Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ethelstan, Æthelstan l. Athelstan - Ethelwulf l. Æthelwulf - Etheredge, sir George - Etheroleum - Ethiops - Étienne - Étienne, Victor Joseph - Étienne, Charles Guillaume - Étienne, Michael - Étienne. Eugéne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsatte under sin orosfyllda regering med kraft
och målmedvetenhet faderns och farfaderns verk att
samla England till ett rike. 926 tilltvang han sig
direkt välde öfver danskarna i Northumberland samt
befäste sedermera sin öfverhöghet öfver de keltiske
småkonungarna i Wales och Cornwall. Sedan han sålunda
blifvit härskare öfver hela England, företog han 933
l. 934 ett framgångsrikt härnadståg till Skottland och
besegrade 937 i slaget vid Brunanborg (Brunanburh)
en farlig koalition af missnöjda underkonungar,
skottar och nordiska vikingahöfdingar, därmed
för lång tid tryggande det engelska rikets enhet
under den wessexska kungasläkten. Om E:s folkkärhet
i hemlandet vittna de många legender och ballader,
hvilka ligga till grund för krönikeskrifvaren Vilhelms
från Malmesbury skildring af hans regeringstid. Äfven
i utlandet var E. högt aktad, hans systrar ingingo
där förnämliga giften (en af dem, Edith, med Otto den
store), och främmande furstars söner sändes för att
uppfostras vid hans hof, så bl. a. hans systerson,
Ludvig d’Outremer, Karl den enfaldiges son, samt
den norske prinsen Håkan (sedermera konung Håkan den
gode), hvilken däraf fick tillnamnet Adalstensfostre.
>V. S–g.
Ethelwulf l. Æthelwulf [ethölwulf], konung af Wessex
och Kent, d. 858, efterträdde 839 sin fader Egbert
och hade under hela sin regering att kämpa mot
danskarna, hvilka han 851 besegrade i det blodiga
slaget vid Ockley i Surrey. Dock återkommo de snart
och öfvervintrade för första gången i England 855
(på ön Thanet). S. å. företog E. en tidigare utlofvad
pilgrimsfärd till Rom, vistades där ett år och äktade
på återvägen 856 den frankiske konungen Karl den
skalliges trettonåriga dotter Judit, trots det att
hans förra, engelskfödda hustru ännu torde ha varit
i lifvet. Vid hemkomsten fann han Wessex i uppror
och nödgades afstå detta rike åt sonen Ethelbald,
hvaremot han till sin död behöll Kent. E. öfverhopade
kyrkan med gåfvor och utfäste sig i Rom att till
påfven betala en årlig afgift, hvilket löfte satts i
förbindelse med den s. k. Peterspenningens uppkomst.
V. S–g.
Etheredge [c’thoridj], sir George, engelsk
lustspelsförfattare, f. troligen 1634, d. 1691, var
mycket bekant med fransk kultur och Parislif och
kom efter att ha varit sändebud i Konstantinopel,
Regensburg och Wien i samma egenskap till Paris. Han
var en af tidens eleganta och lätt lefvande
världsmän, och hans dramer afspegla troget tidens
lösa seder. Hans lustspel The comical revenge or
love in a tub, som spelades i slutet af 1663 och
var en afgjord succés, och She would if she could
(uppf. 1668) äro intrigkomedier i Ben Jonsons stil
och tillhöra således renässansens äldre riktning,
som fortlefvat under hela restaurationen. Med The
man of mode (1676) skapade E. däremot en ny form af
engelskt lustspel. Denna anslöt sig till den franska
karaktärskomedien, sådan den skapats af Corneille
i "Le menteur" och förts till sin fulländning af
Molière. E:s arbeten utkommo samlade 1704 och sedan
flera gånger. Senast ha de utgifvits af A. W. Verity
(1888). Se Gosse, "Seventeenth century studies" (1883).
J. M.
Etheroleum, farm. Se Ætheroleum.
Ethiops. Se Æthiops.
Étienne [etiä;n], fransk boktryckarfamilj. Se Estienne.
Étienne [etiä’n], Victor Joseph. Se Jouy, de.
Étienne [etiä;n], Charles Guillaume, fransk
dramatisk författare, tidningsskrivare, f. 1778,
d. 1845, författade flera smärre dramer med växlande
framgång. Under fälttåget i Nederländerna skref han
för att roa trupperna ett par tillfällighetsstycken
1804, som slogo an på Napoleon och blefvo orsaken
till hans lycka. De stora teatrarna öppnade då sina
portar för honom. 1810 blef han censor för "Journal
de l’empire" och 1811 öfvercensor för tidningarna samt
medlem af Franska akad. Bourbonerna afsatte honom
1814 från hans ämbeten, och under restaurationen
anslöt han sig till det liberala partiet, kämpade
för dess idéer i tidningarna och gjorde stor
lycka i deputeradekammaren. 1829 upptogs han ånyo
i akademien, hvarest han gjorde sitt inträde med
ett tal mot romantiken, hvars svurne motståndare
han var. 1830 författade han den adress, som gaf
anledning till julirevolutionen. 1839 blef han
medlem af pärskammaren. E. var en ifrig anhängare
af klassicismen. Hans lustspel ansluta sig till de
Moliéreska traditionerna. De mest bekanta äro Brueys
et Palaprat (1807; "Bruis och Palaprat", 1814),
Les deux gendres (1810; hans mästerstycke, som gaf
anledning till hans upptagande i akademien). Dessutom
märkas hans operor Cendrillon (1810) och Joconde et
Jeannot et Colin (1814) till musik af Isouard. E. har
dessutom skrifvit Histoire du théâtre français
(1802, i förening med Martainville) samt åtskilliga
politiska flygskrifter. Hans Œuvres äro utgifna af
A. François (5 bd, 1846–53). Jfr L. Thiessé, "E.,
essai biographique et littéraire" (1853).
J. M.
Étienne [etiän], Michael, österrikisk journalist,
f. 1827 i Wien, d. 1879, vistades 1850–55 i Paris
som korrespondent till österrikiska och tyska
tidningar. Sedan han återvändt till Wien, var han
1856-64 redaktör för "Presse" och uppsatte 1864
"Neue freie presse", hvilken inom kort svingade sig
upp till en världstidning och som han till sin död
ledde i liberal riktning.
Étienne [etiä;n], Eugène, fransk politiker,
f. 15 dec. 1844 i Oran, fick 1878 anställning vid
statsbanorna som inspektör och valdes 1881 till
deputerad för Oran, som han alltsedan representerat
i kammaren. Han slöt sig till gruppen "union
républicaine", var en af Gambettas trogne och
understödde den opportunistiska politiken. E. har
varit medlem af deputeradekammarens viktigaste
utskott, vid upprepade tillfällen haft den viktiga
posten som budgetskommissionens rapportör samt
fått anseende som särskildt sakkunnig i koloniala
frågor. 1882–87 var han sekreterare i kammaren
samt juni–dec. 1887 och mars 1889–febr. 1892
understatssekreterare för kolonierna. 1893 var
han en af grundarna af den utrikespolitiska och
koloniala gruppen i deputeradekammaren samt
har alltsedan varit dess president. Han var
vicepresident i kammaren 1892–95, 1902–04 samt
blef 24 jan. 1905 inrikesminister i Rouviers
andra kabinett, där han 13 nov. s. å. blef
krigsminister, hvilken post han beklädde äfven
under Sarriens därpå följande ministär till 22
okt. 1906, då han afgick jämte hela kabinettet.
E. A–t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
