Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 901-902 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskimåer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Eskimåer. (Kvinnorna bära håret i toppar öfver hjässan och byxor med hvita strimlor frampå.)

Eskimåerna indelas i en östlig och en västlig grupp, som
ej ha någon egentlig samfärdsel sinsemellan. Till den
förra höra grönländarna, eskimåerna på Labradors
kuster, centraleskimåerna, d. v. s. en mängd
småstammar emellan Hudsons vik och kap Bathurst. Till
den senare gruppen höra Mackenzieeskimåerna vid
Mackenzieflodens mynning och Stillahafseskimåerna
på Alaskas kuster. Härtill sluta sig Yuit på
nordöstspetsen af Asien, hvilka i en jämförelsevis
sen tid invandrat från Alaska. Eskimåerna (se
fig. 1) äro i allmänhet småväxta, från 1,53-1,62
m.; benen äro förhållandevis korta. Hufvudskallen
är dolikocefal. Ansiktet karakteriseras af breda,
framträdande kindkotor, liten näsa och små, ofta
snedt ställda ögon. Hyn är ej så mörk, som den på
grund af det ständiga smutslagret synes. Håret är
långt, sträft och svart och bäres af kvinnorna i en
karakteristisk uppsättning. Tatuering förekommer
inom eskimåernas hela utbredningsområde, men
består vanligen endast i några streck i ansiktet
och på armarna. (Se fig. 3 och 4 i pl. Amerikanska
folk.) De äro till karaktären fredliga, hjälpsamma
och gladlynta samt flegmatiska. Framtiden inger dem
just inga bekymmer. Män och kvinnor bära ungefär
samma dräkt, bestående af rock, byxor och höga skor,
vanligen af sälskinn, men äfven björn-, ren- och
ejderskinn. Alltefter olika årstider bära de enkla
eller dubbla dräkter, äfvensom särskilda ytterkläder,
lämpade efter olika slags arbete. Alla dräkter äro
noggrant och väl arbetade, öfver hufvud utmärkes
allt deras arbete af en hög grad af prydlighet. Både
dräkter och vapen äro ornerade. Dessutom tillverka
de under vintern nätta småsaker för att göra barnen
förtrogna med det lif, som förestår dem, eller för
nöjes skull. Eskimåerna ha en nästan till
fulländning drifven färdighet att begagna sig af de
små resurser, som den karga polarnaturen erbjuder
dem. Järn saknas. Trä förekommer endast som drifved
och skattas mycket högt. De förfärdiga sina redskap
af hudar, drifvedsstycken, ben och senor på ett
mycket ändamålsenligt sätt. Deras vapen äro båge,
pil och harpun, som äfven kan slungas med tillhjälp
af kastträ. Hufvudvapnet är harpunen (fig. 2), och
den viktigaste harpunen är den, med hvilken sälen
dödas. Så fort sälen träffats, lossnar spetsen från
skaftet och sitter ensam kvar i såret, för att icke
träskaftet skall slås sönder vid djurets rörelser. Vid
spetsen är den af sältarmar gjorda fångstlinan fäst
och i denna lina en stor luftfylld blåsa, med hvars
hjälp såväl djuret uttröttas, då det icke orkar draga
den under vattnet, som ock jägaren kan följa djurets
rörelser för att, när det kommer upp för att andas,
gifva det dödsstöten. Eskimåen är
alltigenom jägare och fiskare. Hans enda husdjur
är hunden (se fig. 3), som icke behandlas vidare
mildt. Renen endast jagas, emedan eskimåen icke kan
tämja den; köttet ätes ofta rått,

Fig. 2. Grönländsk harpun och harpunspets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>