Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epifytoida - Epigastrium - Epigeisk - Epigenes - Epigenetisk - Epiglottis - Epigoner - Epigraf - Epigram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Epifytoida (af Epifyt, se d. o., och grek. eidos,
utseende), bot., kallas sådana halfparasiter, som
äro fästa uteslutande på andra växter, t. ex. Viscum.
H. Hn.
Epigastrium, anat., den öfre, i vinkeln mellan
refbenen belägna delen af buken, "mag-", "bröst-"
l. "hjärt-gropen". Se Buk, sp. 541 och fig. 3.
Epigeisk (af grek. epi, på, och ge, jord),
bot., groning sägas sådana växter ha, hos
hvilka hjärtbladen befrias från fröskalet
och föras upp öfver jordytan. Jfr Groning.
H. Hn.
Epigenes l. Epigenesis (af grek. epi, ånyo, och
genesis, alstring), biol., den af K. F. Wolff
(d. 1794) utbildade teorien, enligt hvilken den
embryonala utvecklingen ej beror på preformation
(se d. o.), utan är en nybildning (epigenes). L-e.
Epigenetisk (jfr Epigenes), geol., bildad efteråt,
i andra hand, ej ursprunglig. En malm t. ex. säges
vara epigenetisk, om den är bunden vid en förutvarande
sprickbildning. E. E.
Epiglottis, anat., "struplocket". Se Struphufvud.
Epigoner (grek. epigonoi, eg. "senare födde",
af epi, efter, och gonos, födelse) benämnas i den
grekiska sagan sönerna af de sju furstar, hvilka under
ledning af Adrastos och Polyneikes drogo i härnad
mot det beotiska Tebe, hvarvid alla, med undantag af
Adrastos, omkommo. Tio år senare företogo deras söner,
för att hämnas sina fäders nederlag, ett nytt fälttåg,
hvilket slutade med stadens förstörande. Dessa
epigoner voro: Alkmaion, son af Amfiaraos,
Aigialeus, son af Adrastos, Diomedes, son
af Tydeus, Promachos, son af Parthenopaios,
Sthenelos, son af Kaponeus,
Thersandros, son af Polyneikes, och Euryalos,
son af Mekisteus. Epigonernas krigståg gjordes redan
tidigt till föremål för grekernas episka diktning
och behandlades sedermera äfven af den tragiska
skaldekonsten. Deras bildstoder voro uppställda i
det delfiska templet. - Inom vetenskap, konst och
litteratur nyttjas namnet epigoner om dem, hvilka,
i saknad af mera framstående originalitet, fullfölja
den riktning, som angifvits af stora föregångare.
A. M. A.
Epigraf (af grek. epigrafe, inskrift), inskrift,
påskrift ; tänkespråk. - Epigrafik,
inskriftkännedom, den gren af fornkunskapen, som
sysselsätter sig med tolkningen af de inskrifter,
hvilka äro i behåll från forntidens särskilda folk,
samt med deras bearbetande för fornforskningens
ändamål. Se Inskrifter. Jfr Epigram. - Epigrafiker,
inskriftforskare. - Epigrafisk, som har afseende
på inskrift, som hör till epigrafiken. Num., den
sidan af ett mynt, som har både bild och inskrift,
vanligen aversen; finnes endast inskrift, kallas
den monepigrafisk, endast bild anepigrafisk.
A. M. A.
Epigram (grek. epigramma, påskrift, inskrift), hos
forntidens greker ursprungligen en inskrift af det
slag, som brukade anbringas på gudabilder, byggnader,
minnesmärken m. m. för att upplysa om dessas betydelse
och upphof eller om de händelser, hvilkas minne de
voro afsedda att bevara. Då epigrammen ofta voro
affattade på vers (vanligen ett eller några få
distika), utvecklade sig snart epigrammet till en
egen diktart, hvars väsentligaste egenskap är den
strängaste begränsning såväl till
innehåll som form, i det att åt en enda tanke gifves
ett i möjligaste mån sammanträngdt och tillspetsadt,
men på samma gång fulländadt och poetiskt afrundadt
uttryck. Innehållet och riktningen af denna tanke
växla för öfrigt i oändlighet, och man kan från
denna synpunkt skilja mellan flera olika arter
af epigram, t. ex. gnomiska, satiriska, lyriska
o. s. v. Mästare i detta slags miniatyrdiktning
och den egentlige grundläggaren af densamma var
Simonides från Keos (omkr. 500 f. Kr.). Epigram
författades sedermera i stor mängd, framför allt
under den alexandrinska litteraturperioden, och
samlades längre fram af bysantinska lärde till
s. k. antologier, af hvilka några kommit till vår
tid. Bland romerska epigrammatister intager
Martialis främsta rummet genom sina många kvicka och
bitande, men ofta tillika oanständiga epigram.
Catullus författade likaledes åtskilliga små
dikter i epigrammatisk stil. Äfven de s. k.
priapeiska kvädena kunna räknas till denna klass.
A. M. A.
Det moderna epigrammet är vanligen satiriskt, och
man kräfver af detsamma, att det skall samla och
tillspetsa innehållet i slutraden till en formell
poäng, den s. k. udden. - De lärde humanisterna på
1500- och 1600-talen idkade flitigt epigramdiktning;
bland dåtidens mera kända epigrammatister kunna nämnas
Bembo, Scaliger, Buchanan, More och Stroza. I England
följdes Martialis’ exempel af John Owen, och bland
1600-talets epigramdiktare bör vidare nämnas lyrikern
Herrick. Senare skrefvos dylika dikter af Cowley,
Dryden, Swift, Addison, Goldsmith, Young och framför
allt Pope, den förnämste engelske epigramskalden,
samt Landor. I Frankrike har diktarten blomstrat
mycket rikt, särskildt i polemiskt syfte;
Mellin de Saint-Gellais, Marot, Boileau, Racine,
M. J. Chénier, J. B. Rousseau, Piron, Voltaire,
Marmontel och Lebrun äro de största namnen. Det
italienska epigrammet öfvergick rätt snart i sonett
och madrigal. I Tyskland ha epigrammen merendels haft
en didaktisk tendens och utgjort sinngedichte. Äldst
äro de s. k. priamlerna (se Priamel), en mera
folklig art. Det konstmässiga epigrammet fick fart
på 1600-talet med Logau, Opitz, Weckherlin, Gryphius
m. fl.; under 1700-talet följde Wernicke och Kästner,
Hagedorn, Klopstock, Lessing, den förnämste, Herder,
Bürger, A. W. Schlegel och under 1800-talet Uhland,
Rückert, Grillparzer, Platen, Hebbel, Geibel,
Vischer, Fulda m. fl. Schiller och Goethe äro de
moderne mästarna genom sina xenier (se d. o.) af
litterärt polemiskt innehåll och ett stort antal
"sinngedichte"; af Goethe äro särskildt att framhålla
"Venetianische epigramme" och stora partier af den
frejdade "Westöstlicher divan".
I Sverige upptogs epigramdiktningen af 1600-talets
skalder efter tyskt föredöme. Logau och hans
skola stodo modell för Carl Arosells "Ett hundrade
öfwerskrifter", Olof Wexionius’ "Poetiske bi- och
öfverskrifter", Carl Gripenhielm m. fl. Religiösa
epigram skref Frese; Israel Holmström vardt ryktbar
för sitt epigram öfver Karl XII:s "Pompe". Under
senare frihetstiden och Gustaf III:s tid nådde den
svenska epigramdiktningen sin blomstring; Dalin,
Kellgren, Oxenstierna, Leopold och fru Lenngren
förtjäna framhållas, liksom något senare Franzén,
Tegnér och Erik Sjöberg. Med Atterboms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
