Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erckmann-Chatrian - Ercole, Pasquale D´ - Erdély - Erdélyi, János - Erding - Erdington - Erdl, Michael Pius - Erdmann, Otto Linné - Erdmann, Otto - Erdmann, Johann Eduard - Erdmann, Axel Joakim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständigt stigande. Bland de arbeten, som följt sedan
dess, märkas: Maître Daniel Rock (1861), Contes des
bords du Rhin (1862), L’invasion, ou le fou Yégof
(s. å.), Le joueur de clarinette (1863), La taverne
du jambon de Mayence (s. å.), Madame Therèse, ou les
volontaires de 1792 (s. å.; "Marketenterskan", 1874),
L’ami Fritz (1864; "Vännen Frits", 1869), Histoire d’un
conscrit de 1813 (s. å.; "En konskriberad i Napoleons
armé", 1865), Waterloo (1865; öfv. 1900), L’histoire
d’un homme du peuple (s. å.; "En man af folket",
1866), La maison forestière (1866), Le blocus (1867),
L’histoire d’un paysan (4 bd, 1868-70, episoder
från den stora franska revolutionen), Histoire d’un
sous-maître (1869), Les papiers de madame Jeannette
(s. å.), Les orateurs de mon village (s. å.), Le bon
vieux temps (s. å.), La sentinelle perdue (s. å.),
Les deux frères (1873; "De båda bröderna", 1874),
Le brigadier Frédéric, histoire d’un français chassé
par les allemands (1874), Contes vosgiens (1877),
Quelques mots sur l’esprit humain (1880) och Les
vieux de la vieille (1881). Dessa berättelser, af
hvilka de flesta upplefde en stor mängd upplagor,
förskaffade sina författare en ovanlig popularitet i
Frankrike. Det är kraftiga och i god mening folkliga
böcker, klart och lifligt skrifna och effektfullt
komponerade. Än berättas i George Sands maner
älskvärda allmogehistorier från Elsass, än förtäljas
fransmännens tappra bedrifter under revolutionen och
Napoleon. En demokratisk anda lifvar deras historiska
framställningar. Man har anklagat dem för att angripa
kriget, men såsom de själfva svarat, är det endast
det krig, som börjas af ärelystnad och af den mot
politisk frihet fientliga despotien, som de vände
sig emot. Mot tyskar och jesuiter innehålla dessa
arbeten ofta skarpa utfall. "De bägge elsassarna",
såsom Erckmann och Chatrian ofta kallas, skrefvo
äfven teaterstycken, bland hvilka särskildt Le juif
polonais (1869) rönte stor framgång samt senare L’ami
Fritz (1876, en dramatisering af deras liknämnda
roman) och Les Rantzau (1882, en dramatisering af
deras "Les deux frères"); bägge ha lämpats till
operatexter med musik af Mascagni. Deras sista
gemensamma arbeten voro militärspektakelstycket
La guerre, Masséna et Souvarof (1885), den
resonerande skriften L’art et les grands idéalistes
(s. å.) och Pour les enfants (1888). År 1889 blef
vänskapen bruten till följd af ekonomiska och andra
slitningar. 1903 restes i Lunéville E:s staty.
(J. M.)
Ercole [e’rkåle], Pasquale D’, italiensk filosof,
f. 28 dec. 1831 i Spinazzola, Bari, professor i
teoretisk filosofi vid universitetet i Turin, lärjunge
till den franske filosofen Michelet, har själfständigt
utvecklat hegelianismen i La pena di morte e la sua
abolizione, dichiarate secondo la filosofia hegeliana
(1875), Le idee cosmologiche positive di Rob. Ardigò
(1880), Il teismo filosofico cristiano teoricamente
e storicamente considerato (I, 1884) samt vidare
författat Delle idee (1880), Notizia degli scritti
e del pensiero filosofico di Pietro Ceretti (1886)
och La filosofia della natura (1892-97).
Erdély [ä;rdej], det ungerska namnet på Siebenbürgen.
Erdélyi [ä’rdeji], Janos, ungersk skriftställare,
skald, estetiker och kritiker, f. 1814 i Kis-Kapos,
komitatet Ung, d. 1868, inledde det systematiska
samlandet af ungersk folkpoesi och utgaf
bl. a. Magyar népköltési gyüjtemény; Népdalok és
mondák (samling af ungersk folkpoesi; folkvisor
och sagor, 3 bd, 1846-48) och en ordspråkssamling,
1851. Under revolutionsåren 1848-49 redigerade han
tidningen "Respublika". E. blef 1851 professor i
filosofi vid den reformerta högskolan i Sárospatak.
K. B. W.
Erding, stad i bajerska reg.-omr. Oberbayern, vid
Sempt, en biflod till Isar. 3,388 inv. (1900). Från
E. till Moosburg sträcker sig, på högra sidan af Isar,
den ännu till största delen ouppodlade Erdingmossen.
Erdington [^digton], stad i engelska grefsk. Warwick,
n. ö. om Birmingham. 16,368 inv. (1901).
Erdl, Michael Pius, tysk anatom och fysiolog,
f. 1815, d. 1848 såsom professor i München. Hans
förnämsta arbete är Die entwickelung des menschen
und des hühnchens im ei (1845-46). Under en resa
i österlandet gjorde han den viktiga upptäckten,
att Döda hafvet ligger djupt under Medelhafvets yta.
Erdmann. 1. Otto Linné E., tysk kemist, f.
1804, d. 1869 såsom professor i teknisk kemi
vid universitetet i Leipzig. Han gjorde viktiga
undersökningar öfver nickel och dess föreningar samt
öfver indigo och andra färgämnen samt bestämde
med Marchand atomvikten för flera enkla kroppar.
Bland hans skrifter må nämnas endast Lehrbuch der
chemie (1828; 4:e uppl. 1851). 1828-33 utgaf
E. "Journal für technische und ökonomische chemie",
och 1834-57 redigerade han, i förening med
flera andra vetenskapsmän, "Journal für praktische
chemie". - 2. Otto E., den föregåendes
son, målare, f. 1834 i Leipzig, studerade därstädes,
i Dresden och München samt är från 1858 bosatt
i Düsseldorf. Han har målat genrebilder,
helst med ämnen från rokokotiden: Blindbock,
Brudgummens mottagande, Främmande från
landet, Afbruten pianolektion m. fl.
Erdmann, Johann Eduard, tysk filosof, f.
1805, d. 1892, egnade sig först åt det prästerliga
kallet samt blef 1836 e. o. och 1839 ord. professor
i Halle. Han tillhör den s. k. centern
inom den hegelska skolan. Den förnämsta af
hans skrifter är Versuch einer wissenschaftlichen
darstellung der geschichte der neuern philosophie
(3 bd, 1834-51; ny uppl. 1869), hvilket arbete i
sammandragen form utgör 2:a bandet af Grundriss
der geschichte der philosophie (1865-67; 4:e
uppl. 1895). Bland hans öfriga arbeten må
särskildt nämnas Ernste spiele (1855, 4:e uppl.
1890; "Filosofiska miniatyrer", 1873) och
Psychologische briefe (1851; 7:e uppl. 1896).
S-e.
Erdmann. 1. Axel Joakim E., geolog, mineralog
och kemist, f. 12 aug. 1814 i Stockholm, d. där 1
dec. 1869, aflade 1833 hofrätts- och 1836 bergsexamen i
Uppsala samt genomgick 1837-38 Falu bergsskola. 1850
blef han lärare i mineralogi, geologi, markscheideri
och grufbrytning vid Falu bergsskola och 1852
tillika lärare i kemi vid Artilleriläroverket
å Marieberg. 1858 blef han chef för Sveriges
geologiska undersökning, hvilket verk han helt och
hållet skapade. 1846 kallades E. till ledamot af
Vet. akad. och var 1868 dess preses. Därjämte var
E. medlem af en stor mängd andra in- och utländska
lärda samfund. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
