare i J. Denham, författare
till den beskrifvande dikten "Cooper’s hill" (1642),
och Abr. Cowley, som införde det pindariska odet i
engelsk litteratur. Det verkliga omslaget inträffade
emellertid först med John Dryden (1631-1700). Han är
den typiske representanten för restaurationstidens
litteratur. Det var teatern, som lidit mest af
puritanismens förföljelser; reaktionen framträdde
äfven starkast på dramats område. Redan år 1656 hade
det lyckats W. Davenant (1606-68) att få uppföra
sin opera "Siege of Rhodes". När Karl II återkom,
erhöllo strax två skådespelartrupper privilegier,
och den dramatiska litteraturen under slutet af
1600-talet är mycket rik. Dryden är föregångsmannen i
denna tids dramatiska skriftställarskap. Hans komedier
äro skrifna på prosa, utvisa spanskt inflytande samt
utmärka sig för öfrigt genom sin hänsynslösa skildring
af tidens seder. I tragedien skapade han en blandform
mellan det Elisabetska och det franska dramat, i det
han å ena sidan följde reglerna om de tre enheterna
och med den heroiska versen fann en motsvarighet till
alexandrinen, men å andra sidan i karakteristiken
ville häfda den Shakspereska friheten. Hans heroic
plays (t. ex. "The conquest of Granada"), som utvisa
ett oredigt virrvarr af händelser och hvarandra
korsande stilprinciper, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
