- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
707-708

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epiphanes - Epiphania - Epiphania - Epiphanius - Epipogum aphyllum - Epipoliseradt ljus - Epiroter - Epirus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Epiphanes. Se Epifanes.

Epiphania (grek. epifaneia, synligblifvande
uppenbarelse), fest till firande af Jesu härlighets
uppenbarelse i hans dop, är uppvisbar först hos
de basilidianske gnostikerna omkr. 150. Snart kom
dopfesten i bruk äfven inom Orientens kristna kyrka
(ej Västerlandets) och firades 6 jan. Åtminstone i
Syrien och Palestina utsträcktes festens betydelse
till att omfatta äfven Jesu födelse, som troddes ha
infallit på samma årsdag som dopet. Under 300-talet
utvidgades epiphaniafirandet med flera andra
festdagar i anslutning till evangeliernas berättelse
om Jesu barndom; centrum i festcykeln var 6 jan. (Jesu
födelse- och dopdag). – Vid samma tid hade emellertid
i Rom uppkommit seden att fira Jesu födelse redan
25 dec., hvaremot där ingen epiphaniafest fanns. De
bägge traditionerna kommo i strid; vid 4:e årh:s slut
bilades den genom en kompromiss på så vis, att Roms
tradition om Jesu födelse 25 dec. öfverallt antogs,
hvaremot Rom accepterade den österländska festcykeln
öfver Jesu barndom, äfven epiphaniafesten 6 jan. Då
från denna borttagits Jesu födelse (och dop),
beröfvades den emellertid sitt egentliga innehåll,
och centrum i festkretsen blef juldagen. Epiphania
inordnades i stället i Jesu barndomshistoria som
dagen för de 3 vise männens besök, ”tre konungars
fest”. Som sådan uppfattades den sedan äfven som den
begynnande hednamissionens dag. Se vidare Trettondedag
jul
.                                 Hj. H–t.

Epiphania, stad. Se Epifaneia.

Epiphanius. 1. E. den helige, österländsk kyrkofader,
föddes omkr. 315 i Palestina, uppfostrades i Egypten,
grundlade i sin fädernebygd ett kloster, blef 367
biskop i Constantia (Salamis) på Cypern och dog
403. Nitisk försvarare af ortodoxien, spårade han
kätteri öfverallt, där en friare uppfattning af
kyrkans läror gjorde sig gällande. Under en resa
till Palestina, 392, angrep han på det våldsammaste
Origenes’ lärjungar och uppfordrade biskopen
i Jerusalem att fördöma dennes skrifter. Samma
uppfordran ställde han på en synod på Cypern till
öns biskopar. Icke ens patriarken i Konstantinopel,
den ädle Chrysostomos, gick fri för hans af ett
blindt renlärighetsnit ledda förföljelselystnad. –
E. egde stor språkkunskap. Han kunde hebreiska,
syriska, egyptiska, grekiska och latin. Hans förnämsta
arbete är Panarion (”apotekslåda”), en redogörelse
för och vederläggning af åttio särskilda arter af
kätteri. Hans skrifter röja ett varmt religiöst nit,
men tillika ofördragsamhet och frånvaro af all
kritik. De orimligaste legender från den äldsta
kristna kyrkans tid antager han på god tro såsom
historiska fakta. Dock äro hans skrifter af stor
vikt för den äldsta kristna kyrkans historia genom
den i dem förekommande mängden af citat ur arbeten,
som gått förlorade. – 2. E., katolsk prelat, föddes i
Pavia 439, blef 466 biskop i sin fädernestad och dog
omkr. 496. Han hade stort inflytande på de uti Italien
infallande germanerna och brukades af bl. a. Teoderik
den store i viktiga diplomatiska och andra uppdrag. –
3. E. scholasticus, romersk rättslärd, lefde i 6:e
århundradet. Jämte sin vän Cassiodorus kompilerade
han ur kyrkohistorikerna Sokrates’, Sozomenos’ och
Theodoretos’ skrifter Historia ecclesiæ tripartita,
medeltidens kyrkohistoriska handbok.

Epiphyllum Haw., bot., växtsläkte af fam. Cactaceæ,
utmärkt af platta, bladliknande stamleder,
från hvilkas spetsar de praktfulla zygomorfa
blommorna utväxa. Släktet innehåller endast 1 art,
E. truncatum (se planschen till art. Cactaceæ, 2)r
en i trakten af Rio de Janeiro inhemsk epifyt. Det
är en allmänt bekant krukväxt, hvaraf talrika former
med röda, violetta eller hvita blommor, som komma
fram om vintern, odlas. Jfr Phyllocactus.                                 G. L–m.

Epipogum aphyllum Sw., Skogsfru, bot., en till
fam. Orchidaceæ hörande bladlös, hvitgul,
rotlös saprofyt, växande på fuktig, mossig
mark i skog på spridda ställen från Skåne till
Lappland. Växten framkommer ej alla år. De fåtaliga
stora blommorna äro gulhvita och vaniljdoftande.                                 G. L–m.

Epipoliseradt ljus, fys., en af Herschel
(1738–1822) använd, mindre vanlig benämning för
fluorescensljus. Herschel iakttog den fluorescens
hos svafvelsyrad kinin, hvilken visar sig såsom en
egendomlig blå färg hos ett tunt lager under ytan,
då denna träffas af ljuset. Detta lager absorberar
de strålar, som uppväcka fluorescens hos ämnet i
fråga, hvarför det genomgångna ljuset förlorat denna
förmåga. Herschel ville med det valda namnet beteckna,
att företeelsen beror på en egendomlighet hos den
fluorescerande vätskans yta (se Luminiscens).                                 L. A. F.*

Epiroter (grek. epeirotai), invånare i Epirus (se
d. o.).

Epirus (grek. ”Ηπειρος, eg. fastland, i motsats till
de utanför liggande Joniska öarna), nordvästligaste
landskapet i det gamla Grekland. E. gränsade i s. till
Ambrakiska viken, Akarnanien och Etolien, i ö. till
Macedonien och Tessalien, i n. till Illyrien och i
v. till Joniska hafvet. E. är bergigt: i ö. reser sig
Pindos, som bildar gräns mot Tessalien, i v. de mer
än 2,000 m. höga Kerauniska bergen, som stupa brant
i hafvet. Bergen i landets inre äro mindre höga;
de afbrytas af en mängd floddalar, och midt i landet
ligger den grunda sjön Pambotis (nu Janina-sjön). De
betydligaste strömmarna, uppräknade i riktning från
s. ö. till n. v., hette fordom Inachos, i sitt nedre
lopp Acheloos (nu Aspropotamo), Arachtos (nu Arta),
Acheron (nu Glykys), Thyamis (nu Kalamas), Aoos
(nu Vojutsa) och Haliakmon(nu Vistritza).

illustration placeholder
Mynt från Epirus, med Zeus’ och Heras hufvud på

åtsidan.


Invånarna i det inre och i n. voro
af illyrisk stam, men i s. och längs kusten hade
greker bosatt sig. Hufvudstammarna voro chaonerna,
tesproterna och molosserna, hvilka sistnämnda hade
en berömd helgedom i Dodona. Ännu på Herodotos’
tid (5:e årh. f. Kr.) betraktades E:s invånare,
epiroterna, såsom barbarer, och först hundra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free