- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
797-798

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Klipping - Erik Menved - Erik - Erik Langben - Erik II - Erik - Erik Haraldsson - Erik Magnusson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

- Med sin drottning, Agnes, f. 1258, d. 1304
(omgift 1293 med grefve Gerhard II af Holstein och
moder till Johan den milde) hade E. sönerna Erik
Menved och Kristofer samt döttrarna Margareta, som
1298 äktade konung Birger i Sverige, och Rikissa,
som genom sitt giftermål med den vendiske fursten
Nikolaj af Werle blef stammoder för oldenburgska
huset. E:s död har varit ämne för sorgespel af
Boye, Hauch och Öhlenschläger, för Ingemanns
roman "Erik Menveds barndom" samt för operan
"Drot og marsk" af Richardt och P. Heise.
E. Ebg.

7. E. Menved, den föregåendes äldste son, f. 1274,
fick konunganamn redan 1276 och ärfde konungadömet
1286 samt kröntes 1287, men stod i sex år under
förmynderskap af sin moder, drottning Agnes, och
hertig Valdemar af Sönderjylland. I flera år upptogs
E:s regering af kriget mot hans faders mördare
("de fredlöse", enligt domen 1287), hvilka funnit
tillflykt hos den norske konungen Erik Prästhatare
och med hans hjälp hemsökte sitt fädernesland med
eld och svärd. 1295 fingo de likväl tillstånd att
återvända till Danmark, men ingen fick komma inför
konungafamiljens ögon; marsk Stig var då död, och Rane
Jonson hade tillfångatagits och afrättats. En brytning
med hertig Valdemar bilades 1296, sedan hertigens
flotta året förut blifvit slagen i Grönsund. Då de
fredlöse i hemlighet understöddes af ärkebiskopen
i Lund, Jens Grand, lät E. sätta denne i strängt
fängelse på Söborg. Efter omkr. 20 månaders fångenskap
flydde Grand, och då E. ej ville böja sig för påfvens
dom och lämna ersättning, belades landet 1299 med
interdikt, som upphäfdes först 1303, sedan E. ödmjukt
bedt påfven om tillgift och erlagt 10,000 mark silfver
i böter. Slutligen ingicks fred med Norge, hvarvid
norra Halland afträddes till detta rike. Till Sverige
gjorde E. 1306-10 flera tåg för att understödja sin
svåger, konung Birger, mot hans bröder, hertigarna
Erik och Valdemar. E:s ifrigaste sträfvan gick likväl
ut på att återupprätta Valdemar Sejrs herravälde
öfver de nordtyska länderna vid Östersjön. 1304 fick
han tyske kejsarens stadfästelse på Fredrik II:s
afträdelse af dessa länder 1214. Han gjorde flera
tåg dit, tvang 1312 Rostock till underkastelse,
liksom Lybeck redan 1307 hade valt honom till sin
skyddsherre. För att skaffa pengar till sina många
krigståg måste han pålägga tunga skatter (framkallade
därigenom ett allvarligt bondeuppror i Jylland 1313)
och pantsatte flera af rikets landskap samt en mängd
krongods till tyska furstar och danska adelsmän (såsom
Fyn till de två holsteinske grefvarna Gert och Johan),
hvarigenom han lade grunden till de olyckor, som
drabbade Danmark under hans efterträdare. Personligen
synes han ha varit rättsinnig, ehuru något benägen för
rätthafveri, men slösaktig och praktlysten. E. dog
barnlös 13 nov. 1319, ehuru hans drottning,
Ingeborg, dotter till Magnus Ladulås i Sverige,
skall ha födt honom 14 söner. E:s binamn lär härröra
från ett uttryck "mæn ved" ( = vid helgonen eller =
män vete), som han städse begagnade. E:s historia är
ämnet för Ingemanns roman "Kong Erik og de fredlöse".
E. Ebg.

Erik, danska prinsar:

1. E., hertig af Sönderjylland 1259-72, konung Abels
yngre son, kom 1257 i strid med konung Kristofer I,
som nekat honom län. 1259 följde han
Jaromar af Rügen på dennes tåg till Själland
och deltog i det blodiga slaget vid Næstved. I
förening med holsteinarna vann han 1261 slaget på
Loheden samt tog både Erik Klipping och hans moder,
drottningen-regentinnan, till fånga. Vid förlikningen
1264 fick han vidare ön Als och kronogodsen i
Sönderjylland som särskildt län. Han köpte Gottorp
af biskopen i Slesvig och gjorde det till hertigarnas
fasta borg och residens för framtiden.

2. E. Langben, den förres son, d.
1310, mördade 1292 i själfva konungens gård
drottsäten Skjalm Stigson och förde sedan ständiga
strider med konung Erik Menved. 1293 fick han den
omtvistade förläningen Langeland och 1296 vid en ny
förlikning det arf, som tillkom hans gemål, en dotter
till Erik Plogpennings änka.

3. E. II, d. 1325, hertig af Sönderjylland 1312
-25, son till hertig Valdemar och brorson till den
föregående, hvars län Langeland han fick
1320. 1319 tänkte man på att ta honom till konung
i Danmark i stället för Kristofer II. Han var gift
med den holsteinske grefve Gerts syster Adelheid
och fader till Valdemar, Kristofer II:s motkonung,
samt till Valdemar Atterdags drottning, Helvig.

4. E., äldste son till Kristofer II,
f. omkr. 1307, blef 1321 vald och 1324 krönt till
konung (tronföljare). Under upproret 1326 måste
han ge sig fången åt de upproriske adelsmännen
och hölls fängslad på Haderslevs slott till 1329.
Som stadfästelse på förlikningen med den holsteinske
grefve Gert äktade han 1330 dennes syster Elisabet,
men försköt henne redan 1331, då krig ånyo
utbröt mellan konungen och grefven. I slaget
på Loheden 1331 led E. nederlag och dog 1332 i Kiel
till följd af ett fall från hästen under flykten.
E. Ebg.

Erik, norska konungar:

1. E. Haraldsson, vanligen kallad Erik
Blodyx
, var son till Harald Hårfager. Då denne
delade riket mellan sina söner, gaf han E.
namn och värdighet af öfverkonung, och som
sådan härskade denne äfven efterfaderns
död (933). Han var gift med Gunhild, som
blifvit uppfostrad hos finnarna och skildras
såsom mycket förfaren i trolldom. Själf var han
en vild krigare, som mördade flera af sina
bröder, bl. a. Björn Farmand (se Björn
Haraldsson
). Då Harald Hårfagers yngste son,
Håkan, kom till Norge (935) och där blef välvilligt
mottagen, lämnade E. landet samt begaf sig till
England, hvarest han fick län i Northumberland
och slutligen stupade i en strid (omkr. 950).
Y. N.

2. E. Magnusson, vanligen kallad Erik
Prästhatare
, f. 1268, d. 1299, var son
till Magnus Lagaböte och besteg tronen vid dennes
död (1280). Stora delar af riket (Oplandene,
Oslotrakten och Ryfylke) öfverlämnades dock till
hans yngre broder, hertig Håkan. Under brödernas
minderårighet började deras förmyndare en strid mot de
andlige och fingo, såsom aristokratiens ledare,
öfvertaget öfver dem. Äfven sedan E. kommit
till myndig ålder, fortfor han att stå under
inflytande af sin moder och rikets stormän.
Själf tyckes han ha varit mycket svag,
och namnet "Prästhatare", som man i senare tider
gifvit honom, är alldeles obefogadt. I sitt
första äktenskap, med den skotska konungadottern
Margareta, hade han en dotter, Margareta
(se d. o.), "Flickan från Norge". Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free