Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eritrea (Erythræa) - Eritrichium - Erivan - Erk, Ludwig Christian - Erkel, Ferene - Erkelenz - Erken - Erker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Invånarna äro dels nomader, dels bofasta och idka något
jordbruk, men företrädesvis boskapsskötsel, fiske
och handel. Denna går hufvudsakligen öfver Massaua,
koloniens hufvudhamn, och de långt i s. belägna
Beilul och Assab. Vid Massaua och Dahlaköarna
idkas pärlfiske. Af strategiska skäl har byggts 76
km. järnväg från Massaua öfver M’Kullo till Guinda
och skall fortsättas till Asmara. Telegraflinjer
finnas mellan Massaua och Assab (516 km.) och mellan
några andra orter (inalles 700 km.). - Exporten
öfver Massaua steg 1904 till 2,8 mill. lire,
transitohandeln till 2,9 mill., hufvudsakligen
pärlemor, pärlor, hudar och gummi. Importen
värderades till 7,8 mill. lire. Antalet anlända
fartyg s. å. var 1,919 (däraf 1,340 italienska)
om 148,973 ton. - Centralregeringen representeras
af en af konungen utnämnd civilguvernör, med
säte i Asmara. För 1905-06 beräknades koloniens
inkomster och utgifter till resp. 9,7 mill. lire;
inkomsterna från själfva kolonien till 2,5 och
moderlandets bidrag till 7,2 mill. - Första början
till kolonien E. var Assab-bukten, där det italienska
ångbåtsbolaget Rubattino 1870 köpte en landremsa,
hvilken det 1882 öfverlät till italienska kronan,
som utvidgade området (se Assab-bukten). Gränsen
mellan E. och Abessinien bestämdes 1889 och 1891
genom fördrag, som syntes göra det senare landet till
Italiens vasall. Så stadgades, att Abessinien i alla
förhållanden till främmande makter skulle betjäna
sig af den italienska regeringens förmedling. Emot
denna artikel protesterade konung Menelik II i en
skrifvelse till konungen af Italien 11 febr. 1891
och offentligen 12 febr. 1893. Den gemensamma faran
för de s. k. dervischerna i Sudan höll dock tillbaka
ovänskapen. Men sedan dessa i grund besegrats vid
Agordat i dec. 1893 af italienarna och abessinierna
i förening, utbröt ett krig mellan dem, i hvilket
italienarna anfördes af general Baratieri. Under
detta slog Ras Makonnen i Schoa i grund en italiensk
styrka under Toselli vid Amba-Alagi 7 dec.,
Makalie intogs af abessinierna i jan. 1896, och
den italienska hären led ett förkrossande nederlag
vid Adua (Abba-Garima) 1 mars s. å., hvarefter
italienarna nödgades hålla sig till defensiven
samt 26 okt. underteckna freden i Addis-Abeba
(Meneliks hufvudstad i Schoa), i hvilken Italien
erkände Abessiniens fullständiga, oberoende och
stadgades, att inom ett år gränserna mellan kolonien
E. och Abessinien skulle bestämmas på en vänskaplig
överenskommelses väg. Gränsregleringen bestämdes först
genom fördragen 10 juli 1900 (Italien och Abessinien),
22 nov. 1901 (E. och Egyptiska Sudan) och 15 maj
1902 (Storbritannien, Italien och Abessinien).
(J. F. N.)
Eritrichium, bot. Se Te.
Erivan (pers. Revan). 1. Guvernement i ryska
gen.-guv. Kaukasus, i dess södra del, gränsande
mot Asiatiska Turkiet och mot Persien. 27,830
kvkm. 892,700 inv. (1904), 32 inv. på 1 kvkm. Landet
är en högslätt, öfver hvilken höja sig bl. a. Stora
och Lilla Ararat och Alagös och som bevattnas af Aras
och dennas många bifloder. Vid norra gränsen ligger
Goktja eller Sevangasjön. Klimatet är i bergen rått, i
dalarna så angenämt, att armenierna förlägga paradiset
hit. Medelårstemperaturen är i Aralych (öfver 700
m.) 9,1° och i Alexandropol (1,548 m.) 4,6°. Erivans
högslätt är till en del en trädlös stäpp, men eger,
där den är
bevattnad, yppiga hvete-, majs- och bomullsfält
samt härliga vinplanteringar. Bomull, salt, vax och
honung utföras i stora kvantiteter. Provinsen är
rik på mineral, särskildt på stensalt. Invånarna
äro tatarer (öfver 50 proc.), armenier (omkr. 40
proc.), kurder (4,5 proc.), ryssar (0,5 proc.),
greker o. a. De fleste armenier äro gregorianska
kristna och tatarerna mest schiitiska muhammedaner
(endast 30,000 sunniter). - 2. Hufvudstad i nämnda
gen.-guv., vid floden Sanga, 65 km. n. om Ararat,
997 m. ö. h. 29,033 inv. (1897). Staden är säte
för en armenisk biskop, har ett citadell, flera
moskéer och kyrkor, en stor karavanseraj och en
gammal fästning. Den kringliggande trakten producerar
utmärkt vin. - Staden har omväxlande tillhört turkar
och perser och eröfrades af de sistnämnde 1735, I det
rysk-persiska kriget 1826-28 intogs E. 19 okt. 1827
af Paskievitj (som därefter fick titeln Erivanskij),
och i freden i Turkmantsjaj, 22 febr. 1828,
afträddes det jämte hela guv. till Ryssland.
(J. F. N.)
Erk, Ludwig Christian, tysk musiker, f. 1807 i
Wetzlar, d. 1883 i Berlin, var 1836-77 musiklärare
vid k. seminariet i Berlin, hvarest han äfven
1843 bildade en hufvudsakligen åt folkvisor egnad
sångförening för mansröster och 1852 en liknande
förening för blandad kör. Han gjorde sig förtjänt
om folksången, såväl genom egna kompositioner som
genom tillförlitliga samlingar af folkvisor samt
skol- och kyrkosångssamlingar, hvilka erhållit
stor spridning. Bland dessa många publikationer
må nämnas Die deutschen volkslieder (1838 -45),
Deutscher liederhort (1856; ny, tillökad uppl. i
4 bd 1893-94) och Volksklänge (1851-60). Ur A. von
Arnims kvarlåtenskap utgaf E. 1854 en fjärde del af
"Des knaben wunderhorn". E. fick 1876 professors
titel. Biogr. af Schultze (1876). A. L.*
Erkel, Ferenc, ungersk tonsättare, f. 1810
i Gyula, d. 1893 i Budapest, blef 1838 förste
kapellmästare vid den nya nationalteatern i Budapest
och 1875 dessutom direktör för musikakademien. Hans
kompositioner äro framgångna ur en lycklig
sammansmältning af nationella folkvisor och högre
modern musikstil. Hans opera Hunyady László (1844)
gäller för Ungerns yppersta nationalopera. Bland
hans andra operor märkas Erzsébet (1857), Bánk Bán
(1861) och Dózsa György (1867). Han komponerade äfven
visor. Biogr. af Abrányi (1897). A. L.*
Erkelenz, kretsstad i preussiska reg.-omr. Aachen
(Rhenprovinsen), nära floden Rur. 4,612 inv. (1900).
Erken, Upplands näst största insjö, belägen
i Lyhundra härad af Stockholms län och delad
mellan socknarna Lohärad, Estuna och Söderbykarl. 11
m. ö. h. 26 kvkm. Sjöns stränder och holmar (af hvilka
de största äro Yxlan och Södergarn) äro rikt klädda
med en yppig löfskog, och sjön är rik på fisk och
kräftor. Den har aflopp åt s. ö. till Norrtäljeviken.
Erker, ty. (trol. af lat. arca, kista), en öfverbyggd
balkong eller en framskjutande, oftast på konsoler
hvilande tornlik utbyggnad på väggen eller på
hörnen af ett boningshus. Erkern bildar vanligen
en halfpolygon och är försedd med fönster på alla
sidor för att kunna gifva utsikt äfven längs efter
gatan. Sådana utbyggnader förekomma ymnigt i de äldre
tyska städerna (Nürnberg m. fl.). En erker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
