Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 585-586 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engerth, Eduard von - Engeströn, von - Engeström, Johan - Engeström, Jakob von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Benevento (i Wiens hofmuseum, som äfven eger Slaget
vid Zenta och Kejsarparets kröning). Andra arbeten
af E. äro freskerna i Altlerchenfeldkyrkan i Wien
(dels efter egna, dels efter Führichs kompositioner),
freskcykler ur Figaros bröllop och Orfeussagan
(i Wiens operahus). E. var 1871-92 direktor för
kejserliga tafvelgalleriet, öfver hvilket han utgaf
en katalog (3 bd, 1882-86). (G-g N.)

Engeström, von, svensk adlig ätt. Denna släkt,
af hvilken en gren 1809 erhöll friherrlig och
1813 greflig samt andra grenar adlig värdighet,
härstammar från Skåne. Namnet torde vara taget
efter staden Ängelholm, hvarest Åke Jönsson,
fader till kronobefallningsmannen Jonas Åkesson,
hvars barn antoge namnet E., var klockare. Den icke
adliga Engeströmska släkten har varit vidt utgrenad,
i synnerhet i södra Sverige. Flera af dess medlemmar
ha varit präster och civila ämbetsmän. En medlem,
Jonas Albin E. (f. 1787, d. 1846), var professor i
kemi vid Lunds universitet. Så väl de oadliga som de
adliga grenarna fortlefva ännu; af de sistnämnda är
den grefliga bosatt i preussiska Polen. Sedan 1879
bär hufvudmannen för denna gren namnet Benzelstierna
von E. En i Tyskland fortlefvande adlig
gren af ätten kallar sig sedan 1872 von Dahlstjerna
und von Engeström. T.


1. Johan E., son af den
ofvannämnde Jonas Åkesson, biskop, f. 21 nov. 1699
i Lilla Slågarps socken i Malmöhus län, d. 16 maj
1777, blef student i Lund 1715 och promoverades
1723 till filos. magister. Han egnade sig med ifver
åt studiet af de orientaliska språken och vistades
någon tid, innan han promoverades, i Nord-Tyskland,
hvarest han af rabbiner vid synagogan i Hamburg
erhöll undervisning i hebreiska. Känd såsom skicklig
orientalist, fästes han vid universitetet 1729 såsom
adjunkt i filosofiska fakulteten och befordrades
(efter H. Benzelius) till professor i österländska
och grekiska språk 1732. Såsom akademisk lärare utgaf
han en mängd filologiska disputationer, bland hvilka
Grammatica hebræa biblica (utg. i 8 disputat., 1731
-33) är hans mest betydande arbete, länge användt
vid det akademiska studiet i Sverige och vid sitt
första framträdande fördelaktigt vitsordadt äfven i
utlandet. E. förflyttades 1742 till en teol. professur
och prästvigdes kort därefter samt blef följande året
förste teol. professor och domprost i Lund. 1746 blef
han teol. doktor. Teologen E. har efterlämnat ett namn
såsom "uppriktig förföljare af alla novatorer". Han
hade också, sedan han 1748 efterträdt Benzelius
äfven såsom biskop öfver Lunds stift och prokansler
vid universitetet, tillfälle att i vidsträckt mån
verka för bekämpandet af alla irrläror och friare
rörelser inom kyrkan. Såsom universitetets prokansler
var E. ett villigt redskap åt den stränge kansleren
Palmstierna, den bekante hattchefen, hvars politiska
åsikter han delade, och han förvaltade
under ett år efter dennes afgång själf
kanslersämbetet. E. bevistade riksdagarna 1751,
1755-56 och 1760-62, men deltog icke på ett
mera bemärkt sätt i partistriderna. E. var
gift med ärkebiskop J. Benzelius’ dotter
Margareta Benzelstierna. Hans barn erhöllo,
"för faderns förtjänster", vid kröningen 1751
adlig värdighet och antoge namnet von Engeström.
T.*

2. Jakob von E., den föregåendes son, kansliråd,
historiskt bekant såsom invecklad i sammansvärjningen
mot Gustaf III, f. l nov. 1735 i Lund, d. 14
nov. 1802 i Uppsala.
Efter att ha studerat vid Lunds universitet inskrefs
han 1755 i Kanslikollegiet, utnämndes s. å. till
kanslijunkare och 1762 till kungl. sekreterare. Såsom
ambassadsekreterare var han närvarande vid
kejsarvalet och kröningen i Frankfurt 1764,
hvarefter han företog resor i utlandet till
1766. Efter hemkomsten befordrades han (s. å.) till
presidentssekreterare (kabinettssekreterare), ett
ämbete, som han redan förut såsom tillförordnad
förvaltat. Vid riksdagen 1769 var E. sekreterare i
sekreta utskottet, och 1776 befordrades han till
kansliråd. 1783-84 var E. t. f. landshöfding
i Uppsala län, hvilken syssla han icke utan
utmärkelse förvaltade. 1779 valdes E. af
adeln till bankofullmäktig och innehade detta
förtroendeuppdrag ännu 1792, då han dömdes sina
ämbeten förlustig. E. var en skicklig ämbetsman
och hade ärft sin mödernesläkts, Benzeliernas,
intresse för vetenskapliga sysselsättningar och
litterära samlingar. Vid Vitterhetsakademiens
återupplifvande 1786 var han en af de förste,
som valdes till ledamöter, och han var invald i
Vet. akad. 1792, ehuru valet, med anledning af
hans delaktighet i det kort därefter inträffade
konungamordet, förklarades ogiltigt. I Vitt. akad:s
handl. skref han åtskilliga uppsatser, bl, a. Om
framfarna åldrars vittre landsmän, hvarjämte han i
handskrift efterlämnat icke obetydliga samlingar
i historia (särskildt till Skånes historia),
numismatik, genealogi m. m. (Hans handskrifter,
bland hvilka finnes en mindre brefsamling, öfvergingo
efter hans död till brodern grefve L. v. E., med
hvars bibliotek de kommo till K. bibl.) E. var
en försiktig och tillbakadragen man och spelade
ingen framstående roll i det politiska lifvet. Han
tillhörde emellertid oppositionen mot Gustaf III och
talade vid 1789 års riksdag mot säkerhetsakten. Han
var en varm anhängare af politisk frihet, och bland
hans efterlämnade papper finnes ett utkast till en i
frihetstidens anda affattad ny regeringsform, med en
skarpt begränsad konungamakt och en representation,
vald klassvis för en tid af tre år. Förslaget var
(enligt en å handskriften gjord anteckning af brodern
L. v. E.) föranledt af en 1791 tilltänkt plan till
en "civil revolution", som skulle ha egt rum, om
Gustaf III inlåtit sig i krig mot Frankrike. - Efter
konungamordet 1792 häktades E. såsom misstänkt för
delaktighet i mordsammansvärjningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>