- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
727-728

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epona - Eponymos - Epopé - Épopée courtoise - Epopeus - Epoft - Eporedia - Epos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pelare eller stolpe i stallet; den bekransades vid
festliga tillfällen, hvarjämte offer frambärs. På
flera romerska lägerplatser har man funnit plastiska
framställningar af denna gudinna, som förekommer äfven
på väggmålningar, sittande eller stående mellan nästar
eller åsnor.

Eponymos (grek. eponymos, af epi, efter, och onyma,
namn) kallades hos grekerna dels den person eller
sak, hvilken fått en på en viss omständighet eller
egenskap hos personen eller saken i fråga syftande
benämning (t. ex. Kyklops, "rundöga", Euboia,
"lämpad för boskapsskötsel"), dels den, efter
hvilken någon annan blifvit uppkallad. I sistnämnda
mening var ordet eponymer (grek. eponymoi)
i Aten den officiella benämningen för de tio
heroer (halfgudar), efter hvilka Kleisthenes
uppkallade de tio nya af honom inrättade fylerna
(folkafdelningarna). I de grekiska staternas
tidräkning brukade hvarje år betecknas med namnet
på den person, som då beklädt det i rang främsta
öfverhetsämbetet (jfr Arkont). Denne var således
det ifrågavarande årets eponymos l. namngifvare. Om
ett likartadt förhållande i Assyrien se d. o.
A. M. A.

Epopé (fr. épopée). Se Epos.

Épopée courtoise [epåpe kortass]. Se Bretonska
romanerna
.

Epopeus (grek. ’Exconsvs), grek. myt., sagokonung i
Sikyon, enligt den allmännast spridda sagan son af
Poseidon och Kanake, äktade Antiope, den tebanske
konungen Nykteus’ dotter, mot hennes faders vilja
och blef därför af hans son Lykos bekrigad och dödad.
A. M. A.

Epopt (af grek. opsis, syn), "ögonvittne", kallades
de, som voro invigda i de eleusinska mysterierna
(se d. o., sp. 382).

Eporedia. Se Ivrea.

Epos (grek., egentl, ord, berättelse) 1. Episk
dikt
, den hufvudart af poesi, som i form af en
sammanhängande berättelse framställer förflutna
tilldragelser, diktade eller historiska. Eposet står
sålunda vid sidan af dramat, som också framställer
händelser, men såsom skeende; i motsats mot båda står
lyriken, som återger stämningar.

Epos innefattar, taget i sin allmännaste betydelse,
såväl prosadikter som versifierade framställningar,
hvilka sistnämnda ofta ensamma få bära namnet
epos. Alltefter de handlande personerna i
en episk dikt talar man om guda-, människo-
och djurepos. Berättelsens ämne och art kunna
vara tragiska, upphöjda eller komiska. Stundom
särskiljer man den s. k. stora episka diktningen,
hvars kännetecken då skulle vara, att den skildrar
en (för sin tid och sitt folk) typisk del af
mänskligheten. Som hufvudslag af denna diktning äro
att nämna: de olika nationernas folkepos (hjältedikter
i egentlig mening), som på ett naivt sätt skildra en
följd af storartade händelser från äldre tider, det
romantiska och det historiska eposet (äfven
kallade hjältedikt) samt romanen (se d. o.). Af
smärre episka diktarter, hvilka nöja sig med att
återge en begränsad del af tillvaron, en episod,
äro de förnämsta fabeln (se d. o.) och djursagan (se
d. o.), sägnen och sagan, hvilken skildrar händelser
af underbar karaktär, legenden, som är en helgonsaga,
det borgerliga l. idylliska eposet (se Idyll)
och berättelsen eller novellen, som rymmer en
ytterst mångskiftande grupp, hvilken i romansen
(se d. o.) och balladen (se d. o.) samt skissen,
den korta, ofta starkt stämningsbetonade
prosaskildringen, öfvergår i lyrik.

Ansatser till epos finnas hos de flesta folk. Såsom
exempel kunna nämnas: kinesernas Schi-king, hebréernas
Simsonsberättelse, indiernas omfångsrika Ramayana
och Mahabharata, den persiske skalden Firdausis
Schah-Nameh, den medeltidsfranska Chanson de
Roland
, de germanska Beowulf, Nibelungenlied,
Eddans
hjältesånger, den finska Kalevala, de spanska
Cidromanserna, de ryska bylinerna och de gaeliska
sånger, som legat till grund för Macphersons
Ossian. Typiska och urbildliga för det stora
versifierade eposet äro de båda forngrekiska dikterna
Iliaden och Odyssén, af den mytiske skalden
Homeros, i hvilka folkfantasi och primitiv konstdiktning
sammansmält. Dessa äro skrifna på hexameter (se
d. o.), som sedan ofta begagnats i berättande
dikt och därför stundom kallats versus heroicus,
"hjältevers". Efter grekernas folkliga hjältedikt
skapades på grekiskt språk äfven en didaktisk
epik
(se Lärodikt) och ett efterbildande epos
(se Grekiska litteraturen). Romarna imiterade också
de homeriska mönstren, och deras förnämsta epos,
Vergilius’ /Æneis, vardt i sin ordning förebild
för det långt senare historiska epos (den klassiska
l. pseudoklassiska epopén), som på 1500-1700-talen
behandlade historiska motiv. Bland dess företrädare
märkas Ronsard (La Françiade), Voltaire (La
Henriade
), Gyllenborg (Tåget öfver Bält) och fru
Nordenflycht (Konung Carl Gustafs tåg öfver Bält). I
medeltidens konstdikt möter oss riddareposet, som
väljer sina ämnen ur riddarlifvet (eller den därmed
förknippade sagan), och bland hvars representanter
kunna nämnas Wolfram von Eschenbach, Hartmann
von Aue, Gottfried von Strassburg och Chrestien de
Troyes. Vid denna romantiska dikt anknyter sig det
romantiska eposet, till hvilket höra
Ariosto (Orlando furioso) samt Tasso (Gerusalemme
liberata
) och Camões (Os Lusiadas), hvilka båda
besjöngo historiska tilldragelser i romantisk anda,
samt vidare Wieland (Oberon). Det romantiska
eposets vanliga metriska form är ottave rime. Med
rötter i det romantiska epos och i folkepiken
uppstod vid 1800-talets början en germansk
nationell-romantisk epik (Fouqué, Öhlenschläger,
Tegnér, Ling). I senare hälften af 1700-talet begynte
äfven en versifierad epik om samtida hvardagligt
lif att odlas (VossLuise, Goethes Hermann
und Dorothea
, som har världshistorisk bakgrund,
Longfellows historisk-idylliska Miles Standish,
Runebergs Elgskyttarne m. fl.). Samtidigt blef
äfven den poetiska berättelsen allmännare och mera
betydande (Scotts Lady of the lake m. fl., Byrons
många versnoveller, Tegnérs Axel, Lenaus Savonarola,
Paludan-Müllers Adam Homo, Sturzenbeckers Brunt
och rosenrödt
). Gemensamt för dessa olika nyare slag
af epik är, att författarna skrifva individuellt och
subjektivt samt sålunda medvetet aflägsna sig från
folkeposets objektiva framställningssätt. Endast
mera oegentligt kan man tala om ett religiöst epos
(Dantes Divina commedia, Miltons Paradise lost
och Paradise regained,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free