- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
827-828

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernoul, Jean Edmond - Ernsdorf (Jaworz) - Ernst, tyska furstar - i Anhalt, Ernst af Anhalt-Bernburg - i Baden, Ernst I - Ernst Fredrik - i Hannover, Ernst August - Ernst August

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mest lysande talare, utmärkte sig i kampen mot Thiers
och affattade den dagordning, hvars antagande medförde
dennes fall (24 maj 1873). I Broglies kabinett var
han därefter justitieminister 25 maj–26 nov. 1873
och en af "stridspolitikens" mest deciderade
anhängare. Sedermera blef dock hans politiska
inflytande allt mindre, och såväl 1876 som 1877 föll
han igenom vid valen till deputeradekammaren.

Ernsdorf (Jaworz), en mycket besökt
kallvattenkuranstalt med vasslekurer o. s. v. i
österrikiska Schlesien, nära Bielitz, 360 m. ö. h.

Ln.

Ernst, tyska furstar:

1. i Anhalt. E. af Anhalt-Bernburg, fjärde
son till hertig Kristian I af Anhalt, f. 1608,
tjänade under Gustaf II Adolf och dog 1 dec. 1632 af
ett i slaget vid Lützen erhållet sår.

2. i Baden. a) E. I, markgrefve,
f. 1482, d. 1553, var son till markgrefve
Kristofer, låg i tvist med sina bröder rörande
landets delning och fick till sist Baden-Durlach
som markgrefskap. Utan att öppet öfvergå till
evangeliska läran gynnade han dock reformationens
införande i sitt land.

b) E. Fredrik af Baden-Durlach, f. 1560, d. 1604,
markgrefve, äldste son till Karl II af Baden, erhöll
vid delningen 1584 med sina bröder, Jakob och Georg
Fredrik, det nedre eller Pforzheimmarkgrefskapet med
Durlach samt intog staden Baden och dess område. Han
öfvertog 1594 förvaltningen af det utaf markgrefve
Edvard Fortunatus (se d. o.) försummade Baden-Baden
och råkade därigenom i konflikt med kejsaren. Enär
han dog barnlös, ärfdes hans länder af brodern Georg
Fredrik. E. tog verksam del i sin tids konfessionella
och politiska förhandlingar, var i början ifrig
lutheran, men blef sedan mera benägen för reformerta
läran.

3. i Hannover. a) E. August, Hannovers
förste kurfurste, f. 1629, d. 1698, var son
till hertig Georg af Braunschweig-Lüneburg,
bestämdes för det andliga ståndet och erhöll
1662 stiftet Osnabrück. 1658 förmälde han
sig med pfalzgrefvinnan Sofia, dotter till
"vinterkonungen" Fredrik V och dotterdotter till
konung Jakob I af England. 1679 efterträdde han
sin äldre broder Johan Fredrik som hertig
af Braunschweig-Calenberg-Hannover och
sträfvade sedermera oaflåtligt att förvärfva sitt
hus kurfurstlig värdighet. Detta lyckades
efter flera fruktlösa försök först 1692 genom
löften om rikligt understöd i kriget mot turkarna.
Hans son, kurfursten Georg Ludvig, besteg som
Georg I 1714 Englands tron.

b) E. August, konung af Hannover, hertig af
Cumberland, f. 5 juni 1771 i London, d. 18 nov. 1851
i Hannover, var femte son till konung Georg III af
Storbritannien och Irland och bestämdes af denne till
befälhafvare öfver Hannovers här, hvarför han vistades
vid Göttingens universitet 1786–90. Som befälhafvare
för ett hannoveranskt kavalleriregemente deltog han
1793–95 i engelsmännens fälttåg i Nederländerna mot
franska republiken och förlorade vid Tournay ena
ögat. Efter freden i Basel (1795) återvände han till
England, upphöjdes 1799 till hertig af Cumberland och
Teviotdale samt erhöll höga befälsposter i brittiska
armén. Han fick snart mycket stort inflytande på sin
bror prinsen-regenten (sedermera Georg IV) och var
i öfverhuset

en af högtories’ lifligaste debattörer. I liberala
kretsar var han ytterligt impopulär, och då han på
morgonen 31 maj 1810 anträffades i sitt sofrum i S:t
James-palatset illa sårad, medan hans kammartjänare
Sellis befanns ligga med en rakknif i handen och
halsen afskuren i sin säng, vann den officiella
versionen, att Sellis begått själfmord efter ett
misslyckadt mordförsök mot hertigen, ej tilltro,
utan denne beskylldes för att vara kammartjänarens
baneman. Häntydningar i radikala tidningar på denna
mystiska händelse framkallade så sent som 1833 ett
pressåtal från hertigens sida.
illustration placeholder

E. deltog i 1813 års
fälttåg mot Napoleon och blef s. å. fältmarskalk,
men fick vid utseendet af ståthållare i Hannover
stå tillbaka för sin yngre broder, hertigen af
Cambridge. För den engelska tronföljdens betryggande
förmåddes han liksom sina båda bröder, hertigarna
af Clarence och Cambridge, att vid redan framskriden
ålder ingå äktenskap; E. gifte sig 1815 med prinsessan
Fredrika af Mecklenburg, syster till drottning
Luise af Preussen, samt var 1819–28, till följd
af oenighet med engelska hofvet, bosatt i Berlin,
där hans reaktionära åsikter och beundran för det
preussiska militärväsendet vunno stark näring. I
engelska öfverhuset bekämpade han 1829 som ifrig
vän af högkyrkan med mycken skärpa lagförslaget
om katolikernas emancipation. Hans inflytande på
den engelska politiken upphörde, då hans broder,
hertigen af Cambridge, 1830 blef konung (Vilhelm
IV). Dennes åtgärd att 1833 gifva Hannover en liberal
författning retade E. på det högsta, och när han
efter Vilhelms död 1837 blef dennes efterträdare som
konung i Hannover – som då skildes ifrån England,
hvars krona, i motsats mot Hannovers, var ärftlig
äfven på kvinnolinjen – blef hans första åtgärd
att egenmäktigt (1 nov. 1837) upphäfva 1833
års författning. Det motstånd denna och andra
reaktionära åtgärder framkallade undertryckte han på
det strängaste och afsatte bl. a. sju professorer i
Göttingen (bland dem Dahlmann, Gervinus samt bröderna
Jakob och Wilhelm Grimm), enär de undertecknat en
skriftlig protest mot författningens godtyckliga
upphäfvande. Författningsstriden, i hvilken en mängd
hannoveranska kommuner påkallat tyska förbundsdagens
bistånd, fick sin afslutning genom utfärdandet
af en ny, af konungens egen maktfullkomlighet
oktrojerad författning (6 aug. 1840), hvilken
emellertid ej på långt när tillfredsställde de
frisinnades fordringar. Under revolutionsåret 1848
böjde han sig emellertid för den hotande stormen och
bekvämade sig (20 mars) till en rad betydelsefulla
eftergifter. Sedermera sanktionerade han äfven (5
sept.) en ny grundlag, som var mera liberal än den
han 1837 egenmäktigt upphäft, samt omgaf sig med
frisinnade ministrar. Under den reaktion mot 1848
års folkrörelser, som sedermera inträdde, afvisade
han – ehuru personligen lika afgjordt konservativ
som alltid – feodaladelns yrkande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free