Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 701-702 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epigram - Epigrammata figurata - Epigyn - Epihippus - Epik - Epikarin - Epikaste - Epikedeion - Epiker - Epikotyl - Epikris - Epiktetos - Epikuré - Epikuros - Epilation - Epilatoria

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

xenier omplanterades det litterärt polemiska
epigrammet efter tysk förebild hos oss. I Sverige
liksom annorstädes ha distikon och rimmade jamber
varit de vanligaste versformerna i epigramdiktningen.

Epigramsamlingar äro utgifna af Savage (1859),
Benedix (1861), Booth (2:a uppl. 1865), Dodd (1870;
2:a uppl. 1875), Kaibel (1878), Adams (1890) och
Preyer (1897). Jfr Lessing, "Zerstreute anmerkungen
über das epigramm", Herder, "Ueber das griechische
epigramm", E. M. Werner, "Lyrik und lyriker" (1890),
Reitzenstein, "Epigramm und skolion" (1893), och
Levy, "Martial und die deutsche epigrammatik des
17. jahrh." (1903). B-n B.

Epigrammatiker l. Epigrammatist, författare af
epigram. - Epigrammatisk, som har epigrammets karaktär
och egenskaper; kort, fyndig, bitande.

Epigrammata figurata, lat., bildverser (se d. o.).

Epigyn (af grek. epi, på, och gyne, pistill),
bot., säges blomkronan (och öfriga blomdelar)
vara, då fruktämnet är undersittande.
G. A.*

Epihippus, zool. Se Hästdjuren.

Epik (se Epos), episk diktkonst. - Epiker,
författare af episka dikter (hjältedikter, berättande
skaldestycken).

Epikarin, farm. kem.,, naftolkresotinsyra,
ett gulaktigt skärt pulver, lösligt i
alkohol och eter, användt vid behandling af
vissa hudsjukdomar, såsom skabb, seborré (se
d. o.) å hufvudsvålen med håraffall, m. m.
C. G. S.

Epikaste, grek. myt. Se Iokaste.

Epikedeion (af grek. kedos, sorg), lat. epicedium,
ett slags sorge- och klagosång, som afsjöngs, medan
liket ännu fanns kvar i sorgehuset.

Epiker. Se Epik.

Epikotyl (af grek. epi, på, och kotyle, hjärtblad),
bot., den ofvanför hjärtbladen befintliga stamdelen
hos groddplantor. Jfr Groning. H. Hn.

Epikris (grek. epifkrisis), vetenskapligt utlåtande
om ett sjukdomsfall med afseende på dess uppkomst,
utveckling, förlopp och behandling.

Epiktetos (grek. ’EmxTqros), stoisk filosof i 1:a
årh. e. Kr., frigifven slaf från Frygien, lefde
och verkade hufvudsakligen i Rom. Hans föredrag
och samtal ha upptecknats af hans lärjunge Arrianos
och föreligga i fyra böcker under titeln Diatribai
("underhållningar") samt i kortare utdrag under
titeln Encheiridion ("liten handbok"); därjämte i
180 kortare fragment (de två sistnämnda i tysk öfv. i
"Reclams universalbibl."). Hos E. träda stoicismens
mera teoretiska läror helt och hållet tillbaka
för de etiska och religiösa. Han är moralpredikant
och framställer sina förmaningar i enkel, folklig
form, utan retorisk utsmyckning, men med slående
liknelser. Hans gudsbegrepp närmar sig det kristna
och likaså hans fasta förlitande på Guds försyn
eller ödet. Alla människor äro bröder, och saktmod
och barmhärtighet predikar han liksom kristendomens
förkunnare. Dock står han sannolikt ej i något direkt
historiskt sammanhang med denna religion. Såsom
äkta stoiker litar han på människans kraft att komma
till sanningen och dygden, och ett hufvudbegrepp i
hans moral är skillnaden mellan "det, som beror på
oss", och "det, som ej beror på oss". Schweighäuser
utgaf 1799-1800 E:s verk ("Epicteteæ philosophiæ
monumenta", 5 bd),
Schenkl 1894 (liten uppl. 1898).
Jfr Colardeau, "Étude sur Epictète" (1903).
S-e.

Epikuré, anhängare af Epikuros’ lära; i senare,
öfverflyttad bem. i allmänhet en människa, som
åsidosätter lifvets högre uppgifter för ett förfinadt
njutningslif. - Epikureism, den lära eller
lifsuppfattning, som omfattas af en epikuré (i samma
dubbla betydelse).

Epikuros, efter en antik byst i Kapitolinska museet i Rom.

Epikuros (grek. *Emxov{)og,lat. Epicurus), en af
Greklands ryktbaraste filosofer, f. 341 f. Kr. på
ön Samos. Han fick sin filosofiska bildning i
Aten, först inom Demokritos’ skola. 306 grundade
han sin egen skola i sin trädgård - däraf namnet
"trädgårdsfilosoferna" - och ledde denna ända till sin
död, 270 f. Kr. Han var en mångskrifvande författare,
ja, skall ha utgifvit 300 band, af hvilka dock nu
endast mindre stycken finnas kvar (utg. af Usener
under titeln "Epicurea", 1887). Mest bekanta bland
dessa äro E:s "Hufvud-satser" (Kyriai doxai), korta
tänkespråk, som af hans lärjungar lärdes utantill. -
E:s kunskapsteori är okritiskt naturalistisk. Hans
naturlära är en förgrofvad atomteori, hans etik
en förfinad njutningslära. Det högsta ändamålet är "lyckligt
lif". Därför räcker icke cyrenaikernas ögonblickliga
njutning "i rörelse", utan fordras en perdurerande
njutning "i hvila", hvarför sinnets orubbliga lugn
(ataraxia) är det sedliga lifvets fulländning. Ej
hvarje njutning är att eftersträfva och ej heller
hvarje smärta att undfly; urvalet kräfver därför en
utvecklad förnuftig insikt (fronesis). Och särskildt
äro köttets njutningar sämre än de andliga. Därför
uppställer äfven han ett den vises ideal, som i
utmålningarna närmar sig det stoiska, ehuru den
inre kärnan saknas, särskildt pliktmedvetandet
och underordnandet under en religiöst fattad
högre makt. Den epikureiska moralen är i grunden
individualistisk, för stat och samhälle har den intet
intresse. "Lef i det förborgade" var en epikureisk
lefnadsregel. Detta utesluter dock icke, att vänskapen
hålles i ära och att mildhet mot slarvarna predikas,
liksom välvilja mot alla människor. Själf lefde E. ett
moraliskt oförvitligt lif, prisad af sina anhängare
för sin milda, älskvärda karaktär, hvilken af samtida
motståndare, liksom sedan af kristna skriftställare,
blifvit orättvist svärtad. - Gassendi, "De vita,
moribus et doctrina Epicuri" (1646) och "Syntagma
philosophiæ Epicuri" (1649), Wallace, "Epicureanism"
(1880), "Kreibig, "E., seine persönlichkeit und seine
lehre" (1886), och Gödeckemeyer, "E:s verhältnis zu
Demokrit" (1897). S-e.

Epilation, detsamma som depilation (se d. o.).

Epilatoria. Se Depilatoria.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>